Enligt Bill Kaysing finns alla bevis på att månlandningen är fejkad på de officiella bilder av astronauterna. Han pratar om skuggor som är ”fel” och orimliga. Eftersom månen bara har en ljuskälla - solen - borde till exempel alla skuggor vara lika långa menar han. Bill har rätt, om månen hade varit slät som en biljardboll, men med en yta som är gropig och har kullar och berg är ”orimliga” skuggor inte orimliga längre.

Det var i slutet av 50-talet och under hela 60-talet som den stora rymdkapplöpningen mellan de två stormakterna pågick som bäst. Det byggdes raketer på löpande band, Sovjet skickade ut hundar i rymdfarkoster och den första människan och den första kvinnan också!

Det var i slutet av 50-talet och under hela 60-talet som den stora rymdkapplöpningen mellan de två stormakterna pågick som bäst. Det byggdes raketer på löpande band, Sovjet skickade ut hundar i rymdfarkoster och den första människan och den första kvinnan också!

I USA gnisslade man tänder:
Hur kunde en stat med förtryckta människor och minimalt med pengar lyckas med något det rika väst inte kunde göra?

Båda stormakterna satsade enorma summor av skattebetalarnas pengar för att fortsätta rymdkapplöpningen. Prestige stod ju på spel! Den nation som ledde rymdutvecklingen ansågs av hela världen vara den mest utvecklade. Det är ingen position man lättvindligt skänker iväg till fienden hursomhelst.
John F. Kennedy kunde inte hejda sin entusiasm och tro på sitt land. På en rymdkongress 1961, strax efter att amerikanerna skickat ut John Glenn på en flygtur, utlovade han mer än han visste att man kunde hålla: ”USA ska ha minst en man på månen innan 60-talets slut.” Rymdteknikerna fick hjärtat i halsgropen, i planeringskalendern stod det att man hoppades att den tekniska utvecklingen skulle ha kommit så pass långt att man skulle kunna ta sig till månen i mitten av 70-talet.

Och det är väl ungefär här frågorna börjar hopa sig: Vad skulle man göra om man upptäckte att man aldrig skulle klara den deadline presidenten satt upp, det mål man i princip lovat hela den amerikanska befolkningen (eller världen) att man skulle klara. Ställa sig i skamvrån och se ryssarna göra om sina rymdbravader? Eller fråga Stanley Kubrick som som bäst höll på att spela in ”2001” om inte han kunde hjälpa NASA simulera en månlanding eller två? Om han vägrade hade man en backup-plan som gick ut på att man skulle erbjuda Kubrick fri tillgång till obduktionsrapporterna på utomjordingarna och annat material från Roswell.

Det är många som har ifrågasatt den där månlandningen 20 Juli, 1969. Jag menar - bara den tillgängliga tekniken (datorer, byggmaterial och så vidare) kan ju få en att undra. Till och med NASA tyckte att hela projektet verkade aningens otroligt. Enligt Bill Kaysing, månlandningens (och de ytterligare sex resorna till månen) största kritiker och författare till boken: ”We Never Went to the Moon” skulle NASA ha räknat ut att sannolikheten för en lyckad månlandning var 0,0017% och med de sifforna i bakhuvudet fått kalla fötter.

Några andra bevis:
• En bild från Apollo 14 visar skarpa fotspår i sanden under månlandaren. Sanden under Apollo 14 borde ha blåst bort när månlandaren tog mark med en raketmotor riktad neråt.
• På samma bild syns också skuggsidan av Apollo 14 där det är möjligt att bland annat läsa texten "United States". Skuggsidan av saker på månen blir kolsvarta eftersom det inte finns någon atmosfär där och inget reflekterande ljus existerar.
• Inte på någon bild syns det skarpa stjärnljus som borde finnas.
• Neil och grabbarna har vägrat prata med dem som tror att månlandningen är en fejk.
• Månbilen är för stor för att få plats i den yta som avsedd för den i månlandaren.
• Månlandarens luckor är för små för att fullt påklädda astronauter ska kunna ta sig in och ut genom dem. • Det togs inga bilder på jorden från månen. I alla fall inte under den första månlandningen.
• Stanley Kubrick är död.

Många av bevisen är lätta att motbevisa. Stjärnljus är till exempel svårt att få med på bild när solen skiner på en. Neil, Buzz och de andra var på månen under tidig dag. Det går visst att ta sig in i månlandaren med rymddräkt, men astronauterna måste krypa ut, en och en, baklänges, för att inte riva sönder månlandarväggarna som är extremt tunna. Stanley Kubrick levde länge nog...

Fler länkar med samma ämne:

Svensk tv lurade tittare att tro på "månbluff"

http://skrackfilm.swt.nu/2001.htm

http://www.taurnet.se/vetskap/monlanda.htm

http://www.algonet.se/~milld/ms02/v2.html

http://www.bulldozer.nu/patryck/fejk.html