I tidningen,Gush Shalom, 7 september 2002
Centrum för global undersökning
Skriven av Uri Avnery

Sakta börjar president Bushs krigsplan mot Irak dyka upp i form av en tjock dimma. Först ser den ut som en hel massa oklara slogans, men gradvis börjar det klarna att det innehar en omedelbar - även om den är förtäckt - avsikt.

Planen är inte knuten till ett storslaget "krig mot terrorismen",
till Saddam Hussein personligen, eller till dessa massförstörel-sevapen som Irak säger sig tillverka, liksom alla de andra länderna i den här regionen från Pakistn till Israel och Egypten även gör.

Kritiken mot dessa krigsplaner (inklusive mig själv) har påpekat det katastrofala resultatet som den här politiken är ett uttryck för: Irak kunde splittras upp i tre delar (kurder i norr, sunnimuslimer i mitten och shi'iter i söder). Mellanöstern kunde förvandlas till en våldsam attack mot irakisk fanatism och västorienterade arabregimer. Israel kunde bli omgärdat av aggerssiva islamistiska fundamentalister.

Denna värdering är baserad på den förutsättning som har varit gällande under en tid: USA är inte redo för att ha ett större antal trupper i länder långt borta. Detta kunde innebära, att efter en erövring av Irak kunde trupperna återvända hem genom att lämna Irak åt sitt öde. Men det är mycket möjligt att detta förhållningssätt inte längre är gällande.

Bushs krigsplan gör sig gällande endast om de amerikanska ledarna är beredda - något annat är inte att tänka på - att ockupationen av Irak har för avsikt att stanna där för många år framåt.

En sådan ockupation fordrar en stor investering i form av trupper och resurser. Det skulle innebära att ett stort antal krigsmakt för en lång tid framåt. Det är därför som denna plan har förkastats av de amerikanska generalerna (inklusive säkerhetssekreterare general Colin Powell). Men sedd ur Bushs och hans rådgivares synvinkel, vore detta en värdefull investering som kunde återge en ofantlig förmån.

Här är några exempel på sådana:

Hur skulle denna ockupation gå tillväga? När amerikanen tänker på ockupation, lutar de sig mot sina erfarenheter i Japan. Där regerade en amerikansk general Douglas McArthur efter ockupationen utan några förhinder. Japanerna lydde plikttroget, därför att de var beordrade så av sin vördade härskare Mikado.

Nu drömmer några personer i Washington om att installera en sådan irakisk Mikado, någon från Hashemite dynastin som regerade i Irak fram till 1958 då den sista kungen blev mördad. Varför inte sätta in en annan familj på tonen, någon släkting till kungen av Jordanien - eller, varför inte förena Irak under samma tron som Jordanien?

Vilket storslagna, världsomspännande, enkla och logiska mönster? Vad påminner det om? I själva verket låter den väldigt bekant. Under tidigt 80-tal hörde jag om många sådana liknande planer från Ariel Sharon (och som jag har publicerat vid denhär tiden). Hans huvud var fullt av stora planer på att återskapa Mellanöstern, i form av en israelisk "säkerhetszon" som skulle sträcka sig från Pakistan till Central Afrika. Man skulle underminera alla regimer genom att flytta på ett helt folk (palestinierna) och så vidare.

Jag kan inte låta bli att säga, att de vindar som idag blåser påminner mig om Sharon. Jag har absolut inget belägg för att båda presidenterna Bush fick sin idé härifrån, även om det verkar som om de hade fashinerats av honom. Men stilen är densamma - en blandning av storhetsvansinne, kreativitet, arrogans, brist på bildning och ytlighet. En explosiv blandning.

Sharons storaslagna idé var ett misstag, såsom vi vet. Den storslagna fantasin och ytliga logiken var inte till någon hjälp. Sharon kunde inte förstå de verkliga omständigheterna för denna historia. Jag fruktar för att detta band av Bush, Cheney, Rumsfield, Rice, Wolfowitz, Pearl och alla andra små Sharoner lider av samma symptom.

Irak är inte Japan, och irakierna vill inte underställa sig någon Mikado, insläpad av amerikanerna, på samma sätt som de nu låter sig styras av en lokal nationalistisk diktator. Islamistisk fundamentalist är inte ett lättämjt djur. Dessa hundratals miljoner mänskliga varelser över hela den arabiska och muslimska världen utgör en stor fara, även för en militär stormakt som USA.

Sharon må inbilla sig att han kommer att bli den stora vinnaren i en sådan amerikansk rörelse, även om historien kan påvisa att han bringar en historisk förstörelse på oss. Han må lyckas i sin bedrift att ingjuta anarki för att driva ut palestinierna ur sitt land. Men inom ett fåtal år kunde Israel själv befinna sig omringat av ett nytt Mellanöstern - och inte det som Shimon Peres är ute efter att driva. En region, som är så full av hat och drömmar om revansch, driven av religiös och nationalistisk fanatism. Och i slutändan kommer amerikanarna att dra sig tillbaka. Vi kommer att lämnas där allena.

Men människor liknande Bush och Sharon, kommer inte att gå till historien. De lyssnar till olika dummerjönsar.