30.1.2003

JOHN PILGER talar om vad krig egentligen är - och om vad Tony Blair håller på att ge sig in i. Det var William Russell, den framstående korrespondenten som rapporterade om de imperialistiska krigens blodba. Han kan ha varit den första att använda uttrycket "blod på hans händer" för att beskriva oklanderliga politiker som på tryggt avstånd från händelserna beordrar massmord på vanliga människor.

Enligt min erfarenhet är "blod på hans händer" särskilt tillämpligt på de politiska ledare som saknar personlig erfarenhet av krig, som exempelvis George W Bush, vilken lyckades slippa ifrån militärtjänstgöring under Vietnamkriget, och den förvekligade Tony Blair. De utstrålar den inneboende fegheten hos män som orsakar död och lidande inte med sina egna händer utan genom en orderkedja som bekräftar deras "auktoritet".

Domarna i Nürnberg, som dömde de nazistiska ledarna för krigsförbrytelser 1946, lämnade inte utrymme för något tvivel om vad de betraktade som de svåraste brott mot mänskligheten. Det allvarligaste var en oprovocerad invasion av en suverän stat som inte utgjorde något hot mot angriparen. Därefter kom mord på civila, ett brott för vilket ansvaret vilade på den "högsta myndigheten".
Blair står i begrepp att begå bägge dessa brott, för vilka han förvägras ens den tunnaste FN-täckmantel nu när vapeninspektörerna har hittat, som en av dem uttryckte det, "absolut ingenting". I likhet med dem som satt på de anklagades bänk i Nürnberg saknar han en demokratisk täckmantel. Han använde sig av det ålderdomliga "kungliga prerogativet" och konsulterade inte parlamentet eller det brittiska folket när han skickade 35 000 soldater och fartyg och stridsflyg till Persiska viken; han konsulterade en främmande makt, regimen i Washington.

George W Bushs Washingtonregim, som inte blev vald 2000, är nu totalitär, erövrad av ett kotteri vars fanatism och strävan efter "oupphörligt krig" och "fullskalig dominans" är ett dokumenterat faktum. Hela världen känner deras namn: Bush, Rumsfeld, Rice, Wolfowitz, Cheney och Perle; och Powell, den falska liberalen. Bushs "Tal till nationen" i tisdags påminde om ett annat viktigt historiskt ögonblick, 1938, när Hitler sammankallade sina generaler och sade till dem: "Jag måste ha ett krig." Han fick det sedan.

Att kalla Blair blott en knähund är att låta honom distansera sig från det mördande av irakiska män, kvinnor och barn som han kommer att vara medansvarig för. Han förkroppsligar den farligaste eftergiftspolitiken som världen har upplevt sedan 1930-talet. Den nuvarande amerikanska makteliten utgör vår tids tredje rike, även om denna distinktion inte bör få oss att glömma att den blott har intensifierat mer än ett halvt århundrade av oavbruten amerikansk statsterrorism: från atombomberna som cyniskt släpptes över Japan som ett tecken på deras nya makt, till de dussintals länder som invaderats, antingen direkt eller genom ombud, i avsikt att krossa demokratin varhelst den kolliderade med amerikanska "intressen", såsom en rovgirig aptit på världens naturtillgångar, exempelvis olja.

Nästa gång du hör Blair eller Straw eller Bush prata om att "skänka demokrati åt det irakiska folket", kom ihåg att det var CIA som installerade Baathpartiet i Bagdad, det parti som förde Saddam Hussein till makten. "Det var min favoritstatskupp", sade den ansvariga CIA-mannen. Nästa gång du hör Blair och Bush prata om "uppenbara bevis" i Irak, fråga varför USA:s regering i december konfiskerade de 12 000 sidorna i Iraks vapendeklaration, med motiveringen att de innehöll "känslig information" som krävde "lite redigering".

Känslig, minsann. De irakiska originaldokumenten listade 150 amerikanska, brittiska och andra utländska företag vilka försåg Irak med dess nukleära, kemiska och missilrelaterade teknologi, flera av dem i illegala transaktioner. År 2000 blockerade Peter Hain, dåvarande biträdande utrikesminister, en begäran från parlamentet om att offentliggöra hela listan med brittiska företag som bröt mot lagen. Han har aldrig förklarat varför.

Med erfarenhet av rapportering från åtskilliga krig är jag ständigt medveten om att ord på sidor som dessa kan tyckas nästan abstrakta, som om de ingick i ett stort schackspel utan något samband med människors liv. De mest intensiva minnesbilder jag har uppenbarar det sambandet. De visar slutresultatet av order som uttalats långt från krigsskådeplatsen av sådana som Bush och Blair, som aldrig ser, eller skulle ha modet att se, den effekt deras handlingar har på människors liv: blodet på deras händer.

Låt mig ge ett par exempel. Massiva räder med B-52-plan kommer att genomföras under angreppet på Irak. I Vietnam, där mer än en miljon människor dödades under den amerikanska invasionen på 1960-talet, såg jag en gång tre bågar av bomber över himlen, släppta från B-52:or som flög i formation, osynliga ovanför molnen. De släppte den dagen omkring 70 ton sprängmedel i vad som kallades "long box"-mönster, den militära termen för bombmattor. Allting inuti en "box" förmodades vara förstört.

När jag kom till en by som låg inne i "boxen" hade bygatan blivit en krater. Jag halkade omkull på en buffels avslitna skank och föll ner i ett dike som var fyllt med kroppsdelar och intakta kroppar av barn som slungats upp i luften av explosionen. Barnens hud hade rullat ihop sig, som pergament, uppenbarande vener och bränt kött som sipprade blod, medan ögonen, som var intakta, stirrade rakt fram. Ett litet ben hade blivit så förvridet av explosionen att foten tycktes växa ut från en axel. Jag kräktes.

Det är med avsikt som jag beskriver dessa åskådliga detaljer. Detta var vad jag såg, och jag gjorde det ofta; men inte ens i detta "mediekrig" såg jag någonsin bilder av dessa groteska syner på tv eller på några tidningssidor. Jag såg dem bara uppsatta på väggarna på nyhetsbyråernas kontor i Saigon som ett slags kuriositetsgalleri.
Några år senare såg jag ofta svårt missbildade vietnamesiska barn i byar där amerikanska flygplan hade sprejat ett växtgift som hette Agent Orange, som var förbjudet i Förenta staterna, vilket knappast var förvånande eftersom det innehöll dioxin, det dödligaste av alla kända gifter. Detta fruktansvärda kemiska vapen, som klichémakarna nu skulle kalla ett massförstörelsevapen, dumpades över nästan halva Sydvietnam.

I dag, när giftet fortsätter att genomsyra vattnet och jorden och maten, föds barn utan gommar och hakor och testiklar, eller så är de dödfödda. Många har leukemi. Du såg aldrig dessa barn på tv-nyheterna då; de var alltför ohyggliga för att bilderna på dem, bevisen för ett stort brott, ens skulle sättas upp på en vägg; och nu är de föråldrade nyheter. Detta är krigets sanna ansikte. Kommer du att få se det via satellit när Irak attackeras? Jag betvivlar det.

Jag påmindes starkt om barnen i Vietnam när jag reste runt i Irak för två år sedan. En barnläkare visade runt mig på sjukhussalar med barn som hade liknande missbildningar: ett fenomen som var okänt före kriget vid Persiska viken 1991. Hon hade ett fotoalbum med bilder av dem som dött, deras leenden levande i gråa små ansikten. Då och då vände hon sig bort och torkade sina ögon.

Mer än 300 ton utarmat uran, ett annat massförstörelsevapen, avlossades av amerikanska stridsflygplan och stridsvagnar, och eventuellt av britterna. Många av salvorna bestod av rent uran, som orsakar cancer när det inhaleras eller sväljs.
I ett land där dammet bär med sig allt och virvlar genom marknader och lekplatser är barnen särskilt sårbara.

I tolv års tid har Irak förvägrats specialistutrustning som skulle göra det möjligt för landets ingenjörer att sanera slagfälten i södra delen av landet. Det har också förvägrats utrustning och mediciner som skulle kunna diagnostisera och behandla den cancer som beräknas komma att drabba nästan halva befolkningen i södra delen av landet.

Låt oss tala klarspråk om vad Bush/Blair-attacken kommer att innebära för våra medmänniskor i ett land som redan drabbats hårt av ett embargo som USA och Storbritannien upprätthåller och som riktas inte mot Saddam Hussein utan mot civilbefolkningen, som till och med förvägras vacciner åt sina barn.

Förra veckan tillkännagav Pentagon, torrt och sakligt, att det hade för avsikt att tillintetgöra Irak "fysiskt, emotionellt och psykologiskt" genom att låta så många som 800 kryssningsmissiler regna ner över dess befolkning inom loppet av två dagar.

Detta kommer att vara mer än dubbla antalet missiler som avfyrades under hela det fyrtio dagar långa Gulfkriget 1991. En militärstrateg vid namn Harlan Ullman sade i amerikansk tv: "Det kommer inte att finnas en enda säker plats i Bagdad. Storleken på detta har aldrig tidigare skådats, aldrig tidigare övervägts." Strategin kallas "Chocka och skrämma" och Harlan är tydligen dess stolta upphovsman. Han sade: "Man uppnår denna samtidiga effekt, lite grann som atombomben i Hiroshima, och det tar inte dagar eller veckor utan minuter."
Hur kommer hans "Hiroshima-effekt" i själva verket att drabba en befolkning som nästan till hälften består av barn under fjorton år?

Svaret hittar man i ett "strikt konfidentiellt" FN-dokument, baserat på Världshälsoorganisationen WHO:s beräkningar, som säger att "så många som 500 000 människor kan behöva vård som resultat av direkta och indirekta skador". En Bush/Blair-attack kommer att förstöra "ett fungerande system för primärsjukvård" och beröva 39 procent av befolkningen tillgång till rent vatten. Den kommer "med största sannolikhet [att leda till] sjukdomsspridning av epidemiska, om inte pandemiska proportioner". Det är Washingtons totala brist på respekt för mänskligheten, tror jag, tillsammans med Blairs lögner, som har fått de flesta människorna i det här landet att vända sig mot dem, däribland människor som aldrig har protesterat tidigare.

Förra helgen sade Tony Blair att det inte var nödvändigt att FN:s vapeninspektörer hittade en "rykande pistol" för att Irak skulle attackeras. Jämför det uttalandet med hans försäkran, i oktober 2001, att det inte skulle bli något "större krig" mot Irak såvida det inte kom fram "ovedersägliga bevis" för Iraks inblandning i 11 september-attackerna. Och det har inte framkommit några bevis.

Blairs bedrägerier är för talrika för att räknas upp här. Han har ljugit om karaktären och effekterna av embargot mot Irak genom att mörklägga det faktum att Washington, med Storbritanniens stöd, undanhåller Irak humanitära förnödenheter värda 5 miljarder dollar som säkerhetsrådet godkänt. Han har ljugit om att Irak skulle ha köpt aluminiumtuber som "behövs för att anrika uran", som han sade till parlamentet. Internationella atomenergiorganet IAEA har förnekat detta fullständigt.

Han har ljugit om ett irakiskt "hot", som han upptäckte först efter 11 september 2001 när Bush omotiverat utsåg Irak till måltavla för sitt "krig mot terrorismen". Blairs "Irak-dossier" har hånats av människorättsorganisationer. Det fantastiska är emellertid att styrkan i den allmänna opinionen, runtom i världen, isolerar Bush och Blair och deras lämmel, John Howard i Australien. Det är så få människor som tror på dem och stöder dem att tidningen Guardian nu i veckan gick på jakt efter de få som gör det - "hökarna". Tidningen publicerade en lista över kända krigshetsare, varav vissa tydligen drog sig för att beskriva sina förvrängningar av förnuft och moral. Det är en kort lista.
Å andra sidan motsätter sig nu majoriteten av befolkningen i västvärlden, inklusive Förenta staterna, detta hemska äventyr, och krigsmotståndarnas antal växer för varje dag.

Blairs fikonlövsroll som "koalitionspartner" är mycket viktig för Bush, och endast det brittiska folkets moraliska styrka kan få hem soldaterna utan att de avlossar ett enda skott. Konsekvenserna av att inte höja sin röst sträcker sig långt bortom en attack mot Irak. Washington kommer i praktiken att ta över Mellanöstern. Nästa amerikanska attack kommer troligen att drabba Iran; israelerna önskar detta, och deras stridsflygplan finns redan på plats i Turkiet. Sedan kan det bli Kinas tur. "Oupphörligt krig" är Cheneys bidrag till vår vokabulär.
Bush har sagt att han kommer att använda kärnvapen "om det blir nödvändigt".

Den 26 mars förra året sade Geoffrey Hoon att andra länder "kan vara absolut säkra på att under de rätta omständigheterna skulle vi vara beredda att använda våra kärnvapen". Sådant vansinne är den verkliga fienden. Vad mer är, detta vansinne finns här hemma och ni, det brittiska folket, kan stoppa det.

John Pilger