Bush Empire
skriven av Jay Bookman

Pusselbitarna passar inte riktigt ihop. Det var något annat som pågick; något som fattades. Under de senaste dagarna har dessa bitar slutligen börjat falla på plats. Som det ser ut nu, handlar det egentligen inte om Irak. Inte heller om massförstörelsevapen, om terrorism, eller om Saddam, eller om FN resolutioner.

Kriget, om det kommer, är ämnat att markera den officiellt uppdykande beskrivningen av USA som en fulländad global stormakt, vilken förpliktigar dem till att fungera som en världspolis. Det kunde utgöra kulmen för en mer än tio år lång utarbetad plan, som har vuxit fram av dem som anser att USA måste ge utlopp för sin möjlighet till total dominans, även om det kommer att betyda att vi av fienden blir kallade "amerikanska imperialister".

När man fått det här klart för sig, då löser sig också de andra mysterierna av sig självt. Till exempel, varför verkar administrationen vara totalt obekymrad om en flyktstrategi ut ur Irak när Saddam väl är erövrad?
Därför att vi inte skall lämna landet! När vi har erövrat Irak, kommer USA att bygga upp permanenta militära baser här. Därifrån kan de sedan kontrollera Mellanöstern, inklusive det närliggande Iran.

I en intervju sopade försvarssekreterare Donald Rumseld frågan under mattan, när man antydde detta för honom. USA skyddar inte andra länders territorier. Kanske det är sant, men ännu efter 57 år efter andra världskrigets slut, har vi fortfarande viktiga baser i Tyskland och Japan. Detsamma kommer att hända med Irak.

Varför har administrationen missbedömt möjligheten att behärska och avskräcka Irak, så som vi gjorde med Sovjetunionen i 45 år? Därför, att även om det fungerade, skulle varken ett herravälde eller en händelse i avskräckande syfte utgöra möjligheten för USA att utöka sin makt. Dessutom anser de oss underlägsna, speciellt när man talar om makt. Rom nedlät sig inte till att tyglas; det erövrades! Så gör också vi.

Bland arkitekterna, som planerar detta förmodade amerikanska imperium, finns en klok och mycket kraftfull grupp människor som innehar nyckelpositioner inom Bush administrationen:
De föreställer sig att, de bygger upp något som de kallar ett världsomspännande "Pax Amerika" eller amerikansk fred. Men än så länge har det amerikanska folket inte uppskattat försöken för denna ambition.

En del är nedtecknat i "Den nationella säkerhetsstrategin", ett dokument i vilket administrationen drar upp linjer för dess förverkligande och om hur man skyddar landet. Bush administrationens plan gavs ut den 20 september, och beskriver en viktig återgång till tidigare satta mål. Det tyder på en förändring som till stor del härrör sig till attacken den
11 september.

Med hänvisning till terroristhotet, anger presidentens dokument en ny aggressiv militär- och utlänningspolitik, som innefattar föregripande attacker mot förmodade fiender. Dokumentet nämner i burdusa termer "amerikansk internationalism", vilket betyder att man struntar i den internationella opinionen om det passar de amerikanska intressena bättre. "Attack är det bästa försvaret", lyder det i dokumentet.

Det avfärdar "avskräckande syfte" såsom en kvarleva från det kalla krigets dagar. Istället talar man om "övertygande eller framtvingande tillstånd för att acceptera deras suveräna ansvar".

I grund och botten, innebär det ett permanent amerikanskt militärt- och ekonomiskt övertag i varje region av jordklotet, fri från internationella fördrag eller samband. För att förverkliga denna plan, förutsätter det en stark utvidgning av vår globala militära närvaro.

"USA kommer att skaffa sig baser och stationer inom och utanför västeuropa och nordöstra Asien", står det att läsa i dokumentet, "likväl, som man behöver tillgång till mer temporära arrangemang, såsom spridning av långväga amerikanska trupper".

Rapportens återupptagna hänvisningar till terrorism är missvisande, eftersom uppkomsten av den nya inrikessäkerhets-strategin inte har uppkommit till följd av den 11 september. Man finner mycket av det sagda i en rapport som redan skrevs i september år 2000 och som innefattande "Projekt för det nya amerikanska århundradet". Det skrevs av en grupp konservativa interventionalister, kränkta av tanken på att USA kunde förverka sin chans till att bli ett globalt impirium.

"Aldrig tidigare i historien har den internationella säkerheten varit så ledande för amerikanska intressen och ideal", säger rapporten. "Förändringen för detta kommande århundrade, innebär att man skyddar och bevarar "den amerikanska freden".

Vanliga termer
Överallt läser man denna rapport från år 2000 som ger ett uttryck för Bushs försvarspolitik. Mycket av det den förespråkar har också förverkligats. Till exempel talar rapporten om enträgna uppmaningar till att förneka förekomsten av ett antirobot- missilfördrag och åtaganden av ett globalt missilförsvarssystem.

Det rekommenderar, för att man ska uppnå tillräcklig makt för att driva igenom Pax Americana, att USA måste höja sin försvarsbudget från 3 % av bruttonationalprodukten till så mycket som 3,8 %. För nästa år har Bushadministrationen avsatt 379 miljoner dollars för försvarsbudgeten, vilket ganska exakt utgör 3,8 % av BNP.

Det förespråkas en sådan "förändring" av den amerikanska armén för att möta de ökande åtagandena, vilka inkluderar en annullering av sådana föråldrade försvarsprogram som kryssningsartillerisystemet. Det är exakt det budskap som förespråkas av Rumsfeld och andra.

Det förespråkar även utveckling av små atombestyckade stridsspetsar "som behövs för att slå ut de djupa underjordiska bunkrarna som många av de potentiella motståndarna har byggt". I år gav det amerikanska underhuset, Pentagon grönt ljus för utvecklingen av sådana vapen som kallas "kraftfulla atomstridsspetsar som tränger in i marken", medan senaten så här långt har försökt att förhindra detta.

Här är personerna bakom detta dokument: Paul Wolfowitz är idag försvarssekreterare, John Bolton är vice statssekreterare, Stephen Cambone är chef för Pentagons Avdelning för Program, Analyser och Utveckling. Elliot Cohen och Devon Cross är medlemmar i det försvarspolitiska rådet som leds av Rumsfeld. Lewis Libby är chef för vicepresident Dick Cheneys personal och Dow Zakheim är kontrollant för försvarsdepartementet.

"Poliskårens arbetsuppgifter"
Eftersom de vid tiden för år 2000 fortfarande inte var något annat än privata medborgare, kunde författarna till denna projektrapport vara mer rakt på sak och mindre diplomatiska, än om de drog upp riktlinjer för en nationell säkerhetsstrategi. För att återgå till år 2000, ansåg man att Iran, Irak och Nord Korea i första hand utgjorde kortsiktiga mål, långt innan president Bush började kalla dem för Djävulsaxeln. I sin rapport, kritiseras det faktum, att vid planeringen av krig mot Nord Korea och Irak, har "Pentagons tidigare krigslekar tagit liten eller ingen hänsyn alls till nödvändiga vapenbehov som finns för att inte endast vinna en attack, utan också för att störta dessa regimer".

För att skydda Pax Americana, säger rapporten att amerikanska styrkor behövs för att skydda "poliskårens arbetsuppgifter". USA utger sig för att vara en världspolis - och säger att sådana aktioner "behöver ett amerikanskt politiskt ledarskap fram om ett ledarskap av FN".

För att bemöta ett sådant ansvar och för att försäkra sig om att inget annat land riskerar att utmana USA, förespråkar rapporten en mycket mer vidsträckt militär närvaro utspridd över hela jordklotet, än till att innefatta dessa 130 nationer där amerikanska trupper redan idag finns stationerade.

Ytterligare förtydligande, förespråkar de att man behöver en permanent militärbas i Mellanöstern, i Sydostasien, i Latinamerika och i Sydosteuropa, där sådana baser ännu inte finns. Detta hjälper till att förtydliga ytterligare några av de mysterier för vår reaktion för tiden efter den 11 september, då Bushadministrationen skyndade sig att installera trupper i Georgia och på Filippinerna, likväl som man var mån om att sända militära rådgivare för att delta i inbördeskriget i Colombia.

Rapporten från år 2000 erkänner direkt sin skuld till ett tidigare dokument från 1992 utgivet av försvarsdepartementet. Detta dokument har också förutsett USA som en stor kolloss sittandes gränsle över värlen, för att uttrycka dess vilja att med militära och ekonomiska medel ta hand om världsfreden. När det läckte ut i dess slutgiltiga form, drog det på sig så mycket kritik att det skyndsamt drogs tillbaka och förkastades av den första presidenten Bush.

Effekten på allierade
Försvarssekreterare för den tiden år 1992, var Richard Cheney; dokumentet var uppgjort av Wolfowitz som vid den här tiden fungerade som vicesekreterare i försvarsfrågor.

Den potentiella inblandningen i Pax Amerika är enorm.

Det ena är effekten på våra allierade. Så snart vi drar fördel av denna ensidiga rättighet att agera som världspoliser, vill våra allierade snabbt dra sig tillbaka. Eventuellt blir vi tvungna att använda oss av amerikansk rikedom, och amerikanskt blod kommer att spillas när vi skyddar freden, medan andra nationer kommer att återskapa den välfärd som hälsovården utgör för medborgarna.

Donald Kagan, en professor i klassisk grekisk historia, och förespråkare för en agressivare utrikespolitik - han fungerade som viceordförande för Projektet för det nya århundradet - erkänner detta likväl.

"Ifall våra allierade önskar sig en gratisskjuts, vilket de förmodligen önskar sig, kan vi inte stoppa detta", säger han. Men han påstår också att USA ger ifrån sig sin unika position och har ingen möjlighet att handla på något annat sätt.

"Såg du filmen "High Noon?", frågar han. "Vi är Gary Cooper".
Genom att accepterera den roll som Gary Cooper har i filmen, kunde en historisk förändring ske i hurudana vi är i egenskap av nation, och hur vi opererar på den internationella arenan. Kandidat Bush drev knappast någon kampanj för en sådan förändring. Det är inget som han eller andra har tagit upp för diskussion på ett vänligt sätt med det amerikanska folket. I motsats till hans politiska debatt med Al Gore, förespråkade Bush en mer ödmjuk politik för att appellera till väljare som är misstänksamma mot militära inventioner.

Av samma orsaker drar sig, Kagan och andra, för att använda sådana termer som stormaktsvälde för att förstå dess bieffekt. Men de påstår också att det skulle vara naivt och farligt att ta avstånd från den historiska roll som har anförtrotts oss. Kagan, till exempel, omfamnade villigt idén om att USA skulle upprätta en permanent militärbas i efterkrigets Irak.

"Jag tror att det är fullt möjligt", sade han. "Vi behöver möjligtvis en mer koncentrerad styrka i Mellanöstern under en lång tid framöver. Det kommer att kosta, men tänk vad det hade kostat om vi inte gjorde det. När vi har ekonomiska problem, kommer det att förorsaka störningar i oljetillförseln. Ifall vi har en armé i Irak, skulle detta inte förorsaka störningar i oljetillförseln".

Ett kostsamt globalt åtagande
Rumsfeld och Kagan tror att ett framgångsrikt krig mot Irak skulle generera andra fördelar. Det skulle fungera som ett varnande exempel för andra nationer såsom Iran och Syrien. För Rumsfeld, såsom det anstår hans känsliga position, förefaller det som om han är mer gentlemannamässig. Om ett regimskifte skulle ske i Irak, kunde andra nationer som ägnar sig åt massförstörelsevapen "få sig en näsbränna för att de använder dem... för att påpeka att dessa inte är önskvärda", säger han.

Kagan är mera rättfram.

"Människorna oroar sig en hel del för hur araben på gatan kommer att reagera", säger han. "Ja, jag har märkt att mannen på gatan har blivit väldigt tyst sedan vi började våra anfall".

Kostnaden för ett sådant globalt åtagande kunde bli enormt. År 2000 spenderade vi 281 miljoner dollars på vår militär, vilket var nästan mer än de följande 11 nationerna hade gemensamt. Till år 2003 kommer våra utgifter att ha stigit till 378 miljoner dollars. Sagt med andra ord, kommer ökningen för vår försvarsbudget för åren 1999-2003 att vara högre än hela den summa som Kina behöver i sin egenskap av vår näststörsta medtävlare.

Lockbetet för ett sådant världsvälde är gammalt och kraftfullt. Inom detta milliennium har det resulterat i att människor har utfört allvarliga kriminella handlingar. Men i slutet av det kalla krigets dagar och vid nedmonteringen av Sovjetunionen, lades tanken om ett gjobalt samvälde formligen framför fötterna på USA. Till förtret för några, insåg vi inte det då, och till stor del beroende på att det amerikanska folket aldrig har vant sig vid tanken på ett nytt Romarrike.

Nu, mer än ett decennium senare, efter händelserna den 11 september, har dessa förespråkare för ett världssamfund fått ett nytt tillfälle att driva saken tillsammans med en ny president. Genom att debattera om huruvida en invasion av Irak ska äga rum, talar vi alltså egentligen om, att USA kommer att spela en stor roll inom de närmaste åren och decennierna.

Uppnår man fred och säkerhet genom att söka sig till starka allierade och uppnå internationell koncensus under ledning av USA? Eller är det nödvändigt att inta en mer unilateral hållning för att kunna acceptera och förändra en global dominans såsom historien har anförtrott oss?

Ifall vi bestämmer oss för att upprätta ett världssamfund, skulle vi göra detta känt i formen av en demokrati. Att skapa ett världs-samfund kostar oerhörda summor. Kagan och andra påstår att priset för att låta bli, skulle bli ännu högre.

och Bushs militära manifest:
"Döda dem alla, låt Gud gallra ut dem"!
Med anledning av Bushs utrikespolitiska manifest som släpptes idag fredag, kom det just lagom innan lördagmorgonens nyhetsflöde. Här står att vi skall fungera som det land som först skjuter och frågar först efteråt. Moraliskt? Vi behöver ingen styrande moral! Låt oss istället få en uppmjukad moral för att bättre passa in i dagens krav, eller hur? Så sade mannen som lovade att ifall han blev vald, skulle han återinföra etiken och moralen i Washington. Förstår ni? Allt det här påstod Bush och de är inget annat än förfinade ord. Större ord än "är".

1. Hotande åtgärder
"Hotande" avser inte längre det att vi vet när fienden kommer och att vi kan slå till. Med "Hotande" menas numera att man avser att fiendens massförstörelsevapen måste stoppas genom en unilateral amerikansk militäraktion om så är nödvändigt, eftersom förekomsten av sådana vapen utgör ett eminent hot. Manifestet stipulerar: "Avsikten med vårt anfall kommer alltid att innebära att vi eliminerar ett specifikt hot mot USA eller mot våra allierade och vänner. Orsakerna till vårt agerande är klart. Makten är väl genomtänkt. Men detta är ett språkligt trick. Istället för att specifiera åtgärderna om hur man går till väga i förebyggande syfte, uppger man vagt att sådana åtgärder kommer att vara specifika. Istället för att uppge verkliga orsaker, framhåller man att man har en verklig orsak. Istället för att uppge vilken styrka man använder sig av, säger man att vår styrka kommer att anpassas efter behov.

2. Självförsvar
"I manifestet sägs, att USA kommer att koncentrera sig på att försvara staten och det amerikanska folket, våra intressen hemma och utomlands, genom att identifiera och förstöra hotet innan det når våra gränser". För att legalisera sådana unilaterala aktioner mot ett sådant hot, ger dokumentet oss en fingervisning om "vår rätt till självförsvar". Men det sträcker sig till att gälla både "själv" och "försvar".

3. Intressen och värderingar
Helt i enlighet med manifestet är "USAs strategi baserad på en distinkt amerikansk internationalism och återspeglar sig i vårt sätt att se på unionen och våra nationella intressen". "Det enda som uttryckligen är amerikanskt, är att denna proposition ger sken av att våra intressen och värderingar är identiskt lika. Nationer väljer ut sina intressen och värderingar hela tiden. De går lätt att användas mot diktatorer för att skydda sina vinstgivande affärer. De stöttar vänligt upp, men trycker ner regeringar. Men USA, under Bushs ledning, förhåller sig helt annorlunda. Vår nya moraliska kompromiss är att vi förespråkar stabilitet och ordning framom förändring. Manifestet ger ett vanligt muntligt stöd för nödvändigheten av en rysk och kinesisk reform. Men det nya i denna doktrin är, att reformer inte längre är det primära. Att slåss mot terrorism, är däremot viktigt!

4. Multilateralism
Manifestet gör det gällande att det omfamnar FN och andra internationella institutioner. Det förespråkar att "Amerika implementerar sin strategi genom att organisera koalitioner mellan stater som kan och är villiga att genomföra en maktbalans fram om frihet." Men vad innebär detta? Ifall man inte är villig att delta i militära aktioner som ur amerikansk synvinkel "förespråkar frihet", inbegriper denna koalition att det inte är praktiskt "genomförbart". Det är en ensidighet förklädd i multilateralism. "Vi samarbetar med er, så länge ni gör det på vårt sätt".

Detta ger ett uttryck för att vara sedd, med Bushs synsätt på världen, att han kan lova en moralitet han inte kan stå för, men hans moraliska närmande till en främmande politik har utgjorts av lögner som berättats som sanningar av de flesta medier. Detta gör att 60 % av det amerikanska folket tror på denna förvrängda propaganda och använder hans syn på lag och polismakt för att hålla den övriga 40 % i schack. Helst i förening med händelser långt borta från mediernas synfält, allt medan han belastar sin närvaro tillsammans med anhängare till det gamla krigspartiet. Dessa personer ser vi sedan i kvällsnyheterna som en del av vår "öppna och fria demokrati".

Den nya världen, den som Bush förverkligar genom sitt manifest, är en värld där stormakter blundar inför andras dåliga uppföranden, varje hot kräver en åtgärd, självförsvar innebär aktioner i förebyggande syfte i länder utomlands, intressen är förklädda värderingar, och med samarbete menar man samarbete med USA.

Ännu vet vi inte hur historien kommer att bedöma denna stränghet som är så typisk för detta århundrade, men det finns en god chans till att vi tar det till oss som en kompromiss för de misstag som gjordes den 11 september.