Den första katastrofen är att polisen inte spanade efter gärningsmannen under mordnatten.

Den viktigaste tidpunkten för polisens spaningsinsatser infaller alltid direkt efter ett brott. Förutsättningen är att man snabbt blir inkopplad. Det blev man - så långt var det inga problem. En taxichaufför, Anders D, såg mordet på nära håll, anropade sin växeltelefonist vid Järfälla Taxi och bad henne ringa polisen. Det gjorde hon och fick tala med en radiooperatör vid polisens sambandscentral, alltså den enhet som leder den patrullerade polisens arbete. Till radiooperatören sa hon att en man var skjuten i hörnet av Tunnelgatan/Sveavägen. Det borde ha räckt rätt långt.

Det gjorde det också enligt den officiella polisversionen där det heter att radiooperatören skickade ut ett larm till polisbilarna i centrala Stockholm klockan 23.23.

Men var det verkligen så? Telefonisten på Järfälla Taxi ringde vidare till länsalarmeringscentralen, LAC, och frågade om polisen hört av sig och bett om en ambulans. Men polisen hade inte ringt.

På LAC skickar man ut en ambulans och ringer sedan till polisens sambandscentral för att kolla vilka kunskaper om saken som kan finnas där. Den plis som tar samtalet ger inte intryck av att förstå vad saken gäller, och när LAC-operatören frågar om inte Järfälla Taxi ringt lägger sig en person i bakgrunden hos polien i och säger: "Nej, dom har inte gjort det!"

Klockan är vid det laget 23.25 - det vet vi eftersom LAC bandade sina samtal tillsammans med fröken Ur. Ska vi tro polisens officiella verson gick det ut ett områdeslarm till polisbilarna två minuter tidigare - något som alla polisens radiooperatörer hör ha sett på sina dataskärmar. men att döma av detta telefonsamtal mellan LAC och sambandscentralen hade polisen inget hört och inget gjort.

Tiderna för polisens insatser utreddes av den granskningskommission som på regeringens uppdrag gick igenom Palmeutredningen i slutet av 90-talet. Och kommissionen skulle gärna ha skrivit under på den officiella tiden för larmet om det inte varit för det gåtfulla samtalet mellan LAC och sambandscentralen. Nu menar koimmissionen att larmet möjligen inte gick ut förrän 23.25, alltså två minuter senare än polisens egen version.

Det är en nog så väsentlig fördröjning när det handlar om att jaga en mördre som flyr till fots. Men mysteriet är inte slut med detta. Det högsta polisbefälet i yttre tjänst under mordnatten var kommissarie Gösta Söderström. Hans bil blev den första som kom fram till brottsplatsen. Och enligt hans bestämda uppfattning gick larmet inte ut förrän klockan 23.29, alltså sex minuter senare än den officiella tiden!

Det finns med andra ord tre vitt skilda versioner av tiden för larmet. Vi kan förstås inte lösa frågan här. Men det finns något som ytterligare tyder på att radiooperatören faktiskt kan ha tagit väldigt lång tid på sig att larma prolisbilarna. Och det är den häpnadsväckande handlingsförlamning som bevisligen rådde på polisens sambandscentral under resten av natten.

På sambandscentralen arbetade denna natt tio radiooperatörer. Genom Söderström fick de snart veta att det var statsministern som var mördad. Det borde ha lett till att i stort sett alla på centralen arbetade med spaningarna. Men märkligt no var aldrig mer än två operatörer samtidigt inkopplade på mördarjakten. Berodde detta på att det utbrutit kaos på sambandscentralen? Nej, de radiooperatörer som inte sysslade med Palme fortsatte med sina vanliga arbetsuppgifter och skötte dem utan anmärkning. Pådraget för statsministermordet var mindre än vid ett vanligt våldsbrott.

Flera höga polisbefäl dök upp på sambandscentralen under natten, bland annat chefen för ordningspolisen Sune Sandrström och biträdande länspolismästaren Gösta Welander. Men inte ens det ledde till någon märkbar uppryckning av spaningarna.

Mördaren hade försvunnit utom synhåll, men han kunde ju finnas kvar bara några kvarter därifrån. Sambandscentralen hade nu en självklar uppgift - att organisera patrullerande polisbilars sökande efter gärningsmannen. Det fanns rutiner för detta: Olika kvarter i innerstaden skulle via radion ha delats ut till olika pratruller. Men ingen av radioopertörerna tog itu mjed detta. Polisbilarna fick plansöst cirkulera i natten.

Nästa uppgift var att skicka ut ett rikslarm till samtliga polisdistrikt i hela landet. Men något rikslarm gick anmärkningsvärt nog inte ut förrän klockan 2.05 - bortåt tre timmar efter mordet.

Poliserna på sambandscentralen kunde förstås ha gått assistans från annat håll om de tyckte det hela var svårhanterligt. Men Stocksholmspolisens krimjour som hörde av sig på eget initiativ fick det förbluffande beskedet att det inte behövdes någon hjälp.

Det var en förspilld natt och de kommissioner som senare granskat utredningen har varit mycket hårda i sin kritik. Men de har inte ens försökt förklara vad denna märkliga passivitet bottnade i.