Yrsas Blogg
* The Police State
* Artiklar på engelska
* Klimathotet
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
* HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Källa: LaRouche, veckobrev 1.2.2008
De feberaktiga försöken att rädda finanssystemet, nu senast Federal Reserves panikartade beslut att sänka styrräntan med 0,75 procentenheter och Bush/Paulsons stimulanspaket, kommer bara INTE att fungera; de kommer att slå tillbaka spektakulärt, och snabbt, varnar Lyndon LaRouche i ett uttalande den 21 januari. Finanssystemet är dött, och varje försök att rädda de fiktiva värdena på biljoners biljoner dollar av värdelösa finanspapper kommer inte bara att misslyckas, utan kommer att krossa den nation som är dåraktig nog att försöka göra det, säger LaRouche.
Det internationella finanssystemet, framför allt USA, går nu in i en period som kan liknas vid Weimar-Tyskland hösten 1923, fast i mycket större skala. Skadorna från den skenande hyperinflationen i Weimar-Tyskland begränsades i stort sett till Tyskland, men den kris vi nu upplever är global till sin karaktär. Inget nationellt system kommer att överleva dess effekter, och nationerna kanske inte ens överlever året ut, varnar han.
Versaillesfördraget som slöts efter första världskriget dömde Tyskland till ett krigsskadestånd som var så högt att nationen inte kunde fungera. För att klara av betalningarna började man trycka pengar; skadeståndet betalades och de ekonomiska behoven tillgodosågs till priset av att värdet på valutan urholkades. Den penningpolitiska stimulansen stegrades till så makalösa höjder att ordet "hyperinflation" myntades för detta fasansfulla tillstånd.
I takt med att den tyska ekonomin mattades av svarade regeringen med att trycka mer pengar som stimulansmedel, och värdet på riksmarken började falla. Mellan 1913 och 1915 gick det ungefär fyra riksmark på en dollar, 1917 och 1918 ökade det till omkring sex. Sedan gick det käpprätt utför, från tjugo riksmark på en dollar 1919, till 63 riksmark 1920, och 105 riksmark 1921. Då gick botten ur. 1922 fick man 1.886 riksmark och 1923 otroliga 535 miljarder riksmark för en dollar. Samtidigt sköt konsumentprisindex i höjden, från 100 1913 till 1.019 1920 och hissnande 657 miljarder den 23 november 1923, enligt den tyska statistiska centralbyrån.
Världen närmar sig nu ett Weimar-liknande hyperinflationistiskt sammanbrott, av likartade skäl. Åtgärderna som vidtagits av USA:s Federal Reserve och av den europeiska centralbanken, liksom av andra centralbanker och regeringarna själva, deras envetna försök att skaka liv i det stendöda finanssystemet, deras blinda vägran att se sanningen, är ingredienserna i en klassisk tragedi. Skrämda från vettet har dessa nutida Hamlet-kopior bestämt sig för att riva ner allt som de håller kärt, hellre än att ge upp sin tro på en felaktig penningpolitik.
De europeiska nationerna har, genom det suveränitetsdödande Maastrichtfördraget, frånhänt sig förmågan att reagera på den här krisen, och det faller därför på USA att, i kraft av sina konstitutionsenliga befogenheter och skyldigheter, leda undsättningen av inte bara sig själv, utan hela världen. I stället för att fortsätta de dåraktiga försöken att väcka liv i ett lik måste USA:s regering göra bruk av sin suveräna befogenhet att dra det egna finanssystemet genom ett ordnat konkursförfarande, och på så vis föregå med gott exempel och skapa de omständigheter i vilka andra nationer kan agera. Det nödvändiga första steget är att rösta igenom LaRouches föreslagna Homeowners and Bank Protection Act, som skulle bygga upp brandväggarna som behövs för att skydda allmänhet och viktig ekonomisk infrastruktur, så att ekonomin kan fortsätta fungera medan röjningsarbetet pågår.