Monitor och Fysisk ekonomi
Nr 1/ 2007
Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Artikel av Rachel Douglas
publicerad i Executive Intelligence Review 23 febr. 2007
Mer artiklar om ryska politiken på www.larouchepub.com
1) "Global uppvärmning" är en ohållbar lögn. Mätningar igångsatta av den svenske botanisten Lundegardh 1920 visar på varierande, ibland mycket högre, halter av CO2 än idag. Svenska regeringen bortser från hans direkta mätningar av luften och bygger skrämselkampanjen på mycket osäkra undersökningar av gammal luft infångad i iskärnor utborrade ur glaciärisar.
2) LaRouches tal till diplomater om globaliseringspolitiken bakom Irankriget. Han pekar på att britterna själva talar om ett återuppsving för Brittiska imperiet med hjälp av globaliseringen. Det förutsätter att USA, Ryssland, Kina och Indien slår ut varandra.
3) Fysisk ekonomi om det enorma RYSKA firandet av Franklin D Roosevelts 125:e födelsedag. Det är en annan sida av Rysslands ekonomiska politik som hittills aldrig uppmärksammats i Sverige. Det är gigantisk öppning för att återuppliva Sveriges och framför allt de stora svenska uppfinnarföretagens samarbete med S:t Petersburg före ryska revolutionen.
1) "Global uppvärmning" är en ohållbar lögn
Uppgifterna om hur koldioxidhalten i atmosfären har varierat genom historien, som FN:s klimatpanel (IPCC) åberopar som argument för en minskning av växthusgaserna, är falska. Professor Ernst-Georg Beck vid Merian-Schule i Freiburg, Tyskland, har visat att IPCC har totat ihop sina uppgifter om koldioxidhalten före 1957 enbart utifrån mätningar gjorda på borrkärnor från inlandsisarna, och struntat i de mer än 90.000 direkta mätningar som gjorts med kemiska metoder mellan 1857 och 1957(1)
Med sina påhittade uppgifter försöker IPCC bevisa att CO2-halten stadigt har ökat i takt med den mänskliga civilisationens industriella utveckling. Det faktum att det finns en mängd tidigare undersökningar, vilket nu bekräftats genom professor Becks forskning, visar att IPCC har valt och vrakat bland sina data för att få belägg för påståendet att vi måste hejda den industriella utvecklingen och börja köra med häst och vagn igen, om vi inte ska drabbas av plågsamma värmeböljor och smältande polarisar. Det visar att Kyotoavtalet om en minskning av växthusgaserna bygger på en vetenskapssvindel, som står i strid med universums lagar eftersom den förnekar den väletablerade kunskapen att klimatet bestäms av cykliska variationer i jordbanans förhållande till solen och i solens värmeutstrålning.
I sin grundliga genomgång av 175 vetenskapliga avhandlingar fann professor Beck att den moderna växthusteorins grundare, Guy Stewart Callendar och Charles David Keeling (Al Gores stora idol), fullständigt hade ignorerat noggranna och systematiska mätningar gjorda av några av de mest kända namnen inom den fysikaliska kemin, däribland flera nobelpristagare. Dessa kemisters mätningar visade att den nuvarande koldioxidhalten i atmosfären, ca 380 delar per miljon (ppm) har överträffats tidigare, bl.a. under perioden 1936-44 då CO2-nivån pendlade mellan 393,0 och 454,7 ppm.
Det fanns också mätvärden, med en felmarginal på 3 procent, från 1885 på 375,0 ppm (Hempel i Dresden), från 1866 på 390,0 (Gorup, Erlangen) och från 1857 och 1858 på 416,0 (von Gilm, Innsbruck). Ökningen på 1940-talet sammanföll visserligen med en period då det skedde en genomsnittlig uppvärmning av atmosfären, men uppvärmningen skedde innan CO2-halten ökade.
Mätningarna som Beck studerade var huvudsakligen gjorda på det norra halvklotet, med en geografisk spridning från Alaska över Europa till Poona i Indien, så gott som samtliga i lantliga områden eller utanför städer utan industriella utsläpp, och på en höjd av omkring två meter över marken. Evalueringen av de kemiska mätmetoderna visade på en felmarginal på högst tre procent, ner till en procent i de bästa fallen.
Figur som visar CO2-halt 1920 till 1961, norra halvklotet, kemiska mätningar finns på www.larouchepub.com
Eller på www.warwickhughes.com/agri/BeckCO2short.pdf
Den går också att se på det bifogade svenska flygbladet.
Figuren visar: Faktiska historiska CO2-mätningar (övre, svarta linjen) och IPCC:s värden, tolkade från borrkärnor (den nedre, grå linjen), vilka hittats på för att du ska tro på att CO2-halten i atmosfären stiger på grund av industriell aktivitet.
Mätningarna som gjorts på borrkärnor visar tvärtom på en ganska jämn ökning av CO2-halten, som passar bra till den förutfattade meningen att en ökande industriell verksamhet har lett till en jämn ökning av CO2. Becks samarbetspartner dr Zbigniew Jaworowski, med ett förflutet som rådgivare till den polska strålskyddsmyndigheten och en erfaren bergsbestigare som har grävt ut is från 17 glaciärer på sex kontinenter, har visat att gas infångad i iskärnor inte kan tas som något vittnesbörd om halten av denna gas i atmosfären vid en viss historisk tidpunkt. Isen har frusit, den har återfrusit och den har pressats ihop, i en process som med tiden förorsakar drastiska förändringar jämfört med de ursprungliga atmosfäriska koncentrationerna i gasbubblorna.(2)
De som nu talar om en "global uppvärmning" hävdar att människan genom t.ex. förbränning av fossila bränslen orsakar en ökad CO2-halt i atmosfären, vilken fungerar som glastaket på ett växthus och förhindrar att solvärmen reflekteras bort från Jordens yta. En sådan växthuseffekt föreligger utan tvivel, men koldioxiden ligger långt ner på listan över växthusgaser, och svarar för som mest två eller tre procent av växthuseffekten. Den överlägset viktigaste växthusgasen är vattenånga. Dock kan vatten i form av moln reflektera tillbaka solstrålningen, och få temperaturen att sjunka Så många effekter samverkar med varandra att det är lika befängt att hävda ett samband mellan den globala temperaturen och CO2-halten, som att försöka förutsäga värdet på en hedgefond utifrån månens faser.
För att få till en övertygande bevisning för ett sådant samband måste man ljuga rejält och sofistikerat, och det har växthusteoretikerna ertappats med. Genom en utsökt historisk ironi kan man säga att det är den moderna naturvetenskapens grundare, kardinal Nicolaus Cusanus (1401-64), som har ertappat dem. Vår förståelse av fotosyntesen började när flamländaren Jan Baptist van Helmont tog fasta på Cusanus tanke (i "De Staticis"-avsnittet i Idiota de mente, Lekmannen om själen) att man kunde väga en växt och dess jord före och efter tillväxt. Van Helmont upptäckte (omkring 1620) att jorden runt ett pilträd, som hade växt till 76,5 kg på fem år, bara hade minskat i vikt med några tiotals gram. Varifrån kom trädets stora massa? Lustigt nog antog van Helmont, som hade infört ordet "gas" i naturvetenskapen, att växtens massa kom enbart från det tillförda vattnet.
Det dröjde nästan tvåhundra år till innan man gjorde den häpnadsväckande upptäckten att en stor del av växtens massa och hela dess strukturella stomme kommer från den osynliga och synbarligen viktlösa luften, och i första hand från luftens koldioxidkomponent. För den upptäckten svarade den revolution inom kemin som Lavoisier startade, och som Gay-Lussac, Avogadro, Gerhardt m.fl. fortsatte i början av 1800-talet. Förmågan att placera två osynliga gaser på en våg och jämföra deras vikt visade sig vara nyckeln till bestämningen av atomvikterna, och därefter till att både atomen och cellen kunde börja avlockas sina hemligheter.
Oturligt nog för lögnhalsarna i IPCC har kemister ända sedan denna första utforskning av fotosyntesen i början på 1800-talet intresserat sig för halten av koldioxid i atmosfären, och deras noggrant förtecknade mätningar finns kvar. Den obehagliga sanningen är att Al Gore finns kvar, och att så många sätter tilltro till hans utsläpp.
Laurence Hecht
chefred. 21st Century Science & Technology
www.21stcenturysciencetech.com
(1). "180 years accurate CO2 air gas analysis by chemical methods (short version)", ett inofficiellt utdrag, Dipl. Biol. Ernst-Georg Beck, Merian-Schule Freiburg, 8/2006
www.warwickhughes.com/agri/BeckCO2short.pdf
(2). Se "Ice Core Data Show No Carbon Dioxide Increase"
av Zbigniew Jaworowski och andra hänvisningar på
www.21stcenturysciencetech.com under rubriken
"Global Warming".
- Angående orsaken till klimatförändringar, se Nationalencyklopedin, Band 10 sid. 3: "Istider".
- Angående etanolbluffen, se www.larouchepub.com
2) LaRouche: Problemet är globaliseringen
Krigshotet mot Iran är obegripligt om man inte förstår globaliseringspolitiken. Lyndon LaRouche pekar på den självavslöjande artikeln i The Economist om en ny kommande storhetstid för brittiska imperiet, vilket förutsätter sönderslagningen av de stora staterna Ryssland, Indien, Kina och USA.
Lyndon LaRouche inledde ett möte med diplomater i Washington DC den 8 februari 2007 med följande anmärkningar:
Jag vill fästa er uppmärksamhet på något som tas upp i senaste numret av Londontidningen The Economist. Jag rekommenderar att ni läser det, särskilt det som står på sidan 12, som hänger ihop med ett tema som behandlas i detta nummer av tidningen, eftersom det berör det som jag ska ta upp här i dag.
Om man nu tittar på det kommande presidentvalet i USA, så är det en fars. Personerna som har anmält att de kandiderar är inte en fars, men det som de säger är en fars. Det har ingen som helst relevans för någonting viktigt som händer i världen i dag; det är viktigt för dem, för det är en egotripp.
Men verkligheten är en helt annan sak. Man måste veta, för det första, att vi står på tröskeln till den största finanskrisen i modern tid - det vill säga i hela den moderna europeiska historien sedan den stora kraschen i mitten på 1300-talet.
Det finansiella läget är absolut ohållbart; det finns ingen lösning. Den nuvarande politiken kommer att leda till en absolut katastrof, globalt sett. Hela världen, inte bara USA, kommer att dras med i djupet, eftersom det är uppenbart att om USA:s ekonomi kraschar så kraschar också Kinas ekonomi, eftersom Kina är beroende av att kunna exportera till USA.
Läget är liknande för resten av världen. Kontinentaleuropa är i princip icke-fungerande. Det har en viss betydelse, men det kan inte spela någon självständig roll. Nationalstaterna i Mellan- och Västeuropa fungerar inte, utom Storbritannien, som är betydande.
Nyligen inträffade en händelse som har med Kina att göra: en amerikansk satellit träffades av en ljusstråle när den passerade över Kina. Sedan inträffade en andra händelse, när Kina sköt ned en av sina egna satelliter i rymden, med hjälp av ett laserstyrt system. Det var väl inte det mest sofistikerade system man kan tänka sig, men det säger en del om vad som är på gång. Kina satsar till exempel mer räknat i forskningspersonal på utveckling av laser- och laserrelaterade system än vad USA gjorde på 1980-talet.
Problemet som är orsaken till att detta händer, är att utvecklingen - särskilt genom den nuvarande Bush-administrationens agerande under två mandatperioder - har gått i riktning mot en globaliserad värld (och det var därför jag nämnde den här Kinarapporteringen i brittiska Economist) där målet är att man ska ha ett världsvapensystem som helt och hållet kontrolleras av USA, och som kan sprida död och förintelse varhelst i världen det har lust. Utgångspunkten är att ekonomin i USA är sönderkörd, och att ekonomin i Europa är sönderkörd; de är inga industriella ekonomier längre. I både USA och Europa har vi en post-industriell ekonomi nu; en ekonomi med dumma människor, som inte kan något, för de har inte fått lära sig något.
Tanken är alltså att man ska ha ett slags super-sciencefiction-system, som täcker hela planeten, och som gör att USA kan sprida död och förintelse var i hela världen man vill. Det är en väldigt dum tanke. Alla automatiska system, eller kvasi-automatiska system av den sort som nu föreslås från USA:s sida av den nu sittande administrationen, är sårbara. Automatiska system är beroende av kontrollsystemet som kontrollerar dem.
Om jag var kines så skulle jag följaktligen utveckla ett system som kan slå ut kontrollsystemet. Det flyger omkring så mycket skrot i bana runt jorden, och ett land kan hitta på allt möjligt som kan få ett kontrollsystem att sluta fungera. Det som vi ser har utvecklats i Ryssland, och som Indien och Kina tar efter, är att man utvecklar system som kan användas för att störa ut ett sådant kontrollsystem, genom att man riktar in sig på kontrollmekanismen.
Vad det egentligen handlar om
Det är detta som är på gång. När man talar om till exempel det som händer i Sydvästasien eller frågan om Iran, så är det i och för sig viktigt, men det är inte det som det egentligen handlar om.
Vad det egentligen handlar om är ett försök från en grupp i Storbritannien, sammanflätad med krafter i USA, symboliserade av de kretsar som är företrädda i Bush-administrationen, att driva igenom en total globalisering. Att USA:s nuvarande president plötsligt har blivit en miljönisse är ett typiskt utslag av detta.
Det som de siktar på är ett världsimperium, av den typ som uppstod när Bysans föll sönder som en imperiemakt, omkring år 1000 e.Kr. I det läget tog den venetianska finansoligarkin över det normandiska ridderskapet, och införde det medeltida så kallade ultramontana systemet, som gick emot både islam och judarna, och var i kraft till och med 1200-talet.
De siktar på ett system där det inte finns några stater, precis som i medeltidens Europa under korsriddarna och den venetianska oligarkin. Den venetianska oligarkin är fortfarande en faktor, men i dag är det den anglo-amerikanska eller närmare bestämt den anglo-holländska liberala finansoligarkin som styr världen Den är galen, men det är den som styr världen.
Och Storbritannien är en makt som säger att det inte kan finnas något globaliserat system om det finns en stormaktsallians i Asien plus USA: det vill säga om USA, Ryssland, Kina och Indien bestämmer sig för att försvara den nationella suveräniteten, och {kommer överens} om att den principen ska försvaras, då blir det ingen globalisering. Det betyder att den direkta fienden, måltavlan för det som Cheney representerar, och för det som Blair representerar i London, är Ryssland, Kina och för närvarande Indien. Detta är de primära måltavlorna. Inte Iran. Inte Irak. Inte Sydvästasien. Sydvästasien, inklusive Iran, är måltavlor just därför att de är inkörsporten till en direkt attack på Kina, Ryssland, Indien och så vidare. Det är det som vi har sagt.
Politikerna i USA som har anmält sig som presidentkandidater kommer mestadels från senaten. De är inte riktigt lika korkade som de ser ut. Men de är opportunister. Vi, som ser det hela utifrån, kan inte undgå att se att när de ställer upp till val så blir de prostituerade, som går på gatan och letar efter kunder. När de är i senaten har de en tendens att vara lite bättre. Problemet är att när de ställer upp till val, för att bli president till exempel, så blir de korkade även i sitt sätt att agera i senaten, eftersom deras presidentambitioner smittar av sig på deras agerande i senaten. Det är den situationen vi har nu.
Det viktiga för nationer att förstå, är att det finns fyra nationer som hela den här planetens framtid hänger på, och dessa fyra nationer är USA, Ryssland, Kina och Indien. Om Ryssland, Kina, Indien och USA kan komma överens om att försvara suveränitetsprincipen och träffa överenskommelser som går i den riktningen, då kan vi rädda världen från kaos och vi kan ta oss ur den här knipan.
Jag betonar detta här, därför att det är verkligheten. Det som ni får höra från den amerikanska pressen är inte verkligheten. Det som ni får höra från politikerna som ställer upp till val här är inte verkligheten. Verkligheten är att den anglo-amerikanska klicken, som är ganska stor här i USA, omfattar Bush-administrationen, och även tvivelaktiga demokrater som Gore och Lieberman. Den här klicken sluter upp bakom globaliseringspolitiken, bakom målet att minska befolkningen på den här planeten, och ta total kontroll över planeten enligt en medeltidsmodell, en modell lånad från det venetianska finanssystemet, som var imperiemakten under medeltiden, i allians med det normandiska ridderskapets privata intressen.
Det som vi håller på att få i dag är ett mönster av privatarméer: statsmakten avskaffas och ersätts med privatarméer styrda av storföretag som Halliburtonkomplexet, som går in i militärens ställe. Detta är en politik som drivs av USA:s regering. Det är en politik som i dag är förknippad med Cheney: att avskaffa militären. Det gör inget för dem om USA:s armé försvinner. De lägger över makten på privata styrkor, som Halliburton; resten av världen förstör de ekonomiskt; de hoppas kunna upprätta ett imperium.
Det är detta som det egentligen handlar om. Hoten mot Ryssland, Kina och Indien i Asien är det som det egentligen handlar om. Om USA försvarar Rysslands, Kinas och Indiens rätt till nationell suveränitet, då kan vi ena världen bakom idén att återupprätta den nationella suveränitetens princip, och undanröja dessa gissel. Om vi inte begriper detta, om vi tror att Iran är problemet, eller att Irak är problemet, så är vi dårar. För de är bara inkörsportarna till den större krisen.
Vi ser det i hur man reagerar nu på Kinas utveckling av laserstödda system - och det är inte bara laserstödda system, utan alla möjliga sorters system bortom lasrarna som håller på att tas fram av seriösa länder. De här sakerna kommer upp på bordet nu. Och när man börjar prata om Kina och dess lasrar, om hur man ska knäcka Kina, hur man ska angripa Ryssland och försöka hindra Indiens suveräna utveckling av sin egen ekonomi, då ger det en indikation om det som det egentligen handlar om.
Det handlar om globalisering. Och om ni läser den här lilla Londontidningen, The Economist - om ni läser den noggrant med det som jag just sagt i bakhuvudet - så kommer ni att förstå precis vad jag talar om.
Vad vi behöver är alltså ett system som kan handskas med ett allmänt sammanbrott av det internationella finanssystemet. Det internationella finanssystemet kan rasa samman när som helst. Ingenting kan rädda det i dess nuvarande form. Det är slut. Det går inte att reformera det, det måste elimineras. Det finns sätt att eliminera det.
Det finns sätt att lösa detta; men vi måste rädda nationalstatssystemet. Vi måste införa ett system som skyddar nationalstatens rätt till suveränitet; och vi måste införa samarbetsmetoder på det ekonomiska området, och på andra områden också; vi ska inte ha en mördande konkurrens mellan nationerna, utan vi ska se till att världens nationer får ro att utvecklas.
Arvet från Franklin D. Roosevelt
Detta för oss tillbaka till tiden för Franklin D. Roosevelts död. Så länge Roosevelt levde var det USA:s politik att alla de forna kolonierna skulle vara fria och suveräna nationer. USA skulle ta den stora industriella och militära styrka som vi hade byggt upp, och ställa om den så att den kunde användas för att hjälpa länder som Indien att utvecklas, hjälpa till med projekt i Afrika, vilket var de projekt som Roosevelt kastade i ansiktet på Churchill i Marocko.
Men, i samma ögonblick som Roosevelt dog, tog den anglo-holländska liberala klicken över, med hjälp av president Truman, och stoppade all politik som de kunde som Roosevelt hade stått för. Min inställning i dag, det som jag kämpar för, om jag ska sammanfatta det, är att USA måste gå tillbaka till den politik som Roosevelt förde vid tiden för sin död, eller till den moderna motsvarigheten till en sådan politik.
Vi måste skapa det som var Roosevelts tanke med Förenta nationerna, ett system för samarbete mellan suveräna nationalstater, som samarbetar i sitt gemensamma intresse och ingår fördrag enligt vilka nationalstaterna är separata och oberoende, men samarbetar med varandra. Vi borde se tillbaka på denna del av vårt historiska minne, och säga: "Det är den här politiken som USA måste gå tillbaka till, den politik som Franklin D. Roosevelt förde fram till sin död." Och se på nästan allt som gjorts sedan dess som ett stort misstag.
Vi är tvingade att göra detta nu eftersom hela det finanssystem som har behärskat världen i ökande grad, särskilt från Nixon-administrationen och framåt, särskilt från mitten av 1960-talet och framåt, är kört i botten nu. Om vi inte byter ut det kommer det att bli kaos på den här planeten, och det kommer inte att finnas mycket kvar att rädda. Det är det som är kruxet.
Alla andra bitar i detta stora pussel är ovidkommande. Vi måste etablera en medvetenhet bland nationerna om att det är så här problemet ser ut. Vi måste förstå att om fyra av världens stormakter kan enas om detta, så kan vi skapa ett system i vilket alla nationer kan skyddas, även de nationer som är för svaga för att försvara sig själva.
Detta anser jag är det verkliga problemet vi har att ta itu med i detta historiska läge.
Dokumentation: Artikeln "Britannia redux" i Economist 3 februari 2007-02-15
http://www.economist.com/surveys/displaystory.cfm?story_id=8582240
4) Fysisk ekonomi mars 2007:
Franklin D. Roosevelt i det post-sovjetiska Ryssland
President Putins hårdare ton mot USA tolkas i Sverige slentrianmässigt som en återgång till kalla krigets antiamerikanism. Det omfattande ryska firandet av president Franklin D. Roosevelt visar att dagens Ryssland i stället är proamerikanskt.
De ryska TV-tittarna fick se Franklin Delano Roosevelt rakt i ögonen häromveckan. Det var den största ryska TV-kanalen Kanal 1, som i likhet med många andra ryska medier rapporterade från en konferens i Moskva med anledning av den amerikanske presidentens 125:e födelsedag.
Ämnet för konferensen, som arrangerades den 8 februari av det ryska statliga Utrikespolitiska institutet, var vad Ryssland och hela världen kan lära sig av Roosevelts New Deal-politik i 1930-talets USA Gräddan inom den ryska politiken och akademiska världen var närvarande, bland dem vice stabschefen i Kreml Vladislav Surkov, ordföranden för utrikesutskottet i den ryska duman Konstantin Kosatjov, akademiledamoten Sergej Rodov från USA-Kanada-institutet, akademiledamoten och utskottsordföranden Andrej Kokosjin, Gregorij Tomtjin från Jevgenij Primakovs Industri- och handelskammare, Boris Titov från Business Russia, Valerij Fadejev från tidningen Ekspert och många andra samhällsvetare och kommentatorer. USA-ambassadören William Burns talade också på konferensen.
Det mest uppseendeväckande anförandet hölls av Surkov, som visade på likheterna mellan hans eget begrepp för Ryssland, "suverän demokrati", och Roosevelts idéer. Han jämförde president Putin med Roosevelt (ingen kunde missa vinken om presidenter som blir omvalda för en tredje, och till och med fjärde, mandatperiod). Surkov sa:
- Liksom Roosevelt på sin tid är Putin i dag nödsakad att stärka statsförvaltningen, och att göra mesta möjliga bruk av presidentmakten för att övervinna en kris.
Putin-medarbetaren påminde om att Roosevelt tillträdde i en tid då hopplösheten var utbredd i USA och "pressen och finanssektorn nästan helt kontrollerades av oligarkiska grupper". Han fortsatte:
- Historien upprepas inte, men Ryssland strävar efter att uppnå frihet från nöd och fruktan och det finns ledare och samhällen som vi hämtar inspiration från, och dit hör Franklin Roosevelt och Amerika. . På 1900-talet var han vår militära rådgivare, men nu på 2000-talet håller han på att bli vår ideologiska bundsförvant. För det stora flertalet ryssar är Roosevelt fortfarande den störste bland alla stora amerikaner.
Mängder av artiklar publicerades i Ryssland med anledning av Roosevelt-jubileet, och inte bara för att Surkov hade jämfört Putin med Roosevelt. Regeringstidningen Rossijskaja Gazeta satte som rubrik på sitt reportage från konferensen "Roosevelt är vår bundsförvant, på nytt". Strana.ru framställde Roosevelt som en apostel för en "kapitalism med ett mänskligt ansikte". Och den alltid lika cyniska Kommersant grymtade om att Surkovs tal var ett pr-jobb för en tredje period för Putin, och frågade "Vladimir Vladimirovitj Roosevelt?"
Två kontraster
Kontrasten mot dagens USA var slående. I Roosevelts hemland var det bara en handfull lokala tidningar som uppmärksammade 125-årsdagen, förutom förstås EIR som hade en utmärkt krönika skriven av Pamela Lowry under rubriken "This Week in American History" på EIR Online den 30 januari, och senator Charles Schumer gjorde ett inlägg som fördes in i kongressarkivet.
Dagens Roosevelt-firande står också i skarp kontrast till Ryssland så som det såg ut för femton år sedan. De första åren efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 hade Ryssland i princip bara att välja mellan å ena sidan en radikal marknadsliberalism i "globaliseringens" anda som Friedrich von Hayeks och Milton Friedmans anhängare talade sig varma för, och å andra sidan den gamla sovjetkommunistiska "kommandoekonomin". Var fanns Friedrich Lists nationalekonomi, var fanns det nationalekonomiska "amerikanska systemet", var fanns Dimitrij Mendelejev och Sergej Witte, som tog det "amerikanska systemet" som sin utgångspunkt för att skapa ett ryskt system vid 1800-talets slut?
1992 var det ingen som talade om sådana saker, kanske bara med undantag av Lyndon LaRouches vän professor Taras Muranivskij. I september-november-numret 1992 av Profsojuzij i ekonomika (Fackföreningarna och ekonomin) skrev Muranivskij en artikel med rubriken "Chock eller öde?" där han ifrågasatte nyliberalernas "chockterapi" som det året gav Ryssland en inflation på 2.600 procent. (Det hade inte varit Muranivskij som hade skrivit artikeln om inte en vits hade varit bifogad till den: "Mitterrand har hundra älskarinnor, men han vet inte vilken av dem som har aids. Bush har hundra livvakter, men han vet inte vilken av dem som är terrorist. Jeltsin har hundra ekonomiska rådgivare, men han vet inte vilken av dem som är normal.") Muranivskij gav Rysslands ekonomer och ledare rådet att studera Roosevelts New Deal som ett "lärorikt" exempel.
Detsamma gjorde Lyndon LaRouche, i "Memorandum: Prospects for Revival of the Russian Economy", som lades fram vid en utfrågning arrangerad av den ryska duman i början av 1995.
Därefter, i april 1996, var Lyndon LaRouche inbjuden som talare på ett seminarium med en rad framstående ryska ekonomer - alla motståndare till det fortsatta överfallet på den ryska ekonomin under Jeltsins ledning - på temat "Ryssland, USA och den globala finanskrisen". Avsikten med detta seminarium, förklarar LaRouche i sitt förord till den engelska utgåvan av professor Stanislav Mensjikovs bok "Den ryska kapitalismens anatomi", var att hitta en möjlighet för president Clintons USA att kunna hjälpa till att få stopp på plundringen av Ryssland, och utveckla nya samarbetsformer mellan Ryssland och USA. Men det fanns krafter i USA som starkt avrådde Clinton från att slå in på den kurs som deltagarna på detta seminarium i Moskva ville få till stånd. "Det underförstådda hotet från president Clintons politiska opposition, som omfattade några av de mäktigaste gamarna i den transatlantiska finansvärlden, var olycksbådande. Att USA på detta sätt avvisade den strävan som seminariet i Moskva hade gett uttryck för fick allvarliga konsekvenser inte bara för Ryssland, utan för hela världen, bland annat mycket av den ständigt förvärrade ekonomiska mardröm som världen upplevt alltsedan dess."
I sitt anförande inför denna celebra publik i Moskva utgick LaRouche från den vision om hur världen skulle gestaltas efter andra världskrigets slut som Franklin Roosevelt hade.
Vändpunkten 1998
När den finansiella härdsmältan inträffade i Ryssland hösten 1998 hade diskussionen om arvet från Roosevelt trängt utanför kretsen av LaRoucherörelsen och dess ryska vänner. Akademiledamoten Leonid Abalkin, som hade lett seminariet 1996 med LaRouche, gjorde ett inhopp med en monografi om Sergej Wittes syn på ekonomin och dess relevans i dag. En grupp kring den kände ekonomen Sergej Glaziev, som är verksam inom såväl Vetenskapsakademien som inom den politiska oppositionen, fördjupade sig i framför allt de stora infrastrukturprojekt som genomfördes under New Deal-eran. Under Jevgenij Primakovs tid som statsminister (sept. 1998-maj 1999) var det inte längre tabubelagt att tala om den "indikativa planeringen" i Roosevelts Amerika eller Charles de Gaulles Frankrike. Valerij Fadejev, Ekspert-redaktören som deltog på konferensen den 8 februari till Roosevelts minne, gav förra året ut en samling essäer av List, Mendelejev och Witte, och kallade den idéströmningen för den felande länken i rysk ekonomisk debatt de senaste åren.
Självaste president Putin citerade Franklin D. Roosevelt i sitt uppmärksammade tal på den stora internationella försvarspolitiska konferensen i München den 9-11 februari i år. Putin citerade Roosevelts varnande ord efter nazisternas invasion av Polen: "När freden har brutits på en plats, är freden hotad överallt för alla länder."
Men det var inte första gången Putin citerade Roosevelt vid ett uppmärksammat framträdande. Den 10 maj 2006, i sitt tal om tillståndet i nationen, sa Putin: "I genomförandet av ett stort nationellt program som har det stora flertalets bästa för ögonen är det riktigt att några personer blir trampade på tårna och kommer att bli trampade på tårna. Men dessa tår tillhör de jämförelsevis få som försöker behålla eller erhålla positioner eller rikedomar eller bådadera med hjälp av någon genväg som är till men för det allmänna bästa. - Detta är vackra ord men det var tyvärr inte jag som kom på dem. Det var Franklin Delano Roosevelt, USA:s president, 1934."
Jevgenij Primakov, som nu är en grå eminens i rysk politik och informell rådgivare till Putin, gjorde ett uppmärksammat framträdande i NTV på söndagkvällen den 28 januari. Han sa att Ryssland nu utsätts för skarpare kritik än någonsin sedan det kalla krigets slut, på grund av "subjektiva faktorer hos den andra sidan", dvs en förväntan om att Ryssland snällt skulle foga sig i allt som de västliga institutionerna hittade på, från och med början av 1990-talet.
Primakov berättade om hur, när han var statsminister, "en representant för Internationella valutafonden kom hit och försökte pracka på oss vissa utvecklingsmodeller. Man försökte pracka på oss ett system där staten inte skulle blanda sig i någonting, allting skulle överlämnas till marknaden och marknaden skulle ta hand om allting."
Ifråga om vad som är fel med IMF hänvisade Primakov till Franklin Roosevelt, och sa:
- Inget land har någonsin lyckats ta sig ur ett ekonomiskt krisläge utan en tydlig inblandning från statens sida. Det var det som Roosevelt sa, och det sa också Ludwig Erhard i Västtyskland efter andra världskriget, och han handlade därefter.
- Nu har vi sett att det har vänt, vi har äntligen betackat oss för åsikterna hos folk som jag skulle beskriva som dogmatiska liberaler som trodde att marknaden var svaret på allt.
- Just nu engagerar sig staten mer och mer i ekonomin. Det betyder inte att staten kommer att gå tillbaka till [den gamla planmyndigheten] Gosplan, och utfärda direktiv. Men förut sa man nej till indikativ planering och till industripolitik över huvud taget. Tack och lov har vi lämnat det bakom oss, och det är inte alla som gillar det.
Att Roosevelt har kommit på tapeten i Ryssland har inte alls bara att göra med att Putin-folket letar argument för att få ha Putin kvar som president en period till. Alla omnämnanden av Roosevelt lyfter upp tre saker, till den prominens de förtjänar.
För det första: De påminner om vilken skillnad det gör för världen vilken slags president USA har.
För det andra: De skapar en medvetenhet om att USA och Ryssland tidigare har samarbetat med varandra och lyckats vända historiens lopp, och att de skulle kunna göra det igen. Det ryska Utrikespolitiska institutet, som arrangerade "New Deal"-konferensen den 8 februari, gjorde nyligen en sammanställning av hur en multipolär värld skulle se ut, och den uteslöt inte alls USA (se "Moscow Discussion: Can U.S.-Russian Relations Improve?" i EIR, 8 dec. 2006). Och när programledaren på NTV frågade om Ryssland borde bilda ett block tillsammans med länder som förskjutits, t.ex. för att de vill skaffa sig kärnvapen, avvisade Primakov bestämt alla tankar på att Ryssland skulle inta en anti-amerikansk hållning:
- Bilda ett block mot Amerika? Jag är emot det. Vi ska inte ha någon anti-amerikanism i vår hållning. Vi ska försöka hitta möjligheter att tillvarata våra nationella intressen utan konfrontation. Det är Putins inställning och där stöder jag honom hundra procent.
Slutligen: Det "amerikanska ekonomiska systemet", så som det tillämpades under Roosevelt-eran i USA, inklusive det faktum att mellanstatliga förbindelser faktiskt kan vara grundade på ett ömsesidigt intresse av att förbättra livsvillkoren för sina respektive befolkningar, är precis det som behöver komma upp på dagordningen nu i Ryssland, i själva USA, och i hela världen.