18.1.2007


Skriven av Tapio Kuosma, författare

I början inträffade en ökning i Finland av den proportionella fattigdomen. Det säger Pasi Moision i en artikel i tidningen Yhteiskuntapolitiikka 6/2006:

"Under de senaste 10 åren har den proportionella fattigdomen vuxit med 4 %. - Den proportionella fattigdomsgränsen går vid 60 % av medelinkomsterna, varför fattigdomsgränsen följer medel-
inkomsttagarens inkomstutveckling. Den proportionella fattigdomsgränsens ökning berättar främst detta, att låginkomsttagarnas inkomstutveckling har halkat efter i den vanliga inkomstutvecklingen.

År 1996 låg den proportionella fattigdomsgränsten vid 8 %, men till år 2004 hade den redan vuxit till 12 %".

Och så till mina egna kommentarer: Vi kommer ju ihåg hur makteliten lovade oss guld och gröna skogar bara vi anslöt oss till EU. Priserna skulle sjunka och levnadsförhållandena stiga. Men det har inte hänt. Den proportionella fattigdomen har under vår tid i EU bara vuxit: från åtta (8) procents proportionell fattigdomgräns till tolv (12).

Den proportionella fattigdomsgränsen har alltså vuxit i Finland under de senaste tio åren (eller i stora drag under hela Finlands tid som medlemmar i EU) med hela fyra (4) procentenheter!!! Maktelitens löften har inte hållit streck. Det väcker frågan: "I vilka alla andra avseenden har makteliten svikit de vanliga medborgarna?

Torsdagen den 4.1.2007 berättades det i YLE:s program "Ajankohtainen kakkonen" i TV2 om de fattiga barnfamiljernas svåra situation i vårt land.

Alla de, som har hamnat på sjukhusens vårdavdelningar - antingen som patienter eller som anhöriga - vet i vilket bedrövligt skick vår sjuk- och sjukhusvård befinner sig i. På sjukhusen finns knappast några besökstider. Enda undantag lär vara vid läkarronderna, under vilken tid det råder besöksförbud. Övriga tider får de anhöriga komma till sjukhuset vid vilken tid som helst och i det närmaste bosätta sig där. Orsaken till det, står i att finna att det saknas vårdpersonal. Jag har själv vårdat min svårt handikappade och sjuke son under ett otal timmar på sjukhus. I annat fall hade han blivit utan vård.

"Statsskulden uppgick vid år 2006 års slut till 60 miljarder euro (nästan 6 milj. kr), vilket utgör ca 36 procent i förhållande till BNP" (minister Heinäluomas tal 14/2006 den 24.10.2006). Finns det å anda sidan utrymme för en mänsklig och kvalitativ social- och hälsovårdspolitik som EU-medlem? Sociala tillfällen finns det dock.

Statsbudgetens slutsumma ligger på 40 517 211 (1 000 euro) eller alltså 40,5 miljarder euro.

90. Finlands betalningsandel till EU
69. Avgifterna till EU (den uppskattade anslaget)
För år 2007 har man beviljat 1 528 000 000 euro (eller alltså 1,5 miljarder euro).

Anmärkning: Finlands betalningsandel till EU utgör endast en del av den oerhörda upprustningen, avgifts- och utgiftsbeloppen som ett EU- medlemskap förosakar Finland årligen. Till alla dessa medlemsandelar kommer ytterligare sammanträdesutgifter, resekostnader, förvaltningskostnader, löner och arvoden till sakkunniga m fl.

Man har diskuterat om en grundlön (medborgarlön). Låt oss som exempel ta en 750 euro stor medborgarlön i månaden (beloppet har fastställts av bl a Ari Ojanpelto i sin uppslagsbok Ahneuden Aika, s. 641) för endast dom som lever på socialbidrag. Nämnda grundlön skulle eliminera människornas skam och förnedrande känsla av att behöva förlita sig på socialbidrag. (Samtidigt skulle man tillåta en marginell biinkonst utan att det inkräktar på grundlönen). Den här modellen skulle inte inkräkta på bostadsbidraget, som är en fråga i sig. Var och en är tvungen att äga någon form av bostad i Finlands karga förhållanden, även om det verkar som om vintrarna hör till det förgångna.

Genom att använda endast de pengar som går till Finlands medlemskap i EU, skulle de räcka till att bevilja 750 euro per månad (9 000 euro i året) till de 169 777 personer som tillhör befolkningens allra fattigaste!

EU-medlemsandelen, jämte övriga kostnader som är förknippade med EU-medlemskapet, kunde användas till att exempelvis lösa sjukvårdens problem och brister eller något liknande. Med dessa pengar kunde man hjälpa fattiga barnfamiljer, gravt handikappade, åldringar eller bostadslösa eller andra som befinner sig på samhällets marginal eller utanför den.

Vad är möjligt för oss inom social- och hälsopolitiken under bibehållet EU-medlemskap? Knappast räcker de till de sjuka, åldringarna, handikappade, berusningsvården eller motsvarande problem. Inte räcker de heller till att eliminera det ständiga trångmål som de bostadslösa eller dom tvingas leva på endast socialbidrag tvingas till uppleva. En tjänsteman vid statsapparaten påstod att det finländska välståndet bröt samman redan för över tio år sedan. Idag har man i statsfinanserna utvecklat ett "program för den offentliga förvaltningslönsamheten", så att man definitivt ska kunna köra den offentliga förvaltningen i sank. Efter det är vi oåterkalleligen fast i de blinda och blodtörstiga marknadshajarnas klor inom den här fria marknadens verkligen konkurrenskraftiga efterapade ekonomi.

För en tid sedan ställde jag en fråga till den här tidigare nämnda Ari Ojapelto, som känner till så mycket: "Har Finland realistiska möjligheter att utöva en självständig och oberoende socialpolitik som medlem i EU? (Jag förtydligare min fråga med att jag har "läst den europeiska grundlagsöver-enskommelsen, som EU-eliten påstår att de till största delen redan har inskrivet i det nuvarande EU-fördraget. Jag har dock redan bestämt mig för att tänka att Finlands möjligheter till en egen självständig politik eller socialpolitik de facto redan i det närmaste är obefintlig eller åtminstone utom räckhåll.)

Ojapeltos svar var klart och enkelt; "Naturligtvis har vi det inte". Med andra ord, har Finland inte, om det forsätter att vara medlem i EU, några realistiska möjligheter till att idka en självständig och oberoende socialpolitik".

Sanningen är verkligen sorglig.

Förhoppningsvis förstår den vanliga medborgaren situationens allvar och väljer in i riksdagen i mars 2007 sådana företrädare som står på vårt lands självständighets- och fullständiga oberoendes ställning och tar i beaktande de verkligt mindrebemedlade människornas nöd.

Jag hoppas på ett bättre social- och hälsovårdsskick.