14.1.2007

Källa:DSM 6-7/2006
Skrivet av Jan Gillberg


Ingenting gör det mer uppenbart att Estonias undergång inte förorsakades av väder och vind utan av aktiv handling från människor företrädande ”intressen”, som ville förhindra att fartyget nådde fram till Stockholm med den last som sedan skulle fraktas vidare med de två på Arlanda väntande transportplanen, än den rigorösa och omfattande mörkläggning, som sedan i nu mer än 12 år omgärdat den i vår del av världen största katastrofen sedan det andra världskriget. Ingenting gör det mer uppenbart att det handlar om ett brott - ett massmord - än just detta mörkläggande.
                
För denna mörkläggning bär Sveriges regering och ett antal den svenska regeringen underställda myndigheter ansvaret. Därför det var Sveriges regering, som tog kommandot över det - som det visat sig - fiktiva utredandet för att presentera en politiskt ”försvarbar” förklaring till förlisningen. Detta oaktat att Estonia seglade under estnisk flagg och att det därför - enligt internationell lag - ankom på Estland att tillsätta en haveriutredning.
                
Denna mörkläggning hade aldrig fungerat utan den för Sverige speciella massmediekultur, som utmärks av ett enhetligt uppträdande på ett sätt och i en utsträckning som inte i något annat land med anspråk på att gälla som ett ”öppet samhälle” med fri och otvungen åsiktsbildning. Denna enhetlighet kommer till uttryck i den så kallade drevjournalistiken, där alla medier som på en given signal plötsligt fokuserar på en och samma - stor eller liten - företeelse men också i hur det kan vara möjligt att uppnå total och samfälld mediatystnad i frågor med stor betydelse ”bakomliggande intressen”.  Man kan här tala om att medierna underkastar sig en gemensam ”mediastrategi” - även omnämnd som ”Den svenska mediacensuren”.
                
Till skillnad från censur i öppet totalitära samhällen handlar det inte - med reservation för den roll som Styrelsen för Psykologiskt Försvar kan spela - om en av polis eller andra myndigheter utövad censur. Vad det handlar om är en av medierna genom sina chefer bedriven självcensur. I vad mån cheferna är underkastade ”yttre påverkan” är en svår men icke desto mindre både berättigad och intressant fråga. Att yttre påverkan förekommer när det gäller ”tigandet” likaväl som när det gäller ”drevjournalistiken” är dock helt klart. (1)

              
Makten att förtiga och vilseleda

Vad som kommit att kallas ”ESTONIAGATE” är om inte det mest flagranta så dock det mest komprometterande exemplet på hur den makt medierna besitter använts för att inte bara förtiga utan också vilseleda och det på ett sätt, som är ägnat att skydda de för katastrofen direkt eller indirekt ansvariga från ansvar. Här kan bland annat följande noteras:

•  Medierna - här åsyftas ”main-stream media”, dvs de stora tidningarna samt radio och TV - har inte, som man hade kunnat förvänta, avsatt resurser för det slags undersökande journalistik, som krävs för egen självständig granskning och analys. Ej heller för att forcera de tystnadsmurar, som den svenska regeringen och närmast berörda myndigheter rest för att så lite som möjligt skall ”komma fram”. Bara detta att det på UD finns många hundra hemligstämplade dokument gällande Estonia!

•  Det under många år i Estoniafrågor ansvariga statsrådet - Mona Sahlin - har kunnat använda medierna för att föra ut de mest befängda uttalanden utan att detta följts upp med det slags dissikerande utfrågning som borde ha varit självklar. Jämför med mediernas aggressivt närgångna och i vissa fall rent inkvisitoriska utfrågningar gällande ministrars nyttjande av barnvaktstjänster och underlåtande att betala TV-licens.

•  I stället har samma medier bedrivit hetsjakt på den journalist - Jutta Rabe - som genom dykningsexpeditioner engagerat sig för att söka sanningen bakom förlisningen. I stället för att bedriva denna hetsjakt hade exempelvis Aftonbladet eller Expressen kunnat organisera och genomföra en egen dykexpedition. Eller varför inte i samarbete med någon stor estnisk tidning? Det hade varit ett sätt att visa kurage, sanningslidelse och journalistiskt oberoende. Bara genom att formulera detta alternativa men samtidigt - som mediasituationen är i Sverige - otänkbara förhållningssätt, hamnar den svenska mediacensuren i blixtbelysning.

•  De som - trots myndigheternas tystnadsmur och mediernas självcensur - dristar sig att gå motströms i envetet sanningssökande avfärdas - då de inte helt förtigs - i main-stream media som ”konspirationsteoretiker”. Inget ord är så missbrukat - eller (beroende på hur man ser det) brukat - när det gäller att skydda brottslighet med komplex och däför ofta politisk bakgrund. Även om just detta gäller world wide, gäller det i synnerhet i Sverige.

•  Noteras kan också att ingen av de fyra böcker, som kritiskt granskat orsakerna till och mörkläggningen av Estonias förlisning, recenserats i någon av de stora svenska dagstidningarna - kanske överhuvudtaget inte. Därmed har main-stream media verksamt bidragit till att människor inte känner till böckernas existens med också den effekten, att de inte finns att tillgå på biblioteken. Inte minst detta visar, hur den svenska mediacensuren är ägnad att - när det gäller stora frågor som starka intressen vill få förtigna - utveckla en kultur kännetecknad av okunskap. Och med okunskapen följer likgiltighet.

”WARNING”

Hur lyckas ”starka intressen” skaffa sig inflytande över medierna? Frågan är lika stor som komplex. Givet är att metoderna - anpassade till ”det möjliga” och ”det omöjliga” -skiftar från fall till fall, från situation till situation. Här skall ges ett exempel som förefaller att vara en sofistikerad variant.
                
I samband med det nu inträffade regeringsskiftet i Sverige skickade DSM ett ÖPPET BREV till Alliansens fyra partiledare med en hemställan om tillsättande av en SANNINGSKOMMISSION gällande Estonia och dess förlisning. Brevet åtföljdes av den just utkomna boken ”ESTONIAS undergång”.
                
Till saken hör - vilket framgår av boken - att författarens förklaringsscenario i stort sett är detsamma som Jutta Rabes, nämligen att Estonia sprängdes under vattenlinjen, vilket förklarar det snabba sjunkningsförloppet. Detta för att förhindra att en last med synnerligen känslig militär utrustning skulle nå den avsedda destinationen (USA och/eller Israel). Samt vidare att det är”nationalistiska ryska intressen”, som ligger bakom sprängningen.
                
För att förstå att detta slags ”intressen” inte drar sig för att iscensätta ett massmord för att uppnå sina syften, räcker det med - borde i varje fall göra - att erinra om mordet på Anna Politkovskaja och hur just ryska nationalister med stormaktsrevanschistiska ambitioner upprättat dödslistor på journalister, som motsätter sig och varnar för en återgång till totalitärt styre av sovjetisk modell. Anna Politkovskaja var den 14:e journalisten som avrättades på nu bara ett par år.
                
Bara några dagar efter att jag skickat mitt brev till de fyra partiledarna, distribuerades per e-post en ”WARNING on Jan Gillberg and DSM!” till sammanlagt 21 personer (2) - personer som på olika sätt visat intresse för frågor gällande Estonias förlisning. Varningen är avfattad på engelska.
                
Avsändaren kallar sig ”fri redaktör”. Denne ”frie redaktör” visar sig ha hemligt telefonnummer och hemlig adress och har därför inte varit möjlig att nå. Han är webbmaster för en skickligt gjord och innehållsrik hemsida med Estonianytt. Hans namn är Kenneth Rasmusson.
                
Här nöjer jag mig att konstatera att samme Rasmusson på 1970-talet var en av aktivisterna i den sovjetvänliga kretsen kring FIB Kulturfront och att hemsidan fokuserar på hur illa Estoniafrågan handlagts samtidigt som den ger stor och generös uppmärksamhet åt handläggandets kritiker som i första hand Lars Ångström. Men när det gäller de verkligt känsliga frågorna: Vad fick Estonia att sjunka på mindre än en timme och vilka krafter/intressen bär ansvaret för Estonias undergång? Då blir det tyst - eller som Jutta Rabe uttryckt sig i ett besläktat sammanhang: ”Grabestille”.
                
I kraft av sitt proffsiga utförande och på många sätt både rikhaltiga och intressanta innehåll har hemsidan (3) skaffat sig något av ett monopol på Estoniainformation via nätet till Estoniaintresserade (inklusive alla journalister som ”söker” på ”Estonia”) och därmed kunnat sätta en gräns för vad som i Sverige tycks och tänks om Estonias undergång.
                 Vad gäller ”varningsmejlet”, som inte tillställdes föremålet för uppmärksamheten och som av detta att döma inte skulle få kännedom om dess existens, inställer sig genast tre frågor:

Hur många liknande ”varningar” har under årens lopp skickats till vilka personer och sammantaget till hur många? Hur vanligt är det att på detta sätt snäva in utrymmet för yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen? Vilken roll spelar denna typ av mejldistribuerade ”varningar” för uppstyrningen av debatten i känsliga frågor?

_____
(1)  Vad gäller drevjournalistiken är detta helt uppenbart i ett fall, som när den socialdemokratiske pressekreteraren på Landstinget i Stockholms län Magnus Ljungkvist med hjälp av sin (Landstingets?) dator plockade fram ett antal för Maria Borelius besvärande uppgifter, som han sedan tillhandahöll (sålde till?) Aftonbladet och Expressen.

(2) Bland annat till Inga-Britt Ahlenius och de riksdagsmän som engagerat sig i frågan. Föremålet för uppmärksamheten tillställdes dock inte ”varningsmejlet”. Kännedomen om dess existens kom Jan Gillberg till känna via ett par av mejlets mottagare, som funnit aktionen ”märklig” och därför ville underrätta.

(3)  Det behöver dock knappast påpekas att Rasmussons hemsida inte någon gång omnämner DSM oaktat att DSM publicerat ett 20-tal artiklar om och kring Estonia. Inte heller finns det någon rättvisande information om vare sig Jutta Rabes bok ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffsuntergangs” eller Rabes av de stora svenska biografkedjorna bojkottade film ”Baltic Storm”.