31.5.2007

Text: PETER BAGGE och LARS BORGNÄS

REPORTAGE: Det har gått tio år sedan Estonia förliste en mörk septembernatt. Från officiellt håll anses orsaken till katastrofen utredd så långt det går.
Men det finns svensk och internationell expertis som tror att fortsatta studier kan ge mer kunskap och ge en bättre framtida sjösäkerhet.

På kvällen den 27 september 1994 lämnade M/S Estonia Tallinn för att anträda sin sista resa. 01.50 sjönk fartyget utanför finska Utö och av passagerarna kunde bara 137 räddas till livet.
852 människor, varav 501 svenskar, omkom i vågorna.

Dagen efter olyckan tillsattes en haverikommission med representanter från Sverige, Finland och Estland. I den slutrapport kommissionen lade fram 1997 beskrivs deras uppfattning om hur katastrofen kunde ske.

Haverikommissionen ansåg att Estonia var fullt sjöduglig när hon lämnade Tallinn på kvällen, men att fartyget i stormen på natten till 28 september mötte exceptionellt höga vågor som bröt sönder bogvisirets lås. Visiret drog med sig rampen när det slets av och mängder av vatten kunde strömma in på bildäck och på bara en timma sjönk Estonia mot botten.
Den här bilden av skeendet stöds av vittnesmål från överlevande.

Efter olyckan enades man också i det internationella sjösäkerhetssamarbetet om nya och bättre regler för hur fartyg ska klara stora mängder vatten på bildäck.

Men det finns många som tvivlar på den officiella bilden av hur fartyget kunde sjunka framför allt hur det kunde ske på så kort tid. Några tror till och med att myndigheterna hindrat uppgifter från att komma fram om vad som hände ombord den där natten för tio år sedan.

Bland dem som vill se fördjupade studier om förlisningen finns, förutom anhörigorganisationer, också fem riksdagsledamöter från olika partier. I gruppen riksdagsmän ingår miljöpartisten Lars Ångström, moderaten Henrik S Järrel, kristdemokraten Björn von der Esch. vänsterpartisten Tasso Stafilides och socialdemokraten Kent Härstedt, som själv var ombord på Estonia olycksnatten och överlevde katastrofen.

- Vi vill att man ska öka klarheten kring Estonias förlisning. Det är helt oacceptabelt att man dels inte har konstaterat sjunkförloppet, då är det svårt att vidta rätt åtgärder för framtiden, men det är också oacceptabelt att ett halvt tusen medborgare dött utan att ansvar utkrävts. Det kan inte vara så i en rättsstat, säger Lars Ångström.

Gruppen har lagt en riksdagsmotion med kravet på en ny oberoende haveriutredning. De hoppas att den ska leda till beslut under hösten.

- Det handlar inte om att bara frustrerade anhöriga och privatspanare utan det har riktats väldigt tung och välgrundad kritik från Sveriges främsta sjöfartsexpertis. Det är viktigt att man rätar ut frågan, så att man får medborgaren att lita på haveriutredningar och myndigheter. Och i förlängningen att lita på att parlamentariska demokratin fungerar i så svåra situationer, säger Lars Ångström.

Haverikommissionen förklarade aldrig i sin rapport varför Estonia sjönk som hon gjorde. Den nöjde sig med att beskriva början av olycksförloppet. Hur vatten kom in under bildäck förblev outrett.

Att Estonia sjönk på det sätt hon gjorde och att det inte utreddes av haverikommissionen gav näring till misstankar om att färjan tagit in vatten genom något okänt hål i skrovet och att det inte var meningen att den möjligheten skulle undersökas.

När kritiken från anhörigföreningar och internationell skeppsteknisk expertis om den här bristen i utredningen växte sig stark beslöt det ansvariga svenska statsrådet, Mona Sahlin, 2001 att ge Styrelsen för Psykologiskt försvar, SPF, i uppgift att ta fram en studie av själva sjunkförloppet för att ge ett exempel på hur det kunde ha gått till.

Uppdraget att göra studien gavs till viceamiral Frank Rosenius och civilingenjören Staffan Sjöling som arbetar som skeppsteknisk expert vid Försvarets Materielverk. De skulle försöka ge exempel på vad som kunde ha hänt när Estonia sjönk, utifrån haverikommissionens beskrivning av
händelseförloppet i stort.

Sjunkförloppsstudien var klar förra våren och publicerades på SPF:s hemsida (se länk nedan!).

En av Sveriges främsta experter på området, Olle Rutgersson, professor i skeppsteknik och prefekt vid för Sjöfartshögskolan vid Chalmers Lindholmen i Göteborg, fick rapporten skickad till sig från SPF som bad honom att komma med synpunkter.

Rutgersson skrev då i sitt svar att det var viktigt att gå vidare med en noggrannare utredning.

- Det var en inledande studie och det de har gjort är bra, men man måste gå vidare om man ska komma helt på det klara med olika möjligheter. Man måste då ställa upp andra hypoteser, säger Olle Rutgersson till Uppdrag granskning.

Rosenius och Sjölings arbete utgick från haverikommissionens antaganden om hur olyckan gick till och de prövade inga andra möjligheter. Det borde man göra i en fördjupad studie, menar Olle Rutgersson:

- Då skulle man kunna systematiskt kunna plocka fram och gå igenom de olika hypoteser som funnits, till och med det här med sprängning och hål i botten. Man får en slags kokbok där man kan se att om det gick till så där, skulle det se ut så här.

Skulle man då kunna avfärda en del hypoteser?

- Ja, det tror jag. Man skulle vinna ett slags förtroende för utredningen, säger Olle Rutgersson.
Olle Rutgersson skrev i sitt svar till Styrelsen för psykologiskt försvar att det var viktigt att gå vidare med en fördjupad studie också för den framtida sjösäkerheten.

- För framtida fartygskonstruktioner är det väldigt viktigt att man konstruerar fartyg så att de inte tar in vatten onödigtvis, och då tyckte jag att Estonia var ett sånt fall där man skulle gå igenom hur vattnet tog sig in, och undvika sådana konstruktioner framöver.
Rutgersson menar att en fortsatt studie borde göras av internationell expertis, utanför Sverige, för att få största möjliga acceptans Ledande i Europa, menar han, är teamet kring professor Dracos Vassalos i Glasgow i Skottland.

Professor Vassalos är verksam vid institutionen för skeppsbyggnad vid University of Strathclyde. Hans institution förfogar över mycket avancerade datasimuleringsprogram och en modern experimenttank för modellprov.

Han anser att en djupare studie över Estoniaolyckan är ytterst angelägen:

- Jag kan inte förstå hur vi kan slå oss till ro utan att veta exakt vad som hände när 852 människor dog, säger han.

Enligt professor Vassalos är stora delar av Estonias sjunkförlopp ännu bara spekulationer. Den officiella kommissionens rapport och den senaste förstudien har varit goda försök, men man har inte haft rätt verktyg för att nå fram till sanningen, säger han.

Viktig kunskap finns att hämta från katastrofen för sjösäkerheten. Någonting, okänt vad, gjorde att Estonia tvärtemot teorin inte välte runt när hon fick kring 40 graders slagsida - som skedde med färjan Herald of Free Enterprise i Engelska Kanalen 1986.

- Varför välte den men inte Estonia? frågar Vassalos. Får vi svaret på det kan vi bygga in det kunnandet i framtidens passagerarfärjor, så att de resande vid en olycka får längre tid på sig att evakuera fartyget.

En fördjupad studie skulle kunna finansieras med pengar som finns tillgängliga för sådan forskning. Det misslyckade försöket att täcka över Estonia med betong kostade svenska staten 250 miljoner kronor, men 100 av dessa miljoner lyckades man få tillbaka när övertäckningen avbröts.

De avsattes till forskning om framtida sjösäkerhet, men av de projekt som hittills dragits igång har inget gällt Estonia.

Sjösäkerhetsdirektören Johan Franson vid Sjöfartsverket menar emellertid att fortsatt utredning av katastrofen inte är någon angelägen satsning. Det är dock ett beslut som i sista hand tas av regeringen, säger han.

Hittills har den svenska regeringen konsekvent sagt nej till en fortsatt utredning av Estoniatastrofen.

För att skaffa djupare kunskaper om Estonias förlisning måste nya dykningar göras på fartyget. Det är inte tekniskt omöjligt - färjan ligger på bara 80 meters djup - men däremot är dykningar förbjudna enligt lag eftersom gravfrid lyst över området.

Estniska regeringen säger också till Uppdrag granskning att man oavsett omständigheterna inte skulle tillåta nya dykningar. Detta för att inte såren på nytt ska rivas upp.