* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

Innan den svenska lagen om dykförbud trätt i kraft den 1 juli 1995, ville Peter Barasinsky, som arbetat ombord på Estonia bärga sin omkomna hustru Carita. Han visste genom uppgifter från överlevande att Carita nästan hunnit ut på däck men fallit tillbaka ned i en trappuppgång vilken utgjorde en djup fälla på grund av slagsidan. Han kände därmed till hennes position vilket innebar att han inte skulle behöva söka igenom hela båten och därmed riskera att göra åverkan på andra kroppar, utan han kunde lokalisera henne lätt och bärga kroppen. Paret hade lovat varandra begravning på en kyrkogård i Uppsala. Våren 1995 engagerade Peter därför ett polskt dykarteam, eftersom han själv har polskt påbrå och eftersom detta var en ekonomiskt fördelaktig variant. Oförsiktigt nog tillkännagav han sina planer offentligt. Dykningen utgjorde självfallet inget lagbrott ännu eftersom den nya dykförbudslagen inte hunnit träda i kraft.

När den svenska regeringen fick information om hans planer skickades omedelbart ett hemligt brev till den polska regeringen, vilket hade till följd att alla polska dykare vägrade att ta Barasinskys uppdrag, trots att de gärna hade tagit sig an arbetet. När jag mer än ett år senare försökte få kännedom om det hemligstämplade brevet, erhöll jag svaret från svenska UD att man inte tänkte upphäva sekretessen. Jag ställde således frågan varför svenska regeringen överhuvudtaget gör sådana ansträngningar i ett enskilt fall och framförallt varför brevet hemligstämplats och fortfarande hålls hemligstämplat?

Efter denna oväntade fördröjning satsade Barasinsky nu sina pengar från försäkringsbolaget SKULD på att anlita tyska dykare. När detta blev känt sände den svenska regeringen en not till den tyska regeringen och bad den förhindra dykning. De tyska myndigheterna hotade de tyska dykarna med indragning av deras licens. Dessa struntade dock i hotet och begav sig ut på havet. Detta skedde i mitten av juni 1995, dvs några veckor innan dykförbudslagen trädde ikraft. Med ombord på dykbåten fanns Jutta Rabe från tyska Spiegel TV för att dokumentera Barasinskys dykning.

De tyska dykarna hade svårt att hitta förlisningsplatsen eftersom den internationella haverikommissionen angivit felaktig position för platsen i sin delrapport som publicerats i mars 1995. Enbart tack vare en av dykarnas kontakter med tyska marinen erhöll man rätt position, vilken avvek nästan två kilometer från den felaktigt angivna. Hur kunde den tyska marinen känna till den rätta positionen?

Just när Barsinsky anlände till förlisningsplatsen med de tyska dykarna kom den svenska marinens isbrytare Ale till platsen och försökte skrämma iväg tyskarna. Av ekonomiska skäl hade Barasinsky investerat enbart i en fjärrstyrd kamera med griparm som skulle bärga Carita. Detta utnyttjade Ale genom att, i strid med alla sjörättsliga regler, lägga sig på en halv meters distans från den tyska dykbåten som var mycket mindre och börja pumpa vatten från den ena sidan till den andra. På sä sätt skapades så starka vågor att de tyska dykarna tvingades avbryta sitt filmnings- och gripförsök. Annars hade risken varit alltför stor att vågorna skulle förstöra kabeln till den fjärrstyrda roboten så att det mycket värdefulla redskapet skulle gå förlorat en gång för alla. Detta brott mot sjölagen filmades noggrant av tyska Spiegel TV som dessutom ifrågasatte med vilken rätt den svenska isbrytaren Ale agerade mot en tysk båt på internationellt vatten. Ales kapten uppgav då att de på uppdrag av svenska Sjöfartsverket skulle bevaka platsen och inte tillåter någon dykverksamhet där.

Händelsen polisanmäldes men anmälan bearbetades inte av åklagaren, utan ärendet lades ned. Det är obegripligt att detta brott inte beivrades trots tillräckliga bevis genom de glasklara bilderna. Det är tydligt även för en lekman att en så stor båt inte äger rätt att gå så nära en annan båt som 50 cm. Det var på håret att en kollision inträffat på öppet hav. Dessutom fanns inget rättsligt lagstöd för Ales agerande eftersom dykför-budslagen inte ens trätt i kraft vid den aktuella tidpunkten och dessutom ligger platsen på internationellt vatten. Barasinsky tvingades avbryta sitt försök att bärga Carita vilket ökade hans lidande avsevärt.

Ett andra försök

I febr. 1997 planerade anhöriga en ny dykning med samma dykare som försökt hjälpa Peter Barasinsky. Den här gången begick man inte misstaget att offentliggöra det och dykningen planlades under stor sekretess. Just när kontrakt skrivits med dykarna och priset färdigförhandlats dök mystiska telefonsamtal upp via en TV-redaktion i Berlin och hos dykfirman i Tyskland. Påringningarna kännetecknades av att signaler gick fram, men när man lyfte lyren fanns ingen i andra änden. Detta upprepades åtskilliga gånger under dagtid och delvis även nattetid.
Dessa mystiska påringningar dök upp precis i samband med den planerade dykaktionen. TV-redaktionen lyckades vid flera tillfällen, tack vare en modern digital växelanläggning, spåra telefonnumret varifrån påringningarna kom. Samma telefon-nummer spårades vid flera tillfällen. Telefonnumret var som följer: 0046010????

Förfrågningar vid tyska televerket resulterade bara i att telefonnumret måste komma från ett statligt verk i Sverige eftersom de fyra sista siffrorna inte gick att spåra via den digitala växelanläggningen. Endast staten har möjlighet att hemlighålla telefonanknytningar på detta vis. Nu återstår frågan vad 010 efter landsnumret 46 för Sverige står för. Det rör sig inte om mobiltelefonnätet för där faller den första nollan bort och numret skulle i så fall ha sett ut som följer 0046 10 osv.

Anhörigföreningen DIS's efterforskningar inom svenska försvaret resulterade i information om att det finns ett hemligt svenskt militärtelefonnät som är helt oberoende av televerkets telefonnät. Detta nät har riktnummer för t ex signasplaning. 060 plus fyra eller fem anknutningssiffror, respektive för ingenjörstrupperna, 080 plus fyra eller fem anknytningssiffror. Längre än så här kom vi inte när det gäller telefonnumret. Inte heller kan eller vill kriminalpolisen hjälpa till med den här frågan. Alltså återstår bara spekulationen att 010 leder längst upp i den militära hierarkin, dvs försvarsdepartementet eller liknande. Det skulle stämma väl överens med det faktum att all anhörigkontakt sedan okt. 1996 sköts från försvaret, nämligen Styrelsen för Psykologiskt Försvar. Den fd ordf. i svenska haverikommissionen, Olof Forssberg och hans efterträdare, Anne-Louise Eksborg, har båda tjänstgjort som rättschefer inom försvarsdepartementet. Dessutom var det försvarets isbrytare som föste bort Barasinsky och andra dykare. Som vi senare kommer att se, lade sig försvaret också i andra frågor i syfte att bedriva mörkläggning.

Det stod nu ganska klart att svenska försvarsmakten låg bakom de mystiska telefonsamtalen. Man drog därav slutsatsen att den hemliga dykaktionen var avslöjad, antagligen genom telefonavlyssning. Därför beslutade man sig för att inte ånyo investera onödiga pengar i ett dykförsök som sedan kunde tillintetgöras av den svenska marinen. Senare erfor de anhöriga genom tips från Sjöfartsverket att dykplanerna varit välkända och noga observerade på Sjöfartsverket.

Under våren 1997 försökte jag blåsa liv i diskussionen om nödvändigheten av en ny dykning. Jag kontaktade skriftligen alla riksdagspartier och riktade anklagelser mot Ines Uusmann. Vi erhöll inget stöd från något av partierna. Vänsterpartiet svarade i alla fall att alla riksdagspartier har enats om att inte tillåta en ny dykning. Min skriftliga förfrågan om hur detta kommer sig, lämnades obesvarad trots att jag upprepade gånger bad om ett svar.
Den 18 aug. 1997 gjordes från den tyska dykbåten Fair Play VII ett nytt försök att sänka ned en brittisk undervattenskamera styrd av brittiska specialister. Varken tyska eller brittiska medborgare omfattas av dykförbudslagen, eftrsom förlisnings-platsen ligger på internationellt vatten. Före operationen företogs intensiva efterspaningar för att säkerställa att isbrytaren Ale eller andra bevakningsfartyg inte befann sig vid förlisningsplatsen. Dock låg den svenska isbrytaren Ale där just den dag då de tyska dykarbåten anlände till platsen men inte dagarna edssförinnan. När man sänkt ned kameran för att filma hålet på styrbordssidan i höjd med däck 0, kunde man se endast makadam som hällts ut runtom Estonia. Huruvida makadam även hällts upp på själva vraket, t ex för att dölja hålet, gick inte att fastställa med bestämdhet eftersom Ale störde operationen genom att skapa höga vågor. Ale hotade den tyska båten med ditkallande av den finska kustbevakningen som förstärkning om den inte gav sig iväg. Detta hot togs på allvar och den tyska båten lämnade platsen med oförrättat ärende. Återigen hade det svenska försvaret struntat i internationella sjöregler efter mottot: "Den som är starkast har rätt".