*
9/11
*
Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
* HAARP & Echelon
* EU
24.8.2004
Skrivet av
Mats Larsson, Expressen
Det finns
bara en man i den inre kretsen runt George W Bush som själv varit
i krig.
Colin Powell. Ändå är det han som hårdast argumenterat
emot militära aktioner.
Eller kanske snarare – just därför.
Powell är Bushs motvillige krigare.
Det är
tveksamt om USA:s 43:e president hetat George W Bush om det inte varit
för Colin Powell.
Av alla de personer som ställde upp för Bush under valkampanjen
2000 var Powell den mest kända. Och den populäraste.
Den förre generalen hade ju själv flirtat med tanken på
att bli president 1996 och uppvaktats av både demokrater och republikaner.
Han låg ständigt i topp i mätningar över USA:s mest
respekterade personer. Och alla visste att Powell inte var någon
konservativ person, långt ut på högerkanten. Tvärtom.
Detta gjorde
honom så värdefull för George W Bush. Ett av de viktigaste
målen med Bushs valkampanj 2000 var att framstå som en medkännande
konservativ politiker.
Powell kunde locka röster från mitten, från minoritetsgrupperna,
från de osäkra. Han höll ett av de viktigare talen under
republikanernas konvent sommaren 2000 och kampanjade för Bush under
hösten.
Ja, Bush gjorde så gott som klart att Powell skulle bli utrikesminister
innan han ens var vald. Han fick som bekant jobbet. Men därmed byggdes
också från början en allvarlig konflikt in i Bushs regering.
För många av de andra tunga och konservativa ideologerna kring
Bush hyste sedan länge en djup misstro mot Colin Powell, inte minst
vicepresident Dick Cheney.
De två hade arbetat tillsammans under president George Bush d.ä.
och utkämpat Gulf-kriget tillsammans. Cheney var försvarsminister,
Powell var försvarsstabschef och samarbetet dem emellan hade gnisslat
betänkligt.
Det är Powell själv som kallar sig för den motvillige krigaren.
För en krigare är han förstås. Colin Powell må
vara utrikesminister och diplomatins främste förkämpe i
Bushs regering, men han har tillbringat så gott som hela sitt liv
i uniform.
Men motvillig är inte riktigt rätt ord. Colin Powell är
snarare den försiktige krigaren.
Han har egentligen inget emot militära lösningar, bara målen
är klart utstakade och USA ingriper med överväldigande
styrka.
James Mann som skrivit boken ”Rise of the Vulcans”, om gänget
som format USA:s säkerhets- och utrikespolitik under president Bush,
räknar in Powell som en av medlemmarna i Vulcanus-gänget.
Det är
så de kallar sig själva. Namnet är taget efter den romerske
eld- och smidesguden. De vill smida en ny världsordning med USA som
den självklara och goda ledaren.
De är alla anhängare av en stark amerikansk militär. Colin
Powell är inget undantag där. Han kämpade exempelvis med
näbbar och klor emot de amerikanska nedrustningsplanerna när
Sovjet kollapsade och det kalla kriget tog slut.
Powell hade också varit en lojal och trogen rådgivare under
1980-talet till försvarsminister Casper Weinberger, den mest hökaktige
medlemmen i Ronald Reagans regering. De var dessa två som arbetade
fram den så kallade Powell-doktrinen.
En doktrin som grundade sig på Powells erfarenhet från Vietnam-kriget.
När USA sänder sina soldater ut i krig så måste
där finnas ett klart syfte, ett klart mål och styrkan ska vara
mer än tillräcklig för att klara av jobbet. Något
som inte skedde i Vietnam.
Colin Powell visste det av egen erfarenhet. Han hade tjänstgjort
där i två omgångar, blivit skadad två gånger,
erövrat flera medaljer för hjältemod.
Powells historia före och efter Vietnam är väl känd.
Han är den amerikanska drömmen. Fattiggrabben från Bronx,
sonen till jamaicanska invandrare, soldaten som blev USA:s yngste och
förste svarte försvarsstabshef.
Men även
om han tillbringat större delen av sitt liv i armén så
är han också väl bevandrad i maktens korridorer i Washington.
Hans känsla för diplomati och politik gjorde honom tidigt till
en uppskattad sambandsman mellan militären och politikerna.
Att han inte var helt ovillig att gå ut i krig visade han både
under Reagan och den första Bush-administrationen. Powell var exempelvis
som försvarsstabschef en av huvudpersonerna bakom invasionen av Panama
1989 när diktatorn Manuel Noriega störtades.
Den gången arbetade Powell och Dick Cheney sida vid sida, hand i
hand. Men när Irak några månader senare invaderade Kuwait
så kom Powells försiktiga sida fram.
Powell ansåg inte att Kuwait var värt att gå i krig för.
Han ville använda sanktioner som vapen i stället. Under det
första krismötet med president Bushs inre krets, gjorde han
sitt motstånd klart.
Försvarsminister Cheney var inte glad.
– Colin, sa han efter mötet. Du är försvarsstabschef.
Du är inte utrikesminister. Och du är inte försvarsminister.
Håll dig till det militära!
Cheney var en av dem som hårdast argumenterade för att USA
måste köra ut Irak från Kuwait. Vi vet i dag att Saddam
Hussein höll på att utveckla kärnvapen och att invasionen
satte stopp för dessa planer.
Det är inget som Cheney och de neokonservativa har glömt.
Powell stannade kvar ett tag som försvarsstabschef även under
president Bill Clinton och argumenterade där emot att USA skulle
ingripa på Balkan. Många av de neokonservativa tänkarna
ansåg att USA borde ha satt stopp för blodbadet.
Men Powell såg Balkan som det slags kärr som USA:s militär
måste undvika att kliva ner i. Det fick Clintons FN-ambassadör,
Madeleine Albright, att en gång utbrista:
– Vad är poängen men denna fantastiska militär som
du alltid talar om, om vi inte kan använda den?
Powell tog mycket illa vid sig. Men det var en fråga som Dick Cheney
eller Donald Rumsfeld eller Paul Wolfowitz lika gärna hade kunnat
ställt.
Misstron mot Powell är därför stor från dessa högermän.
Och den är ömsesidig. I sin självbiografi ”My American
Journey” kallade Powell Cheney & Co för ”knäppgökar
på högerkanten”.
Så hans tid som utrikesminister har inte varit lätt. Han har
sin biträdande Richard Armitage – en annan Vietnamveteran –
på sin sida, men har ofta kämpat förgäves mot de
verkliga hökarna i Vulcanus-gänget.
För de flesta utanför Bushs regering
– från oppositionen i USA till oss i Europa – så
har Powell ofta känts som förnuftets röst i en annars mycket
ideologisk administration.
Powells hårdaste
motståndare tycks ofta ha funnits bland kollegerna i regeringen.
Han har vunnit en del slag, men i regel förlorat kampanjerna.
Det var Powell som efter terrorattacken den 11 september fnyste bort argumenten
att USA borde slå till mot Irak, i stället för Afghanistan.
Men Irak-gänget fick ända sin vilja igenom till slut.
Det var Powell som övertalade Bush i augusti 2002 att vända
sig till FN och söka en lösning på Irak-frågan där.
Vicepresident Cheney förlorade den kampen, men fick sitt krig ändå.
Och det var Powell som tydligast insåg faran med att ensam gå
i krig. Det var han som varnade Bush för ”Keramikbutik-regeln”.
– Om du har sönder något, så är det ditt.
Det vill säga, om USA invaderade Irak, så skulle landet sedan
bli USA:s ansvar. Hans varningar klingade ohörda.
Fast även om Powell är en försiktig krigare, så är
han framför allt en lojal krigare. Så till slut rättade
han in sig i ledet, presenterade USA:s ”bevis” inför FN
och stod där vid sin presidents sida.
Men han fick till stor del rätt i sina farhågor. Om det nu
är någon tröst.
Förmodligen inte. Det mesta tyder på att Powell fått
nog. Om George W Bush blir omvald i höst så lär han få
se sig om efter en annan utrikesminister.