17.5.2003

Naturligtvis förstår du, när du läser det här, att jag inte kan avslöja min identitet. Jag är en flygplansmekaniker för ett ledande flygbolag. Jag jobbar vid en av våra underhållsbaser på en av våra största flygplatser. Jag har upptäckt något som jag tror att du finner viktigt.

Först av allt vill jag berätta något om "en pickande order" bland oss mekaniker. Det är nödvändigt för min historia.

Mekaniker arbetar inom tre områden. Flygteknik, maskiner och flygkontroller. Mekanikerna som arbetar med dessa system befinner sig högst uppe på denna "pickande order". Därefter kommer mekaniker som arbetar med hydrauliken och luftkonditionssystemet. Sedan kommer de som arbetar på gallerierna och inom andra bassystem. Men lägst ner på bottnet befinner sig mekanikerna som arbetar med renhållnings-systemet. Ingen mekaniker vill jobba med pumpar, tankar och rör som används för att lagra det som kommer från toaletterna. Men vid varje flygstation var jag har arbetat brukar det finnas två eller tre mekniker som gör sina första jobb vid renhållningen.

De andra mekanikerna är glada över det och låter dem göra det. Därför har de endast 2 eller 3 mekaniker i arbete sysselsatta med dessa system vid varje flygfält. Ingen lägger mycket märke till dessa killar och ingen umgås med dem. I själva verket hade jag inte tänkt så mycket över detta förrän senaste månad.

Liksom de flesta flygbolag har vi ömsesidia överenskommelser med andra flygbolag som flyger till den här flygstationen. Ifall de har något problem med ett plan kan någon av våra mekaniker sköta om det. På samma sätt kan våra plan som får problem vid någon ömsesidig flygplats få problemet åtgärdat där.

En dag i förra månaden kallades jag ut från en av våra baser för att arbeta med ett plan för ett annat bolag. När jag fick ordern visste förmannen inte var som var felet. När jag kom till planet fann jag att problemet låg inom avloppssystemet. Jag hade inget annat val än att krypa in för att fixa problemet. När jag kom in i tanken insåg jag att någonting inte stod riktigt till. Där fanns fler tankar, pumpar och rör än det egentligen borde finnas. Först trodde jag, att systemet hade blivit utbytt. Det var 10 år sedan jag arbetade med det här. När jag försökte finna felet upptäckte jag extra rörsystem och tankar som inte var förenade med avloppssystemet. Jag hade just precis upptäckt detta när en annan mekaniker från mitt bolag kom dit. Det var en av de mekanikerna som oftast arbetar med dessa system. Jag var glad över att kunna överlåta jobbet åt honom. När jag just skulle gå, frågade jag honom om utrustningen. Han sade åt mig att "sköta om min del av planet så ska han sköta om sitt".

Nästa dag sökte jag vid företagets dator upp manualen för rörschemat. När jag nu engång var där, beslöt jag mig för att titta efter den extra utrustningen som jag hade funnit. Till min stora förvåning visade manualerna ingenting om de extra tillbehören som jag hade sett med mina egna ögon dagen innan. Jag sökte också i tillverkarens filer men fann fortfarande ingenting. Nu var jag verkligen angelägen om att komma på vad det var för något som jag funnit.

Nästa vecka hade vi tre av våra flygplan inne i vår huvudhangar för en periodisk översyn. Det finns mekaniker som kryper överallt när det görs en översyn. Jag hade just slutat mitt skift och beslöt mig för att se över kloaksystemet på ett av våra plan. Med alla dessa mekaniker runt mig, antog jag att ingen skulle lägga märke till en extra inne i planet. Och verkligen, det flygplanet som jag hade valt ut hade ett sådant extra aggregat!

Jag började följa systemet bestående av rör, pumpar och tankar. Jag fann något som måste vara kontrollsystemet. Det såg ut som en vanlig kontrollbox men den hade ingen märkning överhuvudtaget. Jag kunde följa kontrolledningar från boxen till pumparna men det fanns inga kontrollmanualer för denna enhet. De enda ledningar som kom in i den här boxen var en elledning till flygplanets centralkraftstation.

Systemet hade en större och två mindre tankar. Det var svårt att avgöra i den obekväma ställningen, men det verkade som om den störra tanken kunde innehålla 50 gallon. Tankarna var förenade med ett påfyllnings- och ett avloppssystem som gick genom flygplanskroppen just bakom tömningsventilen till avloppssystemet. När jag hade en chans att se efter dess koppling under planet fann jag, att den låg gömd under en panel som man använder till att koppla in avloppet i.

Jag började följa rören från pumpen. Dessa rör ledde till ett nätverk av små rör som mynnade ut i sprutmunstycket på vingarna och på de horisontala stabilisatorerna. Om du tittar närmare på vingarna till ett stort flygplan ser du ett antal ledningar, som har ett fingers tjocklek, och de mynnar ut i dessa munstycken på vingens utsida. De finns till för att förhindra statisk elektriktricitet som bildas då planet är uppe i luften. Jag fann att rören från detta mystiska system ledde till vart tredje munstycke för dessa statiska elektriska ledare.

Jag hade varit en lång stund på vingen när en av cheferna kallade på mig. Han bad mig lämna hangarn och sade att mitt skift var över och att jag inte hade tillåtelse att stanna på övertid.

De följande två dagarna var mycket hektiska och jag hade ingen tid för att uppta mina undersökningar. Sent en eftermiddag, två dagar efter min upptäckt, ombads jag att återställa sensorn för maskintemperaturen på ett plan som tagits ur drift för två timmar. Jag slutförde arbetet och övergick till pappersarbete.

Omkring 30 minuter senare ombads jag att infinna mig hos den högste chefen. När jag kom in på hans kontor fann jag att fackets representant och två andra personer som jag inte kände väntade på mig. Han talade om för mig att det hade uppstått ett allvarligt fel. Han sade att jag hade skrivit upp och gett falska papper. Han gav mig ett disciplinärt papper där det stod att läsa att jag hade uppgett falska uppgifter om maskintemperatursensorn som jag hade installerat några timmar tidigare. Jag var däckad och började protestera. Jag talade om för dem att det här var skrattretande och att jag hade gjort jobbet. Den fackliga representanten beslöt då att vi skulle ta oss en titt på planet och se ifall vi kunde reda ut det hela. Det var här som jag kom att fråga vilka de två andra männen var. Den högste chefen talade då om för mig att de var flygplanssäkerhetsinspektörer, men han kunde inte namnge dem.

Vi gick till planet, vilket borde ha varit i luften nu, men som fortfarande stod på vår underhållsramp. Vi öppnade maskinkåpan och den fackliga representanten tryckte på sensorn. Han checkade serienumret och berättade för var och en att det var det förra instrumentet. Vi gick sedan till hangaren och upp på en ställning. Den fackliga representanten kontrollerade min rapport och drog sedan ner från ställningen en förseglad box. Han öppnade boxen och hällde ut den temperatursensor som hade det serinummer som jag just hade installerat. Man talade om för mig att jag var friställd för en vecka utan lön och måste genast avlägsna mig.

Jag satt hemma den första dagen efter att jag blivit friställd och undrade vad i helvetet det var som hade hänt mig. Den här kvällen fick jag ett telefonsamtal. Rösten sade till mig: "Nu vet du vad som händer mekaniker som snokar omkring i sådant som inte angår dem. Nästa gång du börjar arbeta med system som inte har någon anknytning till ditt arbete, förlorar du ditt jobb! Som jag ser det nu, är jag generös, och låter dig gå på arbete snart igen. Klick.

Jag måste resa mig igen. Jag drog den slutsatsen att det som hänt hade en direkt koppling till den mystiska röranläggningen. Nästa morgon ringde högste chefen mig. Han sade, att på grund av mitt tidigare utomordentliga arbete hade min friställning blivit bara en dag lång och jag kunde återvända omedelbart till jobbet. Det enda jag kunde tänka på var, vad är det som de försöker gömma och vilka är DE?

Den dagen jag återvände till jobbet händ inget speciellt. Ingen av de andra mekanikerna nämde något om friställningen och min fackliga representant bad mig att inte nämnda om det. Den här kvällen loggade jag in på internet för att försöka hitta något svar. Jag minns inte hur jag fick reda på det men jag började surfa in på en sida om chemtrails. Men nästa morgon fann jag på jobbet en anteckning innanför mitt stängda lösenord. Det löd såhär: "Nyfikenheten dödade katten. Titta inte på internetsidor som inte angår dig".

Vad var det? DE spionerar på mig.

Du vet redan vad de håller på med. Jag vet inte vad de sprayar, men jag kan berätta för dig hur de gör det. De använder sig av dessa "kära tankbilar". Det är de tankbilarna som används för att tömma latrinen från toalettankarna. Flygplatsen har dem ofta på entreprenad och ingen går nära dessa tankbilar. Vem vill stå nära en tankbil full av sk--. Medan dessa killar tömmer dessa latrintankar fyller de tankarna i detta spraysystem. De känner till planets flygrutt så de programmerar förmodligen kontrollenheten så att den startar någon tid efter att planet har uppnått en speciell höjd. Sprutningen ur munstycket är så liten att ingen i planet kan se något.

Slut på artikeln.

_________________________________

En flygbolagschefs kommentarer:

Jag läste det e-mail som du fick av en anonym mekaniker och jag kände mig manad att svara på det. Också jag arbetar vid ett flygbolag, däremot jobbar jag högre upp på chefsnivån. Jag kan inte tala om för vilket bolag eller i vilken stad jag befinner mig i, inte heller inom vilket kontor jag jobbar, av olika orsaker. Jag önskar att jag kunde dokumentera allt jag ska berätta för dig, men att göra så, är nästintill omöjligt och kunde leda till fysiskt våld mot mig. E-mailet från mekanikern verkar stämma. Flygbolag i USA har deltagit i något som kallas Project Cloverleaf under ett antal år nu. Det tidigaste datumet som någon minns är från 1998. Jag blev varse om det 1999. De få anställda inom flygbolaget som är involverade i Project Cloverleaf, måste alla genomgå en bakgrundsundersökning, och före man gjorde den undersökningen måste vi underteckna ett tysthetslöfte, vilket egentligen betyder att om vi berättar för någon om vad vi vet, blir vi satta i fängelse.

Omkring 20 anställda vid vårt kontor undersöktes samtidigt som jag av två tjänstemän från något regeringskansli. De berättade inte från vilket. De berättade att regeringen skulle betala vårt bolag, liksom andra, för att de sprider kemikalier från kommersiella flygplan. När jag då frågade vad det rörde sig om för kemikalier och varför de ska sprutas, berättade de oss att informationen gavs endast på den nivå man behöver den, men vi tillhörde inte den. Sedan fortsatte de med att säga att kemikalierna var ofarliga, men programmet var så nödvändigt att det måste utföras oberoende av kostnaderna. När vi då frågade varför de inte utrustar militära flygplan för att spruta dessa kemikalier, svarade de att det inte fanns tillräckligt med militärplan som kunde ta med sådana stora kvantiteter som det behövdes. Därför grundade man Project Cloverleaf för att låta kommersiella flygplan assistera i sprutningen av dessa kemikalier i atmosfären. Då frågade någon varför man behöver all denna sekretess. Representanten för regeringen framhöll då att om allmänheten visste att flygplanen de flög med sprutade kemikalier i luften, kunde naturskyddsgrupper utföra ett ramaskri och forda att man slutade upp med att spruta. Någon frågade sedan regringsrepresentanten om kemikalierna är ofarliga, så varför kan man inte då berätta för allmänheten vilka kemikalier man använder och varför man sprayar dem? Han verkade orolig på grund av frågan och tilltalade oss i en auktoritär ton , att allmänheten inte behöver känna till vad som pågår, men att programmet ingår i deras bästas intresse. Han bad oss också om att inte tala om för någon, och inte heller ställa några frågor om det. Därefter var frågestunden över.

Alla dokument på vårt kontor som berör Project Cloverleaf hålls inlåsta. Ingen tillåts ta ut dessa dokument från kontoret. Mycket få anställda har tillstånd till dessa dokument, och de förblir knäpptysta om vad som står i dem.

Jag är inte galen. Jag vet att det är något som är på gång. Rent ut sagt, så är jag rädd. Jag känner stor skuldkänsla över att jag har känt till sådana operationer, men inte kunnat berätta om dem för någon. Det håller på att äta upp mig inifrån, att veta att företaget jag jobbar för förgiftar det amerikanska folket. Jag hoppas att det här brevet öppnar ögonen för vad är på gång.