Analysgruppen med Peter Örn  




Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska

* Klimathotet
* Tsunami

* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa

* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU
* Böcker

* Video







Mycket riktigt tillsattes denna kommission, vilken kallas för "Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen", på ett diktatoriskt sätt. Mitt påpekande till statsrådsberedningen att det inte var demokratiskt att regeringen, som själv skulle granskas, tillsatte en sådan analysgrupp och inte tillät de anhöriga att göra detta, besvarades med att så är brukligt i Sverige...

De anhöriga fick visserligen inkomma med förslag på medlemmar i kommissionen, men enbart det minst obekväma av dessa förslag som de stora anhörigföreningarna förespråkat, hörsammades efter påtryckningar i media. Istället överrumplades de anhöriga en måndag med information om att ett möte skulle äga rum hos statsrådsberedningen söndagen därpå på kvällen Där skulle regeringen tillkännage vilka personer som skulle ingå i kommissionen. Den största anhörigorganisationen, DIS, hade ingen möjlighet att med så kort varsel skicka något ombud.

Det bestämdes att Peter Örn, generalsekreterare i Röda Korset och fd folkpartistisk statssekreterare, skulle utnämnas till ordförande. Han hävdar att han aldrig skulle ha tagit sig an uppdraget om han inte fått långtgående befogenheter, t ex att fatta beslut om bärgning.

Kommissionens uppgift skulle enligt regeringens diktat inte innefatta någon utredning av hur den internationella haverikommissionen skött sitt arbete. Här ville man avvakta slutrapporten. Ingen visste vid denna tidpunkt när detta kunde bli aktuellt. Istället skulle enbart övriga åtgärder från myndigheternas sida granskas. Dock hade statsrådsberedningen under Göran Persson dikterat att ingen som tidigare varit aktiv i anhörigarbetet skulle få ingå i kommissionen. Enbart en sk neutrala personer skulle tillsättas. De anhöriga skulle höras i sk referensgrupp, istället för att låta dem göra granskningen eller ingå i Analysgruppen. Detta var naturligtvis inte ändamålsenligt, eftersom en neutral person inte har den förkunskap i det här mycket komplexa ärendet som krävs för att kunna vara en värdefull medlem i Analysgruppen.

Det meddelades att kommissionen skulle avlägga en rapport först i december 1998, dvs efter riksdagsvalet hösten 1998, trots att den utlovats tidigare. Märkligt nog, ingick professor Stig Strömholm, fd rektor för Uppsala Universitet i kommissionen. Bara några månader tidigare hade han avböjt att med sin tunga juridiska röst hjälpa de anhöriga i debatten om dykning och sanning om Estonia med argumentet "att rättsfrågorna kring Estonia inte tillhörde hans kompetensområde". Nu såg han plötsligt inga hinder för att ställa upp. Enligt en pålitlig källa har han varit knuten till den militära underrättelsetjänsten.DIS meddelade att kommissionen kunde åtnjuta dess förtroende endast om en ny dykundersökning genomfördes omedelbart. Jag satt då för DIS räkning med i analysgruppens referensgrupp, vilket gav mig god insyn i dess arbete. Eftersom uppgiften bestod i att analysera samhällets agerande efter katastrofen föreslog jag att tyngdpunkten i arbetet skulle läggas på att undersöka varför samhället inte kunnat peka ut någon ansvarig för förlisningen.


Jag efterlyste en analys av:
- Åklagaren Tomas Lindstrands bristfälliga arbete
- Varför polisen förfalskat vittnesmål från överlevande
- Varför sjukhuspersonal (Röda Korsets eget folk - dvs det som omedelbart föll under Peter Örns ansvarsområde) och
- Polis anklagades för medhjälp till flera överlevande besättningsmäns försvinnande
- Varför MUST och SÄPO var inblandade samt var deras rapport fanns (som Expressen själv skrev om)
- Likaså förespråkade jag en noggrann undersökning av Sjöfartsverkets och kommissionens roll i frågan om varför skrovet inte filmats i sin helhet.

Anders Björkman påpekade även att Analysgruppen borde ha utrett varför Johan Franson tvingades att hålla tyst. Alla dessa stötestenar undveks dock av analysgruppen. Därför är analysen ofullständig.
Då Örns grupp dessutom ville undanhålla dykarnas ocensurerade filmmaterial för referensgruppen beslöt jag mig för att lämna referensgruppen i protest. Till min stora förvåning gav Analysgruppen i november 1998 rekommendationen att allt skulle göras för att bärga kropparna.

Nyheten slog ner som en bomb bland de ledande. Kent Härstedt, rikskänd överlevande, satt bredvid mig när han fick beskedet från Peter Örn. När vi reste oss upp, bad jag honom ånyo att ge sitt stöd i en offentlig debatt om ny dykundersökning av vraket. Om kropparna skulle bärgas, var det ju lätt att samtidigt skicka ner en kamera och filma det som fattades. Härstedt fräste då aggressivt mot mig att det var osmakligt av mig att ställa honom en sådan fråga när han var så omskakad. Detta kom som en överraskning för mig då alla andra i rummet verkade vara glada över Analysgruppens rekommendation. Även Härstedts tidigare kategoriska vägran att ge offentligt stöd åt mina debattinlägg om en ny dykundersökning väckte hos mig misstanken om att även han hade något att dölja.

Drygt tre timmar efter Analysgruppens offentliggörande av bärgningsbeslutet den 12 november 1998 hörde jag på radion att Bill Clinton hade ringt Göran Persson i samband med Irakkrisen. Från en pålitlig källa inom UD, fick jag dock veta att samtalet i alla fall inte rört Irakkrisen. Därav skulle man kunna dra slutsatsen att Clinton ringde Persson för att tillrättavisa honom angende bärgningsbeslutet. Jag är nämligen övertygad om att analys-gruppens beslut återspeglar Göran Perssons önskemål om att Estoniaskandalen blir allmänt känd.

Persson måste utgå ifrån att skandalen inte kan hemlighållas hur länge som helst och han har inget intresse av att bli indragen i den då han är helt oskyldig. Allstå kan Persson bara dra politisk nytta av att sanningen uppdagas. Dessutom visar Perssons politik på många andra punkter att han försöker befria Sverige ur USAs brottsliga järngrepp.

Tyvärr, är Persson inte så mäktig som han skall vara enligt konstitutionen. USA utövar genom sina säkerhetstjänster och andra kanaler ett stort inflytande över Sveriges politik. Förmodligen var det därför Mona Sahlin fick ansvaret för Estoniahanteringen. Hon lovade de anhöriga att agera för sanningen, men svek sina löften genom att tillåta att Danmark ingick ett folkrättsligt avtal med Sverige om att inga kroppar skulle bärgas, efter att regeringens egen Analysgrupp lämnat rekommendation att så skulle ske.

I februari 1999 åberopade Sahlin just Danmark, Finland och Estland som hinder för en bärgning, då dessa stater inte skulle vara villiga att omförhandla dykförbudsavtalet. Pengarna till Peter Örns analysgrupp, åtskilliga skattemiljoner, var återigen utbetalade i onödan.

När jag tillskrev regeringen för att erhålla kopior av all korrespondens mellan Sverige och USA angående Estonia, så svarade man att sådana handlingar inte förvaras hos regeringen. Jag erhöll inget skriftligt svar på min fråga om var de förvaras. Samtidigt vägrade regeringen att släppa sekretesstämpeln på övriga Estoniahandlingr, framförallt de som finns hos den internationella haverikommissionen. Hos UD finns det ca 400 dokument om Estonia som hemligstämplats med motiveringen att en publicering av dem kan försvåra relationen till främmande makt.

Avslutningsvis vill jag påpeka, att en politiker har utsetts till hatobjekt nummer ett av många anhöriga, nämligen Ines Uusmann. Vi har ideligen krävt hennes avgång. Inget har hänt. Enligt min bedömning borde även Göran Persson ha märkt att Ines Uusmann inte klarade av att hantera sina uppgifter. Hon har sannolikt bidragit till att socialdemokraterna förlorat väljare.
Att Göran Persson ändå behöll henne på posten skulle kunna förklaras med att hon är en av de få som känner till sanningen om Estonia. Skulle hon ha avskedats så riskerades eventuellt att hon skulle börja tala ut och framför allt så skulle det ha inneburit att en ny person måste invigas i detta brisanta ärende. Ju fler som vet, desto större är risken att bubblan spricker. Dessutom hade Uusmann från regeringens synvindkel uppenbart uppfyllt sin plikt. Därför fick hon sitta kvar.

Efter riksdagsvalet i september 1998 upplöstes Ines Uusmanns departement och införlivades i ett nytt, stort närings-departement, där vice departementschefen Mona Sahlin, som var vice statsminister under Ingvar Carlsson, ansvarar för handläggningen av Estoniaärendet. Antagligen även här ett skickligt schackdrag av Göran Persson för att driva sin vilja igenom gentemot USAs inblandning i svensk politik.


INFORMATIONSMÖTE: OFFENTLIG REDOVISNING AV ANALYSMATERIALET