Av National Vanguard Books faktainsamlingsavdelning
P.O. Box 330 · Hillsboro · West Virginia  24946 · USA

Det finns ingen större makt i välden idag än den som utövas av dem som manipulerar den allmänna opinionen i Förenta staterna. Inga forna dagars kung eller påve, krigsherre eller överstepräst, har någonsin kommit i närheten av den makt som innehas av de några dussin män som kontrollerar Amerikas nyhets- och underhållningsmassmedia.

Deras makt är inte avlägsen eller opersonlig; den når in i vartenda hem i Amerika, och den arbetar närapå dygnet runt. Det är den makt som skapar och formar nästan varje medborgares sinne, ung eller gammal, rik eller fattig, enkel eller belevad.

Massmedia formar vår världsbild och säger sedan åt oss vad vi ska tycka om den bilden. I princip allt vi vet -- eller tror oss veta -- om vad som händer utanför vår närmiljö eller bekantskapskrets kommer till oss genom vår dagstidning, våra tidskrifter, vår radio och vår TV.

Det är inte bara det hårdhänta nedtystandet av vissa nyheter från våra tidningar eller den uppenbara propagandan i historieförvrängande "TV-dokumentärer" som karakteriserar mediamogulernas åsiktsmanipulationstekniker. De arbetar både subtilt och grundligt med de nyheter och den underhållning de presenterar för oss.

Exempelvis det sätt på vilket nyheter bevakas: vilka saker som lyfts fram och vilka som tonas ner, reportrarnas ordval, tonläge och ansiktsuttryck; rubrikernas ordalydelse; bildvalet -- alla dessa saker påverkar omedvetet men ändå grundligt det sätt på vilket vi tolkar det vi ser eller hör.

Ovanpå detta tar kolumnister och redaktörer naturligtvis bort alla tvivel vi kan tänkas ha beträffande vad vi ska tycka om alltihop. Genom noggrant utformade psykologiska tekniker styr de våra tankar och åsikter så att de överensstämmer med "innefolkets", de "vackra" och "framgångsrika". De låter oss förstå exakt vilka attityder vi ska ha gentemot vissa typer av människor och beteenden genom att placera de människorna eller de beteendena i sammanhanget av en TV-såpa eller en situationskomedi och låta andra rollfigurer reagera på dem på ett Politiskt Korrekt sätt.

Att forma amerikaners sinnen

Ett blandrasligt par kommer till exempel att vara respekterat, omtyckt och socialt eftersökt av andra rollfigurer, likaså en svart akademiker eller affärsman med framåtanda, eller en känslig och talangfull homosexuell, eller en fattig men hederlig och hårt arbetandes illegal främling från Mexiko. Å andra sidan skildras en vit rasist -- det vill säga en rasmedveten vit person som ser misstroget på rasblandning eller på den allt snabbare mörknande rassituationen i USA -- i bästa fall som en föraktlig och trångsynt person som smädas av de andra rollfigurerna, eller i värsta fall som en farlig psykopat besatt av skjutvapen och ett hot mot alla laglydiga medborgare. Faktum är att den vita rasistiska "vapengalningen" har blivit en vanlig stereotyp i TV-serier.

Genomsnittsamerikanen, vars dagliga TV-tittande upptar en så ohälsosamt stor del av livet, kan endast med svårighet skilja dessa uppdiktade situationer från verkligheten, om han ens kan det. Han reagerar på TV-skådespelarnas handlingar, uttalanden och attityder lika mycket som han gör på sina bekanta i verkliga livet. För alltför många amerikaner har verkligheten ersatts av TV-miljöns falska verklighet, och det är på denna falska verklighet som hans behov av att anpassa sig svarar. När således en manusförfattare uttrycker bifall av vissa beteenden och handlingar genom sina TV-rollfigurer och ogillande av andra, utövar han starka påtryckningar på miljontals tittare att anpassa sina egna värderingar efter hans egna.

Och som det är ställt med TV-underhållning är det även med nyheter, antingen TV-sända eller tryckta. Det förrädiska med den här formen av tankekontroll är att även när vi inser att underhållning eller nyheter snedvridits, lyckas mediamogulerna fortfarande manipulera de flesta av oss. Detta är möjligt på grund av att de inte bara vinklar det de presenterar, utan dessutom fastslår de underförstådda gränser och grundregler för åsikternas tillåtna spektrum.

Som ett exempel, fundera på hur media behandlar nyheter om Mellanöstern. Vissa redaktörer eller kommentatorer är slaviskt pro-israeliska i alla sina yttranden, medan andra verkar närapå neutrala. Dock vågar ingen antyda att den amerikanska regeringen stödjer fel sida i den arab-judiska konflikten, och att den tjänar judiska intressen snarare än amerikanska när den skickar amerikanska styrkor för att lemlästa Irak, Israels främsta rival i Mellanöstern. Alltså, ett spektrum av tillåtna åsikter, från pro-israeliska till nästan neutrala, etableras.

Ett annat exempel är medias behandling av den amerikanska rasfrågan. Vissa kommentatorer verkar nästan objektiva när de rapporterar nyheter om rasliga konflikter, medan andra är känslomässigt partiska -- alltid med partiskheten på den icke-vita sidan. Emellertid intar alla mediatalesmän utan undantag ståndpunkten att "mångkulturalism" och rasblandning är här för att stanna och att det är goda ting.

På grund av förekomsten av gradskillnader inser inte de flesta amerikaner att de blir manipulerade. Till och med den medborgare som klagar över "tillrättalagda nyheter" går i fällan att tro att eftersom det finns ett synbart åsiktsspektrum kan han fly tankekontrollanternas inflytande genom att tro på den redaktör eller kommentator han väljer att tro på. Det är en "krona jag vinner, klave du förlorar"-situation. Varje punkt i det tillåtna allmänna åsiktsspektrumet är acceptabel för mediamogulerna -- och inget otillåtet faktum eller åskådning tillåts något som helst utrymme om de kan förhindra det.

Styrningen över opinionsbildande media är nästintill monolitisk. All styrd media -- TV, radio, tidningar, tidskrifter, böcker och film -- talar med en röst, den ena stödjer den andra. Trots den synbara variationen finns det ingen riktig meningsskiljaktighet, ingen alternativ fakta- eller idékälla tillgänglig som kan medge den stora folkmassan att skapa sig en uppfattning i strid mot mediamogulernas. De får bara se en enda syn på världen -- en värld där varenda röst proklamerar rasernas jämlikhet, den ofelaktiga naturen i den judiska "Förintelseberättelsen", ondskan i att försöka sätta stopp för den ström av icke-vita främlingar som väller över våra gränser, faran i att tillåta medborgare att äga och bära vapen, alla sexuella läggningars moraliska likvärdighet och det önskvärda i att ha ett "pluralistiskt" och kosmopolitiskt samhälle istället för ett homogent. Det är en världsåskådning skapad av mediamogulerna för att passa deras egna syften -- och trycket att anpassa sig efter den världsåskådningen är överväldigande. Folk anpassar sina åsikter efter den, röstar i enlighet med den och formar sina liv för att passa den.

Och vilka är dessa mäktiga mediamoguler? Som vi skall se är de i väldigt stor utsträckning judar. Det är inte en enkel fråga om att media kontrolleras av "storfinansen". Om så vore fallet skulle mediamogulernas etnicitet speglas, åtminstone någorlunda, av det numeriska förhållandet mellan rika vita och rika judar. Judarnas mediala övervikt är emellertid så överväldigande att vi är tvungna att förutsätta att den beror på mer än en ren tillfällighet.

Elektronisk nyhets- och underhållningsmedia

Statens fortlöpande avreglering av telekommunikationsbranschen har inte resulterat i utbasunerad ökad konkurrens, utan snarare i en tilltagande våg av företagssammanslagningar och förvärv, vilka har frambringat en handfull mediakonglomerat av mångmiljarddollarsstorlek. De största av dessa konglomerat växer sig snabbt ännu större genom att köpa upp sin konkurrens, varigenom de nästan tredubblat sin storlek under 1990-talet. Närhelst man ser på TV, antingen från en lokalstation eller via kabel eller satellit; närhelst man ser en långfilm på bio eller hemma; närhelst man lyssnar på radio eller skiva; närhelst man läser en dagstidning, bok eller tidskrift -- är det väldigt troligt att den information eller underhållning man erhåller har producerats och/eller distribuerats av något av dessa stora mediabolag.

Det största mediakonglomeratet idag är AOL, som köpte loss Time Warner för cirka 160 miljoner dollar i början av år 2000. Sammanslagningen förde samman Steve Case, som är vit, som styrelseordförande för det nya AOL och Gerald Levin, som är jude, som verkställande direktör. Även om AOL (ännu) inte helt drivs av judar, så är effekten av den här ledarskapsblandningen mellan en vit kapitalist, vars största intresse är pengar, och en rasligt medveten jude, en gradvis ökning av det judiska inflytandet över AOL. Steve Case kommer inte att klaga när Gerald Levin börjar anställa mestadels judar för att fylla nyckelpositioner under sig eftersom Cases egna vinster inte kommer att påverkas. När Case dör eller går i pension kommer judarna att ha total kontroll över AOL.

Innan samgåendet var AOL den största Internetleverantören i USA, och nu kommer det att användas som en Internetplattform för Time Warners judiska innehåll.

Time Warner, Inc., som 1997 hade intäkter på över 13 miljarder dollar, var den näst största internationella mediagiganten när det köptes av AOL. Levin, som var både styrelseordförande och VD i Time Warner, köpte Turner Broadcasting System 1996 från Ted Turner, som var en av de få icke-judiska entreprenörerna i mediabranschen. Ted Turner är i egenskap av företagets verkställande direktör den tredje ledande personen i det nya AOL efter Case och Levin.

När Ted Turner, den icke-judiske ensamvargen i mediabranschen, lade ett bud på TV-bolaget CBS år 1985 skapade det panik i mediaföretagens styrelserum över hela USA. Turner hade tjänat en förmögenhet på reklam varpå han byggt det framgångsrika kabel-TV-bolaget CNN med över 70 miljoner abonnenter. Trots att Turner anställt ett antal judar till nyckelposter på CNN och aldrig öppet tagit ställning mot judiska intressen, är han en man med stort ego och stark personlighet, och ansågs av styrelseordföranden William Paley och de andra judarna på CBS som okontrollerbar: ett osäkert kort som kanske någon gång i framtiden kunde vända sig emot dem. Vidare, den judiske nyhetsmannen Daniel Schorr, som hade arbetat för Turner, anklagade offentligt sin förre chef för att ogilla judar.

För att hindra Turners anbud, inbjöd CBS ledning den judiske miljardären och teater-, hotell-, försäkrings- och cigarettmagnaten Laurence Tisch att påbörja ett "vänligt" övertagande av bolaget, och från 1986 till 1995 var Tisch styrelseordförande och verkställande direktör på CBS och undanröjde alla hot om icke-judiskt inflytande där. Efterföljande försök av Turner att köpa ett större TV-bolag hindrades av Levins Time Warner, som äger nästan 20 procent av CBS aktier och har vetorätt vid alla större affärer. När hans judiske frände Sumner Redstone erbjöd sig att köpa CBS för 34,8 miljarder dollar den 7 september 1999 hade Levin inga invändningar.

Alltså, trots att han var innovationernas och rubrikernas man hade Turner aldrig de "kontakter" som behövdes för att vara en verklig mediamogul. Han kom till sist fram till att kan man inte "slå dem så kan man alltid slå sig samman med dem", så han sålde till Levin. Ted Turner är på sätt och vis en spegelbild av Steve Case. Båda dessa två vita män är kapitalister utan någon märkbar grad av raslig medvetenhet eller ansvarskänsla.

Time Warners dotterbolag HBO är USA:s största betal-TV-bolag. Fram till Edgar Bronfman Jr:s köp av PolyGram i maj 1998 var Warner Music Förenta staternas största skivbolag med 50 märken, varav den största var Warner Brothers Records. Warner Music var en tidig marknadsförare av "gangsta rap". Genom sitt inflytande i Interscope Records (innan Interscope köptes av MCA) bidrog bolaget till att en genre vars texter uttryckligen uppmanar svarta att begå våldshandlingar mot vita gjordes populär.

Vid sidan av kabel-TV och musik är Time Warner djupt involverat i långfilmsproduktion (Warner Brothers Studio, Castle Rock Entertainment och New Line Cinema) och förlagsverksamhet. Time Warners förlagsavdelning (huvudredaktör är Norman Pearlstine, jude) är den största tidskriftspublicisten i landet (Time, Sports Illustrated, People och Fortune).

AOL har upptagit Time Warner ekonomiskt, men ideologiskt är det Time Warner som infekterat AOL. Levin har inte förlorat något av sin förmåga att pervertera vår kultur. Steve Case kommer säkerligen inte att ingripa i vilka planer Levin än har på det området, eftersom pengar är vad han bryr sig om. Om han kan bli rikare genom att låta Levin marknadsföra antivit musik på Internet samtidigt som vita patrioter hålls utanför AOL:s diskussionsfora, är sak samma för honom.

Det näst största mediakonglomeratet idag, med intäkter på 23 miljarder dollar för år 1997, är Walt Disney Company. Dess styrelseordförande och VD Michael Eisner är jude. Disneyimperiet, som leds av en man som en mediaanalytiker beskrivit som ett "kontrollfreak", inkluderar flera TV-produktionsbolag (Walt Disney Television, Touchstone Television och Buena Vista Television) och kabelbolag med över 100 miljoner abonnenter sammantaget.

Vad gäller långfilmer inkluderar Walt Disney Motion Pictures Group, underordnat Walt Disney Studios lett av Joseph E. Roth (också jude), Walt Disney Pictures, Touchstone Pictures, Hollywood Pictures och Caravan Pictures. Roth grundade Caravan Pictures i januari 1993, och det leds nu av juden Roger Birnbaum. Disney äger också Miramax Films som drivs av bröderna Bob och Harvey Weinstein som producerat sådana extremt osedliga filmer som The Crying Game, Priest och Kids.

När Disney drevs av den icke-judiska familjen Disney, före Eisners övertagande 1984, personifierade företaget sund familjeunderhållning. Medan det fortfarande innehar rättigheterna till Snövit så har bolaget under Eisner expanderat till att producera en hel del så kallat "barnförbjudet" material.

I augusti 1995 förvärvade Eisner Capital Cities/ABC Inc., som äger ABC Television Network som i sin tur fullständigt äger tio TV-stationer på sådana viktiga marknader som New York, Chicago, Philadelphia, Los Angeles, San Fransisco och Houston. Därtill äger det 225 stationer i USA och är delägare i flera europeiska TV-bolag.

ABC:s dotterbolag inom kabel-TV, ESPN, leds av styrelseordföranden och VD:n Steven Bornstein, som är jude. Bolaget har även kontrollposter i kabelnätföretagen Lifetime Television och A & E Television Networks med 67 miljoner abonnenter var. ABC Radio Network äger 26 AM- och FM-stationer, återigen i storstäder som New York, Washington och Los Angeles, och har över 3.400 dotterbolag.

Trots att det i första hand är ett telekommunikationsföretag tjänade Capital Cities/ABC över 1 miljard dollar på förlagsverksamhet 1997. Det äger sju dagstidningar, Fairchild Publications (Women's Wear Daily), Chilton Publications (bilhandböcker) och Diversified Publishing Group.

Nummer tre på listan och som 1997 hade intäkter på lite över 13 miljarder dollar, är Viacom Inc., som leds av Sumner Redstone (född som Murray Rothstein). Viacom, som producerar och distribuerar TV-program åt de tre största TV-bolagen, äger 13 TV-stationer och 12 radiostationer. Det producerar långfilmer genom Paramount Pictures, som leds av judinnan Sherry Lansing. Redstone köpte CBS efter en aktieägaromröstning i CBS och Viacom i december 1999.

Arbetandes för Redstone som CBS verkställande direktör finner vi en jude vid namn Melvin A. Karmazin. Han är chef och den största enskilde aktieägaren i det företag som äger CBS Television Network, 14 större TV-stationer, 160 radiostationer, kabelkanalerna Country Music Television och Nashville Network, samt ett stort antal inrättningar för utomhusannonsering.

Viacoms förlagsavdelning inkluderar Simon & Schuster, Scribner, The Free press och Pocket Books. Den distribuerar videofilmer genom mer än 4000 Blockbuster-butiker. Den är också involverad i satellit-TV, nöjesparker och videospel.

Känt blev Viacom emellertid som världens största kabelprogrambolag genom Showtime, MTV, Nickelodeon och andra stora bolag i dess ägo. Sedan 1989 har MTV och Nickelodeon erövrat större och större andel av ungdoms-TV-tittarna. Redstone, som faktiskt äger 76% av aktierna i Viacom, erbjuder Beavis och Butthead som förebilder för tonåringar och är för närvarande den enskilt största tillhandahållaren av rasblandningspropaganda åt vita tonåringar och barn i Förenta staterna och Europa. MTV pumpar in sina rasblandade rock- och popvideos i 210 miljoner hushåll i 71 länder och utgör det största kulturella inflytandet på vita ungdomar världen över.

Nickelodeon har med över 65 miljoner abonnenter den överlägset största andelen av TV-publiken mellan 4 och 11 år i Förenta staterna och expanderar fort i Europa. Det flesta av dess program visar än så länge inte den påtagliga degeneration som är MTV:s varumärke, men Redstone driver gradvis på för att det som visas för hans barntittare ska innehålla samma gift som MTV leverar. Nykomlingen på stormediafronten är Edgar Bronfman Jr., ordförande och VD för Seagram Company Ltd., spritgiganten. Hans far Edgar Bronfman Sr. är ordförande för Judiska världskongressen. Seagram äger två stora produktionsbolag, MCA och Universal Pictures (nu sammanslagna under namnet Universal Studios). Bland sina många övriga tillgångar äger MCA Interscope Records, den främsta marknadsföraren av "gangsta rap".

Bronfman blev störst i skivbranschen när han i maj 1998 dessutom tog kontroll över den europeiska skivjätten PolyGram genom att betala 10,6 miljarder dollar till den holländska elektroniktillverkaren Philips. Med de förväntade inkomsterna från PolyGram tillsammans med dem från MCA och Universal, kommer Bronfman ha det fjärde största mediaimperiet med årliga intäkter på omkring 12 miljarder dollar. En särskilt olycklig aspekt på förvärvet av PolyGram är att det ger Bronfman kontroll över världens största producent av klassiska CD-skivor: PolyGram äger skivbolagen Deutsche Grammophon, Decca-London och Philips.

Med de tre av de fyra största mediakonglomeraten i judiska händer och med en judisk VD i det återstående, är det svårt att tro att en så överväldigande grad av kontroll uppstod utan en avsiktlig och samstämd strävan från deras sida.

Hur ligger det till med de andra stora mediaföretagen?

Rupert Murdochs News Corporation, som äger Fox Television Network, 20th Century Fox Films och Fox 2000, är det femte största mediaföretaget i landet, med intäkter på över 11 miljarder dollar 1997. Det är det enda övriga företag som överhuvudtaget kommer i närheten av de fyra största. Murdoch är vit australier, men Peter Chernin som är ordförande och VD för Foxkoncernen, som inkluderar alla News Corporations film-, TV- och förlagsverksamheter i Förenta staterna, är jude. Under Chernin som ordförande för 20th Century Fox, finns Laura Ziskin, en judinna som tidigare var chef för Fox 2000. Juden Peter Rooth arbetar under Chernin som ordförande för Fox Entertainments. News Corporation äger också New York Post och TV Guide, och de publiceras under Chernins överinseende. Murdoch berättade för Newsweek (12 juli 1999) att han förmodligen hellre skulle befordra Chernin till VD för News Corporation än låta sina egna barn ta över företaget, av vilka inga är yngre än närmare 30. Det är svårt att föreställa sig en jude ge bort ett stort mediabolag till en icke-judisk underordnad när han har barn som kan ta över. Chernin å sin sida var ganska frispråkig: "Jag får kontroll över filmer som visas över hela världen…. Vad kan vara roligare".

De flesta TV- och filmproduktionsbolag som inte ägs av de största företagen kontrolleras också av judar. Till exempel New World Entertainment, som av en mediaanalytiker kallats för "den främsta oberoende TV-programproducenten i USA" ägs av Ronald Perleman, en jude som också äger Revlon Cosmetics och erbjöd Monica Lewinsky ett jobb när Bill Clinton försökte få tyst på henne.

Det mest kända av de mindre mediabolagen, DreamWorks SKG, är en ren koscherhistoria. DreamWorks bildades under stor medial upphaussning 1994 av musikindustrimogulen David Geffen, före detta Disney Pictures ordförande Jeffrey Katzenberg och filmregissören Steven Spielberg, vilka alla tre är judar. Företaget producerar filmer, tecknade filmer, TV program och musik. Med tanke på de pengar och kontakter Geffen, Katzenberg och Spielberg har så kanske DreamWorks snart är i samma division som de fyra stora.

Det är välkänt att judar har kontrollerat det mesta av produktionen och distributionen av filmer sedan kort efter filmindustrins bildande i början av 1900-talet. När Walt Disney dog 1966 var det sista hindret för total judisk dominans i Hollywood borta, och judarna kunde ta kontrollen över det företag Walt hade byggt. Sedan dess har de fått allt att gå som de velat inom filmindustrin.

Filmer producerade av enbart de fyra största tidigare nämnda filmbolagen -- Disney, Warner Brothers, Paramount (Viacom) och Universal (Seagram) -- stod för två tredjedelar av biointäkterna 1997.

De tre stora inom TV-utsändning brukade vara ABC, CBS och NBC. Efter sammanslagningen av mediaimperierna är dessa tre inte längre självständiga enheter. Medan de var oberoende, kontrollerades dock var och en av en jude från första början: ABC av Leonard Goldenson; NBC först av David Sarnoff och sedan av hans son Robert; och CBS först av William Paley och sedan av Laurence Tisch. I årtionden var dessa TV-bolag fulla med judar från topp till botten, och TV-bolagens grundläggande judiskhet ändrades inte när bolagen köptes upp av andra företag. Den judiska närvaron i TV-nyheterna är fortfarande särskilt stark.

Till exempel så är chefsproducenterna för två av de tre största nyhetsprogrammen judar. Chefsproducenten för ABC:s Wold News Tonight med Peter Jennings är Paul Freidman. Chefsproducenten för NBC Nightly News med Tom Brokaw är Neal Shapiro. Tills nyligen var chefsproducenten för CBS Evening News med Dan Rather, Al Ortiz, också jude. Men Ortiz flyttade till CBS "Special Events" i februari 2000 och lämnade Evening News till en icke-jude vid namn Jim Murphy. Om man föredrar CBS This Morning News istället så är chefsproducenten Al Berman, också han jude. Eller om man får sina nyheter från CNN är chefen där Rick Kaplan, också jude.

Tryckt media

Efter TV-nyheter är dagstidningar det mest inflytelserika informationsmediet i USA. 60 miljoner säljs (och antas läsas) varje dag. Dessa miljoner är uppdelade på cirka 1.600 olika publikationer. Man skulle kunna dra slutsatsen att blotta antalet olika tidningar i Amerika skulle verka som en garant mot minoritetskontroll och förvrängningar. Men så är inte fallet. Det förekommer mindre oberoende, mindre konkurrens och mycket mindre representation av majoritetens intressen än vad första anblicken antyder.

Den tid då de flesta städer och till och med mindre orter hade flera oberoende ägda dagstidningar som gavs ut av folk med nära band till orten är förbi. De flesta av dem köptes eller drevs ut ur branschen i mitten av 70-talet. Idag ägs de flesta "lokala" dagstidningar av ett ganska litet antal större företag med chefer som bor och arbetar hundratals mil bort. Faktum är att endast omkring 20% av Förenta staternas 1.600 dagstidningar har oberoende ägare; resten tillhör stora tidningskoncerner. Endast 104 av det totala antalet har en upplaga på över 100.000. Endast en handfull är stora nog att ha reportrar utanför sina egna samhällen; resten är beroende av externa källor för sina inhemska och internationella nyheter.

I endast 47 av Förenta staternas städer finns det mer än en dagstidning, och ofta är konkurrensen mellan dem bara symbolisk, som mellan morgon- och kvällstidningar med samma ägare. Exempel på det är Huntsville i Alabama med morgonens News och kvällens Times; Birmingham i Alabama med morgonens Post Herald och kvällens News; staden Mobile i Alabama med morgonens Register och kvällens Press; Springfield i Massachusetts med morgonens Union och kvällens News och söndagens Republican; staden Syracuse i New York med morgonens Post-Standard och kvällens Herald-Journal -- vilka samtliga ägs av de judiska bröderna Newhouse genom deras holdingbolag Advance Publications.

Newhouse mediaimperium utgör exempel på mer än bristen av riktig konkurrens mellan Förenta staternas dagstidningar: det visar också på den omättliga aptit judarna har visat för alla opinionskontrollerande organ som de kunnat fånga i sitt grepp. Newhouse äger 26 dagstidningar, inklusive flera stora och särskilt betydande, såsom Cleveland Plain Dealer, Newark Star-Ledger och New Orleans Times-Picayune; Newhouse Broadcasting, bestående av 12 TV-stationer och 87 kabel-TV-system, inklusive en del av landets största; söndagsbilagan Parade med en upplaga på över 22 miljoner i veckan; omkring två dussin större tidskrifter inklusive New Yorker, Vouge, Mademoiselle, Glamour, Vanity Fair, Bride's, Gentlemen's Quarterly, Self, House & Garden och alla andra tidskrifter som ägs helt av Conde Nast-koncernen.

Det här judiska mediaimperiet grundades av den framlidne Samuel Newhouse, en invandrare från Ryssland. När han dog 84 år gammal 1979 efterlämnade han mediatillgångar värda uppskattningsvis 1,3 miljarder dollar till sina två söner Samuel och Donald. Efter ytterligare ett antal förvärv har idag Advance Publications växt till ett värde av över 8 miljarder dollar.

Att det var möjligt för Newhousefamiljen att sluka så många dagstidningar hade i hög grad möjliggjorts av det faktum att dagstidningar inte uppbärs av sina prenumeranter utan av sina annonsörer. Det är annonsintäkterna -- inte småpengarna från läsarna -- som betalar redaktörslönen och inbringar ägarens vinst.

Närhelst en stor annonsör i en stad väljer en tidning framför en annan, kommer den valda tidningen att blomstra medan dess konkurrent dör. Sedan början av 1900-talet, då de judiska affärsmännen blev en dominerande ekonomisk kraft i Förenta staterna, har antalet amerikanska dagstidningar i judiska händer ökat stadigt samtidigt som konkurrerande dagstidningar ägda av icke-judar stadigt minskat -- främst som ett resultat av selektiv annonseringspolicy från judiska affärsmäns sida.

Vidare har vi att även de dagstidningar som fortfarande ägs och drivs av icke-judar är så beroende av judiska annonsintäkter att deras redaktionella alster och nyhetsrapportering i hög grad begränsas av vad judarna gillar och inte gillar. Det är lika sant i dagstidningsbranschen som någon annanstans att den som betalar bestämmer.

Tre judiska dagstidningar

Undertryckandet av konkurrens och etablerandet av lokala monopol på spridningen av nyheter och åsikter har karakteriserat uppkomsten av judisk kontroll över Amerikas dagstidningar. Judarnas resulterande förmåga att använda pressen som ett obestritt instrument för judisk policy kan knappast illustreras bättre än exemplen i form av Förenta staternas tre mest prestigefyllda och inflytelserika dagstidningar: New York Times, Wall Street Journal och Washington Post. Dessa tre, som dominerar Förenta staternas finansiella och politiska huvudstäder, är de tidningar som fastslår trenderna och riktlinjerna för nästan alla andra. Det är de som bestämmer vad som är nyheter och vad som inte är det, både på nationell och internationell nivå. De tar fram nyheter; de andra kopierar dem endast. Och alla tre tidningarna är i judiska händer.

New York Times, som i september 1998 hade en upplaga på 1.067.000 exemplar, är nationens inofficiella vägvisare beträffande samhälle, mode, underhållning, politik och kultur. Tidningen berättar för Förenta staternas "framgångsrika" människor vilka böcker man ska köpa och vilka filmer man ska se; vilka åsikter som är inne för tillfället; vilka politiker, artister och affärsmän som är på gång. Och under några få årtionden på 1800-talet var det en genuint amerikansk tidning.

New York Times grundades 1851 av två vita icke-judar, Henry J. Raymond och George Jones. När de dog köptes tidningen från Jones dödsbo av den förmögne judiske publicisten Adolph Ochs år 1896. Ochs är farfars far till Arthur Sulzberger Jr., som är tidningens nuvarande utgivare och styrelseordförande i New York Times Co. Chefredaktören är Joseph Lelyveld, också han jude (han är son till en rabbin).

Genom New York Times Co äger familjen Sulzberger dessutom 33 andra dagstidningar, inklusive Boston Globe köpt i juni 1993 för 1,1 miljarder dollar; tolv tidskrifter, inklusive McCall's och Family Circle med upplagor på över 5 miljoner vardera; sju radio- och TV-stationer; ett kabel-TV-system; och tre bokförlag. New York Times News Service är en nyhetsbyrå som tillhandahåller nyheter, artiklar och fotografier från New York Times till 506 andra dagstidningar, nyhetsbyråer och tidskrifter.

Av likartad nationell betydelse är Washington Post som genom att etablera sina "läckor" hos statliga verk i Washington har förhandskännedom om nyheter som berör den federala regeringen.

Washington Post har likt New York Times ett icke-judiskt ursprung. Tidningen grundades 1877 av Stilson Hutchins, köptes från honom 1905 av John R. McLean och ärvdes senare av Edward B. McLean. I juni 1933, under depressionens kulmen, tvingades tidningen i konkurs. Den köptes på exekutiv auktion av Eugene Meyer, en judisk affärsman och före detta kompanjon till den ökände Bernard Baruch, industrimagnat i USA under första världskriget.

Washington Post drivs idag av Katherine Meyer Graham, Eugene Meyers dotter. Hon är den största aktieägaren och styrelseordföranden i Washington Post Co. 1979 utsåg hon sin son till utgivare av tidningen. Han är nu dessutom styrelseordförande och VD på Washington Post Co. Tidningen har en daglig upplaga på 810.000, och söndagsupplagan säljer 1,1 miljoner nummer.

Washington Post är delägare i ett antal dagstidningar (The Gazette-tidningarna, inklusive 11 militärpublikationer), i TV (WDIV i Detroit, KPRC i Houston, WPLG i Miami, WKMG i Orlando, KSAT i San Antonio och WJXT i Jacksonville) och i tidskrifter, i synnerhet i Förenta staternas andra största nyhetstidskrift Newsweek. Washington Posts olika TV-investeringar når totalt omkring 7 miljoner hushåll, och dess kabel-TV, Cable One, har 635.000 abonnenter.

I ett samarbete med New York Times publicerar Washington Post International Herald Tribune, den mest spridda engelskspråkiga dagstidningen i världen.

Wall Street Journal, som säljer 1,8 miljoner nummer varje vardag, är den största dagstidningen i Förenta staterna. Den ägs av Dow Jones & Company Inc., ett New York-företag som också publicerar 24 andra dagstidningar och finanstidningen Barron's bland många andra saker. Styrelseordförande och VD för Dow Jones är Peter R. Kahn, som är jude. Kahn innehar dessutom posterna som styrelseordförande och utgivare av Wall Street Journal.

De flesta av New Yorks andra stora dagstidningar är inte i bättre händer än New York Times och Wall Street Journal. I januari 1993 köptes New York Daily News från dödsboet efter den framlidne judiske mediamogulen Robert Maxvell (född Ludvik Hoch) av fastighetsexploatören Mortimer B. Zuckerman. Village Voice är den judiske miljardären, tillika ägaren till husdjurstillbehörsföretaget Hartz Mountain, Leonard Sterns personliga egendom. Och, som nämnts tidigare, ägs New York Post av News Corporation i händerna på juden Peter Chernin.

Nyhetstidskrifter

Situationen är i stort sett densamma för övriga media som för TV, radio, film, musik och dagstidningar. Beakta till exempel nyhetstidskrifter. Det finns bara tre av stor betydelse utgivna i Förenta staterna, Time, Newsweek och U.S. News & World Report.

Time, med en veckoupplaga på 4,1 miljoner, publiceras av ett dotterbolag till Time Warner Communications, det nya mediakonglomerat som bildades genom sammanslagningen av Time Inc. och Warner Communications 1989. VD för Time Warner Communications är som nämnts tidigare Gerald Levin, en jude.

Newsweek, som nämnts tidigare, publiceras av Washington Post Company under judinnan Katherine Meyer Grahams ledning. Den har en upplaga på 3,2 miljoner i veckan.

U.S. News & World Report med en veckoupplaga på 2,3 miljoner ägs och utges av den tidigare nämnde Mortimer B. Zuckerman, som även gjort sig själv till chefredaktör. Zuckerman äger också Atlantic Monthly och New Yorks tabloiddagstidning Daily News, som är den 6:e största i landet.

Vårt ansvar

Detta är de rådande sakförhållandena beträffande mediakontrollen i Amerika. Var och en som är villig att tillbringa några timmar i ett större bibliotek för att kolla upp årsböckerna över radio- och TV-företagen och förteckningarna över tidningar och tidskrifter och registren över företag och deras företrädare, såsom de som publiceras av Standard & Poor och Dun & Bradstreet; och vanlig biografisk referenslitteratur, kan intyga äktheten i dessa fakta. De är obestridliga, och när de blir konfronterade med dem tillämpar judiska talesmän vanligtvis en undvikande taktik. "Ted Turner är inte jude!", basunerar de triumferande ut som om det skulle avgöra saken. Om de pressas ytterligare kommer de att anklaga den konfronterar dem för "antisemitism" för att blott ha tagit upp ämnet. Det är rädslan för denna anklagelse som får så många människor med kunskap att hålla tyst.

Men vi får inte fortsätta att vara tysta i denna fråga av yttersta vikt! Den främmande kontrollen över massmedia är det enskilt viktigaste livsfaktumet, inte bara i Amerika, utan i hela världen idag. Det finns ingenting -- farsot, hungersnöd, ekonomisk kollaps eller ens kärnvapenkrig -- som är farigare för vårt folks framtid.

Judisk mediakontroll bestämmer Förenta staternas utrikespolitik och låter judiska intressen istället för amerikanska styra i frågor om krig och fred. Utan judisk mediakontroll hade det till exempel inte blivit något krig i Persiska viken. Det hade inte förekommit någon NATO-massaker på serbiska civila. Det hade inte förekommit någon fortsatt krigshets för ytterligare ett krig mot Irak.

Genom att låta judarna kontrollera vår media för nyheter och underhållning gör vi mer än att bara ge dem ett avgörande inflytande över vårt politiska system och reell kontroll över vår regering; vi ger dem dessutom kontroll över våra barns sinnen och själar, vars attityder och föreställningar formas mer av judisk television och judiska filmer än av föräldrar, skolor eller något annat inflytande.

Den judekontrollerade underhållningsmedian har tagit täten i att övertala en hel generation att tro att homosexualitet är normalt och acceptabelt; att det inte är något som helst fel att vita kvinnor träffar och gifter sig med svarta män eller att vita män gifter sig med asiatiska kvinnor; att alla raser är ärftligt jämlika i förmåga och karaktär -- förutom att den vita rasens karaktär är suspekt på grund av en historia av att förtrycka andra raser; och att alla försök från vitas sida till raslig självbevarelse är förkastliga.

Vi måste motsätta oss den fortsatta spridningen av detta gift bland vårt folk, och vi måste bryta makten hos dem som sprider det. Det vore oacceptabelt om sådan makt låg i händerna på någon främmande minoritet med värderingar och intressen som skiljer sig från våra. Att låta judar ha en sådan makt över oss är liktydigt med rasligt självmord. Det faktum att så många vita amerikaner idag är så fyllda med rasliga skuldkänslor och självhat att de aktivt eftersträvar sin egen ras död är en avsiktlig konsekvens av den judiska mediakontrollen.

När vi väl tagit till oss och förstått den judiska mediakontrollens faktum är det vår ofrånkomliga skyldighet att göra vad som än krävs för att bryta denna kontroll. Vi får inte rygga tillbaks för något i kampen mot den kraft som kopplat sitt dödliga grepp om vårt folk och sprutar in sitt dödliga gift i dess sinnen och själar. Om vi inte lyckas övervinna den, kommer den med säkerhet att förgöra vår ras.

Låt oss nu börja med att inhämta kunskap och skrida till handling i riktning mot detta nödvändiga mål. Ägare, chefer och företagssamband skiftar naturligtvis från en tid till en annan. Alla namn och alla andra uppgifter i den här rapporten har kontrollerats noga och var riktiga i juni 2000. Skulle någon oriktig uppgift påträffas, är orsaken en miss vid översättningen till svenska.