Han höll tyst i 47 år Varför har jag skrivit om UFO vars vara eller inte vara har diskuterats ända sedan 1940-talet? Är det inte att sticka ut hakan lite väl långt? Jo, det kan vara att sticka ut hakan långt. Men det kändes angeläget att lyssna till dessa människor och deras berättelser. Vid denna tid, i början av 90-talet, var det ett rätt så stort antal människor som kontaktade mig och som ville berätta om sina upplevelser. När jag åkte runt i landet och intervjuade dessa insåg jag snart att de talade sanning. Det var riktiga berättelser som de mycket tveksamt och starkt känslomässigt berättade om. Många hade hållit tyst i alla år och genom att berätta lyftes det stora tyngder från deras axlar. Ingen av dem sökte publicitet, tvärtom. Ian var en av dessa människor. Han finns inte längre i livet. Jag har med hans berättelse i boken UFO i gammal och ny belysning, vilken är slut på förlaget. Det är en av de mest fascinerande berättelser jag någonsin hört, och därför vill jag gärna dela med mig av den här. Tisdagen den 24 november 1992 blev jag uppringd av en 73-årig man. Han ville berätta om en hemlighet han hade burit i 47 år. Han var rädd för att inte bli trodd och upprepade gång på gång sin trovärdighet under det ca 30 minuter långa samtalet. Han hade ett stort ordflöde och jag märkte snabbt att han talade från hjärtat, att det var en riktig upplevelse och att det var en enorm lättnad för honom att våga berätta. Han hade svåra men från krigets Tyskland och visste inte hur länge till han skulle leva. Han sa att det kändes som en tyngd hade lyfts från hans bröst nu när han hade släppt ifrån sig denna upplevelse som han ensam hade levat med sedan 1945. Efter kriget valdes de 5000 sjukaste fångarna från koncentrationslägren ut och fördes till Sverige för sjukvård där. Ian var en av dem. Han vårdades på Apelvikens sanatorium för lungtuberkulos. Han låg ett år i gipsvagga. Man hade opererat ben från underbenet och transplanterat till ryggen. Han hade återkommande djupa depressioner och tog medicin för det. Ian bad mig sprida hans upplevelse men han ville att jag ska skydda hans namn av den anledningen att han under en rättegång i Köln 1952 blev berättigad skadestånd från tyska staten. Han var rädd för att mista sin livränta om hans namn komma ut i detta sammanhang. Ian dog några år efter det att denna intervju gjordes. Jag hade ett mycket intensivt schema i Sverige och var även på väg till USA (där jag bodde 1981 – 1995) vid den tidpunkt som Ian kontaktade mig. Jag hade ingen möjlighet att träffa honom vid detta tillfälle, men vi bestämde att jag skulle göra en intervju med honom nästa gång jag var i Sverige. Vi träffades i Göteborg två månader senare. Vad som fick Ian att börja prata var en broschyr som hans hustru hade fått i brevlådan med beskrivningar om innehållet i min bok- och bandproduktion. Hon fanns i mitt namnregister eftersom hon hade varit på ett av mina föredrag och var en av flera tusen personer som fick min årliga broschyr med information och nyheter om min verksamhet. Ian läste broschyren och fick se att jag hade gjort egna forskningar kring och skrivit om UFO. Det var detta som var avlösaren till hemligheten som han inte hade pratat med någon om under alla dessa år. Han började med att berätta för sin hustru och son. Sedan gjorde han flertalet försök att få tag i mig som då befann mig i Sverige. Här följer berättelsen som Ian ensam bar i 47 år: Ian föddes i Polen 1919 i en rik familj med slott och stora gods. Fadern var tredje generationen österrikisk officer och modern var polska. Fadern vägrade gå med i Hitlers armé och hela familjen på fyra personer; mor, far och två söner, blev tillfångatagna och förda till koncentrationsläger. Ian tillbringade tre år i koncentrationsläger i Tyskland från 23 till 26 års ålder. Det var under åren 1942 till 1945. Först deltog han i byggandet av krematoriet i Auschwitch. Där var han i sex månader. Han tillbringade sedan en tid i Sachsenhausen. Efter två år blev han förflyttad till Bergen-Belzen, där han befann sig när de första koncentrationslägren blev befriade den 15 april 1945. Han hade då varit där några månader. Ian var inte av judisk härkomst och hade därmed visa fördelar som andra fångar inte hade. Koncentrationslägret i Bergen-Belzen var inget arbetsläger. Inte heller förekom det några avrättningar där. Ian var den ende fånge som hade en arbetsfunktion. Lik kom utifrån för att brännas där. De fångar som hade varit i Auschwich hade tatuerade nummer på ena armen. De som hade kommit direkt till Bergen-Belzen hade fått ett nummer på bröstet med lanolinpenna. Ians arbete bestod i att räkna lik. Varje morgon gick han runt i barackerna och frågade hur många lik man hade fått det senaste dygnet. Det kunde röra sig uppemot 100-200 i varje barack. Lik hade blivit lagda utmed kortsidorna inne i barackerna, men på grund av trängsel och det stora antalet döda kroppar varje dag, fann man dem liggande överallt på golven inomhus. Det hörde till vardagen att kliva över lik som om de vore brädbitar eller annat skräp, sa Ian. Under dagen blev de utdragna på gården där de fick ligga i stora högar tills de blev insläpade i krematoriet för bränning. Döda kroppar kom i lastbilar varje dag till lägret. Ugnarna hann inte bränna liken i samma takt som de kom in. Ian berättar att där fanns 8000 vid ett tillfälle. I början av april 1945 upptäckte Ian en kropp som inte var lik de andra. För det första fanns det ett orangeliknande skimmer omkring kroppen. När han tittade närmare på liket fick han se att det var minst två meter långt. Precis som de flesta andra liken hade det randiga fångkläder, byxa och jacka på sig. Och precis som de andra fångarna var det rakat på huvudet. Men håret hade växt ut en bit och Ian såg att det var rött till färgen. Öronen var spetiska uppåt och det växte rött hår på den övre halvan av örat. Ögonen var stora, runda och gula och saknade ögonvitor. Vad Ian kunde se så fanns det heller inga pupiller. Mannen hade inga tänder, utan något som Ian kallade ”en tandrad”. Hudfärgen var ”mörk solbränd”. Köttet var fast. Ian tyckte det var märkligt att denne fånge hade grön färg på sina kläder. Ian fick kliva över de andra kropparna för att kunna titta närmare på detta lik som låg under en annan kropp. I smyg drog han det åt sidan och drog av det byxorna. Han såg då att det hade ett sår på låret och ett i buken. Detta tolkade han som skottsår. Fortfarande i smyg gick han in i skogen intill och hämtade en träbit med vilken han undersökte öppningarna i kroppen. Han slet upp såren och upptäckte att det gröna inte var målarfärg som han hade trott, det var blodet som var grönt. De andra liken blev grönaktiga i huden när de hade legat ett tag, med detta lik var annorlunda, huden skimrade i fluorescentliknande färger. Kroppen var något varmare än de andra kropparna. Det fanns en SS-läkare där, Dr Klein, som var hygglig mot Ian. Ian ville gärna titta närmare på kroppen men bestämde sig för att prata med Dr Klien först. Han hoppades att detta skulle bli redan samma eller följande dag. Han visste att detta var något mycket unikt och förstod att det skulle vara intressant även för Dr Klein. Han tänkte föreslå att kroppen blev röntgad till att börja med. Ian gick ofta ut på kvällarna. När han gick ut på gården denna kväll fick han se ett stort runt tallriksformat föremål sväva rakt över lägret. Han bedömde att det var ett par hundra meter i diameter och befanns sig strax under molntäcket. Han kunde tydligt uppleva dess vibrationer. En skarp orange ljusstråle kom ner från skeppet och rörde sig över gårdsplanen. Han tittade på detta några minuter. Sedan släcktes alla ljus och farkosten försvann snabbt rakt upp genom molnen. När Ian tittade efter liket nästa dag kunde han inte finna det. Redan dagen innan ville Ian berätta om liket för Dr Klein och även fråga om han visste något om det, men denne kom endast ett par gånger i veckan och var inte där just då. Ian träffade honom aldrig mer. Vid ett senare tillfälle såg han Dr Klein bli tillfångatagen och efter kriget blev han dömd och hängd som krigsförbrytare. Jag frågade Ian om han hade sett något könsorgan på liket men nej, han hade inte sett något. Det hade haft svarta kalsonger på sig. Jag frågade också om andra detaljer som ansiktsdrag, skäggväxt, händer, fötter, fingrar, tår, naglar, hud osv. Hans svar på detta var att han hade varit helt inställd på att titta närmare på kroppen nästa dag tillsammans med Dr Klein, vilket alltså aldrig skedde. Möjligt är att det inte fanns några andra avvikelser från jordiska människor, att Ian endast mindes det som skiljde sig från oss och var anatomi. Jag ställde också frågor om farkosten och fick veta att Ian hade upplevt ljusstrålen som ett lysande plaströr som kom från ena sidan och att hela skeppet hade haft ett starkt orangefärgat ljus kring hela ytterkanten. Den UFO-intresserade som vill gå på djupet av denna berättelse ställer sig onekligen många frågor: • Hur hade denne fånge hamnat i koncentrationslägret? • Var han av utomjordisk härkomst? Om svaret är ja, varför var han på Jorden? • Hade han av någon anledning försökt blanda sig med Jordens folk och inte lyckats undkomma Hitler och hans gelikar? • Hade han/de något att göra med freden som kom strax efteråt? • Hämtades liket av hans eget folk, kanske redan på kvällen av ”ljusstrålen” som svepte över gårdsplanen? • Offrade sig denne man. Varför i så fall? Varför blev han dödad? Hade han blivit skjuten? När i så fall? Var i så fall? • Visste Dr Klein något? Hade detta i så fall något att göra med hans avrättning strax därpå? • Hade Hitler utbyte med utomjordingar eller var han speciellt intresserad av UFO som vissa rykten säger? • Finns det liknande berättelser från krigets Tyskland? • Finns det liknande berättelser från andra delar av världen? Jag pratade med professor G.C. Shellhorn från Madison i Wisconsin som jag hade träffat på en UFO-konferens i Egypten året innan. Jag berättade om Ian och hans upplevelser. Professor C.G. Shellhorn är författare till böckerna Extraterrestrials in Biblical Prophecy, Discovering the Lost Pyramid och When Men are Gods. Han hade hört talas om vittnesbeskrivningar från Sydamerika bl a som berättade om utomjordingar med rött hår och spetsiga öron, men dessa hade varit kortare. Den ena sorten hade chokladbrun hudfärg (Ian beskriver hudfärgen som ”starkt solbränd”). Den andra sorten hade svagt grönaktig hud. Personligen ser jag Ians berättelse som en mycket unik och viktig bit i det pussel som UFO-forskare håller på att lägga kring både nya och gamla UFO-fenomen. Nio år efter denna intervju lägger jag ut texten på min hemsida. Sextio år har gått sedan Ian hade denna upplevelse. Förståelsen av UFO-fenomenet har gått oerhört långsamt. Människors upplevelser fortsätter men förståelsen för det hela har inte ökat nämnvärt. Spekulationerna är desamma som för årtionden sedan. Vad mänskligheten hittills fått fram när det gäller UFO och utomjordingar är endast fragment, många av dem osammanhängande, men det är kanske en början till en ökad förståelse av det som är mänskligt liv utanför vår egen atmosfär. Bit för bit kan dessa fragment förhoppningsvis växa samman och komma allt närmare varandra. Det är troligt att vi i framtiden kommer att se större och större pusselbitar falla på plats och därmed också börja förstå svaren på många av de frågor som vi har idag. Denna artikel blev publicerad i SAF Bulletin nr 3/4 1993. Jag erbjöd Sune Hjort texten att publicera i den UFO-skrift som han gav ut vid den tiden, men han var inte intresserad. ”Nä, det där med grönt blod det tror jag inte på…”, sa han i telefon. UFO-Sverige godkände inte min intervju med Ian utan ville göra det själva. Ian var mycket skygg vad gällde hela denna upplevelse, och det blev aldrig så vad jag vet. Tack Ian för att du ville berätta och dela med dig! |
