Ett flagrant exempel:

När statsmakterna anslog 200 mkr ­extra för att möta ubåtshotet, såg blivande ÖB Bengt Gustafsson (då på försvarsdepartementet) till att dessa fördelades enligt den så kallade fördelningsnyckeln. Det innebar att marinen fick minst av försvarsgrenarna! Detta visar särintressenas styrka.

En av de mest destruktiva reformerna var införandet av FPE, försvarets planerings- och ekonomisystem, på 1960-talet.

Det innebar ett köp- och säljsystem, som gjorde att det ekonomiska ansvaret ofta tappades bort; kostnaderna blev ­abstrakta och kunde skyfflas iväg led efter led.

FPE ter sig förföriskt rationellt. In i ena änden stoppas ”hotet” och ut i andra ­änden ska det komma en optimal försvarsstruktur. FPE-systemet kan också köras baklänges, vilket skickliga planeringsgeneraler gjort genom att anpassa hotet.

Jag noterade i början på 90-talet att så länge vi hade 29 brigader var hotet 28–30 sovjetiska divisioner. När vi i början av 90-talet av ekonomiska skäl skar ned antalet svenska brigader till 16 blev hotet 15–17, nu ryska, divisioner.

Nu har vi inga brigader och följdriktigt finns det inget hot.

Trots byråkratiska strider finns inom Försvarsmakten en stark tradition av kollegialitet, särskilt inom egna särintressegruppen, och ansvar för underställd personal. Följden blir en stark aversion mot att fatta beslut som gör folk ledsna. Hellre då ge dem något till tröst.

Följden är att man undviker, eller skjuter upp, beslut som logiskt sett är nödvändiga.

Även militärledningen är ett kollegium, som inom sig hellre kompromissar än tar nödvändiga konflikter. Bekanta som ­suttit med som föredragande beskriver vissa av dess möten som ”kärringgräl”.

Stabskompromissen producerar en stor mängd planer. De är ofta dåligt genom­arbetade. Sakligheten förstärks av att de föredras med power point-bilder, bestämd uppsyn och hög röst. Tyvärr är det en utbredd sjuka inom Försvarsmakten att förväxla en power point-presentation med ett genomfört uppdrag.

Alldeles uppenbart har politiker i allmänhet, men även försvarsdepartementet, svårt att se igenom detta. I departementet tjänstgör officerare, som – för att uttrycka det försiktigt – inte står helt fria från lojalitet mot Högkvarteret eller egna sär- och karriärintressen.

Försvarsdepartementet saknar kompetens och förmåga att på allvar syna ­Högkvarteret och tvinga fram nödvändiga reformer mot stabens vilja grundad i stabskompromissen.

Inom stora delar av Försvarsmakten höll man under hela 90-talet innerst inne fast vid att rysk invasion var det ”egentliga hotet”. Internationella operationer var då något som katten släpat in i UD:s salonger och sågs ofta som en marginell uppgift.

Inte förrän år 2000 fattades beslut som innebar att hotet om stor invasion i realiteten avskrevs.

Då utbröt moralpanik inom Försvarsmakten.

Alla började frenetiskt springa efter den nya frälsarkransen, internationella insatser. Tanken att Försvarsmakten trots allt kunde ha uppgifter nationellt och i närområdet förträngdes i närmast freudiansk mening.

Nästan alla av de ännu inte slaktade ­förbanden skulle in i EU:s styrkeregister oavsett kostnader och efterfrågan. Detta brände mycket pengar och skapade kaos.

Försvarsmakten förefaller som kollektiv bara förmå hålla en tanke i huvudet på en gång; under det kalla kriget storinvasion – det vill säga i realiteten materielplaner – och nu internationella insatser.

Tanken att ett avskrivet hot om storinvasion är liktydigt med att Försvarsmakten saknar uppgifter på hemmaplan är enligt min mening grotesk.

Jag delar bedömningarna att hotet om storinvasion är försumbart under överskådlig tid. Jag delar också bedömningen att det är viktigt att delta i internationella operationer. Men detta borde inte få leda till att uppgifter nationellt och i närområdet glöms bort i hanteringen.

Vi kräver att länder vi erkänner ska ha kontroll över sitt territorium.

I dagsläget är det tveksamt om Sverige kan sägas ha kontroll över sitt territorium. De pluspoäng vi inkasserar på ­deltagande i internationella operationer eroderas av kaos på hemmaplan.

Militära styrkor är viktiga inslag i det storpolitiska signalsystemet. Ett land som inte har ett fungerande försvar bidrar inte till stabilitet och betraktas som oseriöst.

Uppenbart är att Ryssland blir alltmer genomkorrumperat och rör sig bort från demokrati. Landet strävar efter att återfå en stormaktsroll, särskilt i närområdet och i synnerhet i det som tidigare kallades det nära utlandet.

Ekonomiskt lever Ryssland högt på råvaruleveranser. På tre till fyra års sikt kommer landet att få brist på olja och gas. Det innebär en trängd rysk ekonomi och en trängd rysk maktelit.

Detta bäddar för en ännu mer aggressiv energipolitik i kombination med ekonomiska svårigheter och folklig oro på hemmaplan. Detta är inte ett recept för stabilitet, särskilt inte i närområdet.

Det vore högst oroväckande om Sverige saknade militära resurser för att kunna avhålla ifrån, men om så krävs även hantera maktpolitiska framstötar, konfrontationer och annan så kallad friktion. Försvarspolitik kan inte byggas på förhoppningar.

En väsentlig förklaring till försvarseländet ligger i försvarsindustrin. Det finns en järntriangel, militära planerare i karriären, försvarsindustriföreträdare samt starka krafter i flertalet politiska partier.

Denna järntriangel utövar ett starkt inflytande på försvarsdepartementet.

Det största problemet med egenutveckling är att det framtvingar alltför täta generationsskiften av flygplan, fartyg etcetera. En egenutvecklande försvarsindustri ­leder till krav på att belägga utvecklings- och produktionsavdelningar.

När den svenska Försvarsmakten krymper, krymper också hemmamarknaden. Samtidigt är svensk anskaffning nödvändig som referens för exportmöjligheter.

Resultatet blir orimligt höga utvecklingskostnader i förhållande till serieläng­derna.

Man kan se Försvarsmakten som det värddjur på vilket försvarsindustrin i Sverige lever.

Men det förefaller som om järntriangelns företrädare inte tvekar att begå det ­strategiska misstaget att låta värddjuret dö för att tillgodose sina kortsiktiga intressen.

Det vi är duktiga på försvarsindustriellt är tämligen slumpartat. Det leder till beställningar av sådant som vi utvecklar och ­tillverkar, vilket inte alltid är vad vi bäst behöver.

Försvarssystemets förbannelse är oviljan att ta konflikter, konsensusmentaliteten, snällismen. Inte förrän man börjar bygga nedifrån och upp, det vill säga börjar med de stridande förbanden, och det med utgångspunkt i en genomtänkt strategisk och ­operativ idé, kan stabskompromissens förbannelse brytas.