Minst 1 000 rättegångar i Sverige bygger på bevis som polisen manipulerat och det strider mot Europakonventionen, anser författaren Dick Sundevall. "Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren liksom justitiedepartementet och Thomas Bodström har varit väl medvetna om den olagliga verksamheten." "Människor har blivit dömda till långa fängelsestraff på felaktiga grunder."

Sedan mitten av 1990-talet har bevisning medvetet undanhållits för domare, nämndemän och advokater i minst 1 000 rättegångar i Sverige. Det har resulterat i ett stort antal felaktiga domar. Människor har blivit dömda till långa fängelsestraff på felaktiga grunder.

Tvärtom, när åklagare yrkat på fängelsestraff på uppemot tio till tolv år för grova narkotikabrott har de skyldiga frikänts, i brist på bevisning.

Bevisen har funnits men gömts undan för att skydda polisens informatörer och infiltratörer, eller för att mörka de grova tjänstefel och andra lagbrott olika polisbefäl och chefer begått i samband med spaning, provokationer, tillslag och utredningar. Det finns inga sekretessregler, nödbestämmelser eller ens extrema undantag som tillåter att polis eller åklagare gömmer undan något för fallet väsentligt i brottmål.

I min bok "Hanteraren" redogör jag detaljerat för att minst 1000 rättegångar de senaste tio åren, inte har levt upp till Europakonventionens begrepp "rättvis rättegång".
En del av de här lagbrotten från polisens sida kom fram i och med att kriminalkommissarie Olle Liljegren greps och åtalades 2004. Liljegren dömdes i tingsrätten, friades i hovrätten och dömdes för mindre förseelser till villkorlig dom i Högsta domstolen. Han fick inte ens böter. Sedan avskedades han.

Olika höga polischefer och myndigheter har därefter försökt ge en bild av att det var en slapp ledning på länskriminalen i Stockholm, som gav utrymme för Olle Liljegren att på eget bevåg agera utanför lagens råmärken. Inget kan vara mer felaktigt.

Men länskriminalen i Stockholm under polisöverintendent Leif Jennekvist ledning var ingen slapp enhet. Tvärtom är det omvittnat att ledningen hade ordentlig kontroll över verksamheten och sina underordnade kriminalare. De lagbrott man begick var alltså noggrant planerade, de var satta i system. Samma sak gäller undangömmandet av bevisning som kunde påvisa dessa brott. Och Olle Liljegren var aldrig under sina år som polis i en position så att han kunde fatta beslut om stora polisoperationer. Än mindre om finansieringen av dem.

Det blev ingen skillnad på den här verksamheten i och med att Olle Liljegren avskedades, eller efter att Carin Götblad tillträdde som länspolismästare och bytte ut ledningen för länskriminalen. Tvärtom så visar jag i boken "Hanteraren" att den olagliga verksamheten utökats under senare år.

I boken pekar jag ut namngivna polisbefäl och chefer som rimligen måste åtalas för grova tjänstefel, mened, övergrepp i rättssak, osant intygande och så vidare. Brott som utgjort en del i den här olagliga verksamheten. Några av dessa brott är så grova att de bara har fängelsestraff som påföljd, med maxstraff på sex till åtta års fängelse.

Den brottsliga verksamheten pågår här och nu. I Stockholm och i andra större städer i landet. Polischefer, alltför ofta i samarbete med åklagare, gör sig till en stat i staten genom att bestämma vad domare, nämndemän och advokater ska få veta. De bestämmer också vilken bevisning som ska gömmas undan i så kallade hemliga slaskar - eller förstöras.

Fattade beslut i konkreta fall, visar också att Rikspolisstyrelsens ledning, Riksåklagaren liksom justitiedepartementets tjänstemän och före detta justitieminister Thomas Bodström, varit väl medvetna om den här olagliga verksamheten - och låtit den pågå.
Samtliga polisoperationer jag redogör för i boken "Hanteraren" har flera källor och eller tidigare okänd dokumentation. Påståenden som förekommit i medierna om att jag bara skulle bygga boken på vad Olle Liljegren framför är alltså felaktiga. Liljegren har varit en oumbärlig källa, men han är samtidigt bara en av de dryga 60 personer jag intervjuat. I övrigt bygger boken bland annat på sekretessbelagda dokument och hemligstämplade utredningar som jag på olika vägar kommit över.

Poliser ska förhindra brott och gripa brottslingar, inte själva begå brott. Om de begår brott ska de åtalas och dömas som alla andra medborgare - även när de är höga polischefer.