Dick Forslund beskriver en reklam- och pr-industri som allt sedan 1900-talet motarbetat demokratin. Den amerikanska propagandagurun Walter Lippman slog redan på 1920-talet fast att allmänheten saknar kompetens att styra ett land – och därför inte heller gör det någonstans i världen. ”Demokrati” betyder därför enligt Lippman att näringsliv och regeringar med hjälp av lögner, förtiganden och manipulativa symbolspråk – inte minst genom medierna – ska styra massans föreställningar om vad som är en riktig och nödvändig politik. En av propagandaindustrins största framgångar var att man lyckades få medborgarna att identifiera sig som ”konsumenter”. Om industrin fann köpare skulle vinsterna öka lavinartat, och så skapades masskonsumtionskulturen. Nästa stora steg var att skapa ett slags fattigversion av investerare. Utan vanligt folks spar- och pensionspengar skulle vinsterna i finansindustrin nämligen inte kunna växa. Därför fick reklamindustrin i uppdrag att även skapa en massinvesteringskultur. Dick Forslund ägnar två fascinerande och skrämmande kapitel åt att beskriva hur det gick till när staten spenderade en och en halv miljard kronor på att övertala svenska folket att köpa andelar i Telia. Men det är i avsnitten om vårt nya pensionssystem som det verkligen slår gnistor om denna inte minst språkligt ovanligt välskrivna avhandling. Vi har alla hört refrängen som sålde in det nya systemet: I framtiden kommer allt för få yrkesverksamma att behöva försörja allt för många åldringar. Vi som jobbar kan inte längre ta ansvar för pensionärernas levnadsstandard och därför har politikerna beslutat att göra skattenivån konstant, och låta pensionerna bli så stora som pengarna räcker till. Därutöver uppmanas vi att ”själva ta ansvar” för vår framtida pension genom att spara i värdepapper. Detta resonemang dissekerar Dick Forslund fullständigt. Bankernas reklambyråer har lyckats dela upp befolkningen i ”vi” och ”dem” utifrån människors ålder. Därefter har man fått oss att tro att ”vi” som är unga har goda skäl att vilja slippa försörja ”dem” som är gamla. Men i verkligheten är alla människor både unga och gamla under sin livstid. Det finns helt enkelt inte några intressegrupper som har anledning att konkurrera. Hela konflikten är skapad, och det i ett bestämt syfte. För att förstå vilket syftet är ber Dick Forslund oss att fundera över vad ”vi” som är unga förväntas göra med pengarna som ”vi” nu slipper betala till ”dem” som är gamla i form av den högre skatt som det hade kostat att garantera pensionsnivån (och som för övrigt, om vi bara hade fått betala den, mer än väl hade täckts av den allmänna inkomstökningen). Ska vi konsumera upp pengarna som vi nu får behålla? Naturligtvis inte. Det vi ska göra är att ”ta ansvar” genom att avsätta pengarna till vår egen pension. Pengarna ska alltså tas från dagens pensionärer och i stället anförtros finansmarknaden som mot avgift investerar dem i fonder och aktier som ”vi” unga sedan påstås kunna sälja med god vinst den dag ”vi” själva förvandlas till ”dem som inte jobbar”. Här pekar Dick Forslund ut ett gastkramande problem. Den dag ”vi unga” blir gamla blir vi också beroende av att den tidens unga har råd att köpa våra värdepapper. Annars sjunker efterfrågan och priset och ett tu tre är våra besparingar värdelösa. Vi är alltså minst lika beroende av att de unga har möjlighet att ge oss en del av sin inkomst som någonsin pensionärerna var i det gamla systemet, där pengarna helt enkelt togs ut via de ungas skattsedel. Generationerna är alltså precis lika sammansvetsade nu som förr. Enda skillnaden är att finansindustrin skapat ett utrymme mitt emellan generationerna, där industrin själv mot ständiga avgifter och till enorma vinster kan ägna sig åt spekulation med våra pensionspengar. Detta till priset av ständigt återkommande spekulationsbubblor vars kostnader skattebetalarna står för i form av lika återkommande räddningsaktioner. Allt detta kallar politikerna för ”lösningen på pensionsproblemet”. Därmed har man inte bara ställt generationerna mot varandra, utan dessutom lyckats skapat en konflikt inom varje människa. Eller med Dick Forslunds ord: ”Så vad återstår för mig att göra, nu när ”pensionsproblemet är löst”, annat än att genom reformens glasögon se på pensionären med berättigad irritation. Och att i glaset se reflexen av den pensionär jag själv skall bli, för andra att i sinom tid förargas över. Det är därför som jag och miljoner andra i gemensam ensamhet måste satsa lite extra på vår pension.”. Alla som tröttnat på att leva i en av finansindustrin och villiga högerpolitiker skapad ”gemensam ensamhet” bör läsa den här avhandlingen. |
