Januari-mars 1989

Riksdagsmannen Jerry Martinger sammanträffar i riksdagshuset med polismannen Rolf Dahlgren, varvid Dahlgren lämnar uppgifter om sina och länspolismästaren Hans Holmérs förehavanden fredagen den 28 februari 1986 - den dag då statsminister Olof Palme mördades. Det huvudsakliga innehållet i Dahlgrens berättelse är, att Holmér under mordkvällen befann sig i Stockholm och att Dahlgren därvid tjänstgjorde som chaufför åt Holmér.

Vid sammanträffandet uppger Dahlgren särskilt att han inte vill att hans fästmö skall få vetskap om hans samtal med Martinger, eftersom fästmön har en "lösmynt" väninna som Dahlgren vill "hålla utanför".


Anmärkning: Martinger hade träffat Dahlgren första gången redan på senhösten 1988 men något närmare samtal angående den ifrågavarande mordkvällen kom aldrig att ske vid detta tillfälle, eftersom Dahlgren då kom till riksdagshuset utan att dessförinnan ha kontaktat Martinger och Martinger blev kallad till en längre votering i riksdagens plenisal bara några minuter efter det att Dahlgren anlänt och de båda bara fick möjlighet att hälsa på varandra i riksdagens reception.

Januai-juni 1989

Samma dag som Jerry Martinger sammanträffar med Rolf Dahlgren underrättar Martinger polisöverintendenten Roland Ståhl vid Rikskriminalpolisen om Dahlgrens uppgifter. Ståhl erhåller därvid också en kopia av en sida i Dahlgrens dagbok beträffande bl a den 28 februari 1986, vilken Martinger erhållit av Dahlgren. Vid ett senare möte under våren mellan Martinger och Ståhl överlämnar Martinger de minnesanteckningar, som han gjort med anledning av Dahlgrens berättelse.

Mars-maj 1989

Jerry Martinger sammanträffar på ett café i Gamla Stan med socialdemokratiske stockholmspolitikern John-Olle Persson med anledning av att denne genom en moderat politikerkontakt (riksdagsmannen Anders Andersson) erhållit kännedom om Martingers möte med Rolf Dahlgren. Persson är mycket intresserad av de uppgifter, som Dahlgren lämnat angående den 28 februari 1986. Martinger och Persson pratar mycket om personen och politikern Olof Palme och Persson berättar bl a att Palme inte är särskilt populär inom stockholmspolisen. Persson uppmanar Martinger flera gånger att vara "försiktig", eftersom det enligt Persson finns personer i hög ställning, som ogillar de kontakter som Martinger haft med Dahlgren och de åtgärder Matinger vidtgit med anledning därav. Vid ett telefonsamtal i slutet av april kommer Martinger och Persson överens om att träffas igen i mitten av maj. Persson säger, att han skall ringa Martinger den 9 eller 10 maj efter det, att han kommit hem från "en kortare utflykt" (Perssons eget uttryck).

Den 8 maj 1989

John-Olle Persson omkommer vid en flygolycka i Oskarshamn. Under förmiddagen denna dag försöker Jerry Martinger flera gånger komma i kontakt med Anders Andersson för att prata om det som inträffat. Martinger får emellertid inte något svar på någon av Anderssons telefoner, vilket har sin naturliga förklaring. Andersson är med på samma flygplan som Persson i Oskarshamn och omkommer även han.

Den 30 augusti 1990

Stockholmspolisens insatsledare på Sveavägen efter mordet på Olof Palme, poliskommissarien Gösta Söderström, får av en kvinna veta att Rolf Dahlgren för denna kvinna och en väninna till henne berättat att han på kvällen den 28 februari 1986 befann sig i Stockholm och där tjänstgjorde som chaufför år Hans Holmér personligen.

Den 2 september 1990

Den uppgift som Gösta Söderström fått av en kvinna den 30 augusti föranleder honom att ta kontakt med Rolf Dahlgren per telefon. Dahlgren bekräftar därvid att han tjänstgjort som chaufför åt Hans Holmér under mordkvällen den 28 februari 1986. Med anledning därav anmäler Söderström Holmér till åklagare för myndighetsmissbruk och osant intygande samt till polis för osant intygande. I båda fallen avskrivs de anmälda ärenden utan att någon åtgärd vidtages.

Den 7 oktober 1990

Jerry Martinger sammanträffar vid en middag i sin bostad med förre modertledaren Jarl Hjalmarson. De båda pratar under en stor del av kvällen om mordet på Olof Palme. Martinger berättar för Hjalmarson bl a om de uppgifter som han fått av Rolf Dahlgren och överlämnar också en kopia av det material som Roland Ståhl tidigare fått. Det visar sig att Hjalmarson känner Dahlgren eller i vart fall träffat denne. Hjalmarson erbjuder sig att ta kontakt med Dahlgren för att "prata några ord om mordkvällen". Hjalmarson är övertygad om att Palmemordet hamnat på fel spår och säger bl a följande: "Att man häktat Christer Pettersson visar att man tydligen kan häkta vem som helst. Man undrar vilken oskyldig stackare som står på tur härnäst". I familjen martingers gästbok skriver Hjalmarson lite skämtsamt följande: "Vilken glad och givande kväll! En som ännu inte häktats tackar varmt".

Den 29 oktober 1990

Jarl Hjalmarson ringer Jerry Martinger och berättar, att han varit i kontakt med Rolf Dahlgren. Hjalmarson uppger att Dahlgren bekräftat den historia, som han lämnat till Martinger - bl a uppgiften att Dahlgren tjänstgjort som chaufför åt Hans Holmér i Stockholm den 28 februari 1986. Hjalmarson säger, att han uppfattar Dahlgren som "en trovärdig, ordentlig och rejäl karl". Hjalmarson uppmanar Martinger att ta kontakt med förre moderatledaren Gösta Bohman och ge denne en kopia av Dahlgrenpappren.

Anmärkning: Varken Martinger eller Hjalmarson känner vid denna tidpunkt till att Dahlgren även lämnat uppgiften om att han varit Holmérs chaufför den 28 februari 1986 till Gösta Söderström.

November-december 1990

Jerry Martinger underrättar Gösta Bohman om Rolf Dahlgrens uppgifter och överlämnar samtidigt en kopia av det material, som Roland Ståhl fått. Bohman säger att han nästa gång han besöker polishuset i samband med ett RPS-sammanträde skall uppsöka Ståhl för att försöka utröna "hur ärendet ligger".

Den 7 december 1990

Polisens Palmeenhet håller förhör med Rolf Dahlgren. Förhöret är synnerligen kort och inskränker sig enbart till Dahlgrens eventuella kontakt med Gösta Söderström angående den 28 februari 1986. Dahlgren förnekar att han haft kontakt med Söderström ävensom att han skulle ha tjänstgjort som chaufför åt Hans Holmér nämnda datum. De förhörande polismännen ställer sedan inte den sedvanliga följdfrågan, huruvida Dahlgren haft kontakt med någon annan angående den 28 februari 1986, utan synes helt nöjda så snart Dahlgren förnekat de uppgifter, som lämnats av Söderström.

Anmärkning: Enda syftet med detta förhör kan ha varit att "neutralisera" de anmälningar som Söderström gjort gentemot Homér.

Den 27 februari 1991

TV3 gör en intevju med Rolf Dahlgren genom brevlådan på dennes lägenhetsdörr. Anledningen till att intervjun görs genom brevlådan är att Dahlgren inte vill öppna dörren. Dahlgren bekräftar emellertid återigen att han tjänstgjorde som chaufför åt Hans Holmér under mordkvällen den 28 februari 1986, men uppger samtidigt att han utsatts för åtryckningar om att inte berätta om saken.

Anmärkning: Det senare kan förklara varför Dahlgren vid polisförhöret den 7 december 1990 förnekat att han pratat med Gösta Söderström.

Den 3 april 1991

Jerry Martinger sammanträffar i sin bostad med förre moderatledaren Göst Bohman, varvid Bohman bl a bekräftar att han i polishuset haft ett samtal med Roland Ståhl beträffande den skrift som denne erhållit av Jerry Martinger angående vad Rolf Dahlgren berättat om den 28 februari 1986. Bohman uppger att Ståhl sagt att han fått "vissa problem" när han visat Martingers minnesanteckningar för "Palmefolket", men att han förklarat att han ändå skall försöka se till att saken utreds noggrant. Bohman uppger att Ståhl verkat nervös och pressad när Bohman talat med honom. Bohman berättar att han även samtalat med Jarl Hjalmarson och att denne gjort bedömningen att Dahlgren är en trovärdig person. Enligt Bohman har Hjalmarson försökt få till stånd ett möte mellan Bohman och Dahlgren, men något sådant möte har inte kommit till stånd eftersom Hjalmarson, som också själv skulle ha varit med vid mötet, blev sjuk.

1991-1996

Jerry Martinger sammanträffar i Stockholm med omnejd och i polishusets korridorer med Roland Ståhl vid ett flertal tillfällen. Varje gång framgår det med stor tydlighet, att Ståhl fått problem efter det att han mottagit Martingers anteckningar om vad Dahlgren sagt samt en kopia från Dahlgrens dagbok avseende bl a den 28 februari 1986. Det framgår tydligt för Martinger, att det inte varit populärt för Ståhl att visa upp nämnda material för sina kollegor. Ståhl säger bl a att "det blev skit" när han visade upp materialet.

Vid ett sammanträffande den 5 oktober 1994 låter Ståhl Martinger titta på en fotokopia av den skrift, som Martinger överlämnat till Ståhl år 1989 för att Martinger skall jämföra en uppgift i denna med några adresser på en Stockholmskarta och Martinger kan då se att skriften har en rektangulär stämpel längst upp i högra hörnet och att såväl årtal som månad och dag är angivet i stämpeln. Av denna anledning finns det inte något tvivel från Martingers sida om att den ifrågavarande handlingen verkligen blivit diarieförd hos polisen.

Martinger håller kontinuerligt Ståhl informerad om trakasserier i form av anonyma telefonsamtal med obehagligt innehåll, sönderskurna bil- och cykeldäck, skadegörelse i trädgården samt stöld av post, som Martinger utsatts för sedan han överlämnade Dahlgrens material till Ståhl. Varje sådan enskild händelse som Martinger rapportrar till Ståhl antecknas av denne.

Genom en överenskommelse på så att säga tre nivåer (rikspolitisk, centralpolisiär och lokalpolisiär) mellan Martinger och Gösta Bohman, fd ordförande för Moderata Samlingspartiet och ledamot av RPS:styrelse, Roland Ståhl, polisöverintendent vid Rikskriminalstyrelsen, samt Anders Ströhm, kriminalkommissarie vid Södertörnpolisen, bestäms att inga formella polisanmälningar skall göras för att händelserna skall undgå "onödig uppmärksamhet". Martinger är ju riksdagsman och dessutom Bohmans efterträdare som ledamot i RPS;s styrelse. Allt som inträffar underrättar Martinger emellertid dessa tre personer. I vart fall Ståhl gör anteckningar om det mesta.

Anmärkning: När olika typer av brottsliga handlingar mot Martinger successivt ökar och denne dessutom själv utsätts för grundlösa bekyllningar om bland annat anonyma telefonuppringningar börjar Martinger ändå polisanmäla den brottslighet som begås mot honom.

Den 24 januari 1996

Jerry Martinger bestämmer sig för att inbjuda förre rikspolischefen Holger Romander till en lunch för att med denne ventilera bland annat de uppgifter som lämnats av Rolf Dahlgren. Martinger ringer upp Romander och de båda kommer överens om att träffas den 13 mars kl 12.00. Martinger underrättar Ståhl om den kommande lunchen med Romander, varvid Ståhl uppger att han tycker att det är bra att Martinger och Romander skall diskutera ärendet. "Då kanske vi äntligen kan få lite skjuts på det hela", säger Ståhl och lovar återkomma före den 13 mars för att ge den allra senaste bilden av "läget".

13 mars 1996

Klockan 11.00 ringer Roland Ståhl till Martinger och ber denna att inte ta upp Dahlgrenärendet vid sin lunch med Romander. Ståhl uppger nu plötsligt, att det inte är lämpligt att "blanda in" Romander i Palmeärendet på det sätt som Martinger tänkt, efterom Romander vid flera tillfällen visat att han inte vill prata om saken utan tyckt att ämnet nu är historia för hans del.

Vid den lunch, som äger rum i riksdagshusets gästmatsal kl 12.00-14.00, följer Martinger Ståhls råd och nämner inte Dahlgren. Martinger och Romander samtalar istället om handläggningen av brottsofferersättningar och om helt allmänna riksdagsfrågor. Man pratar också en del om Olof Palme, eftersom Romander såväl Martinger haft kontaker med denne. Dock pratar man inte om mordet.

Årsskiftet 1999-2000

Jerry Martinger och Roland Ståhl träffar varandra i Fruängens Centrum, varvid Ståhl uppger att han känner till att Martinger "råkat illa ut" genom att bli misstänkt för brott, som han inte begått och att Ståhl med anledning därav har "viss information" och "vissa iaktagelser", som han skulle vilja delge Martinger. Ståhl lovar ringa Maringer vid ett senare tillfälle någon eller några veckor framåt i tiden för att närmare prata om saken.

Den 28 januari 2000

Roland Ståhl avlider.

Den 31 januari 2000

Denna dag hålls vid Riksåklagarens enhet för speciella mål ett första förhör med Jerry Martinger angående ett antal anonyma telefonsamtal som Martinger påstås ha ringt till ett flertal i huvudsak för honom okända personer. Martinger, som vid denna tidpunkt inte känner till att Roland Ståhl avlidit, begär i samband med förhöret, att det skall kontrolleras med Ståhl, vilka uppgifter som denne avsett sig kunna lämna, när han sammanträffat med Martinger i Fruängen vid årsskiftet.

Början av februari 2000

Eftersom Ståhl inte hört av sig till Jerry Martinger efter Martingers sammanträffande med denne vid årsskiftet 1999-2000, söker Martinger upp Ståhl på dennes tjänstetelefon i början av februari. Ståhls sekreterare uppger då att Ståhl är död - "i cancer" - trots att denne varit på jobbet så sent som den 10 januari. I den dödsannons, som publiceras i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i början av februari står att Ståhl avlidit "oväntat" den 28 januari 2000.

Den 12 juni 2000

I särskild skrift till Riksåklagarens enhet för speciella mål (dnr C-I-31-99) redogör Jerry Martinger kortfattat för sitt möte med Roland Ståhl vid årsskiftet 1999-2000 och begär att det skall kontrolleras, huruvida det förekommer uppgifter hos Riskskriminalpolisen som kan ha betydelse i den rättsproces som inletts mot Martinger. Åklagaren vägrar att undersöka detta spår och avslår därför Martingers begäran.

1999-2000

En rättsprocess bedrivs mot Jerry Martinger. Huvudanklagelsen går ut på att Martinger under år 1999 skulle ha ringt ett antal anonyma telefonsamtal till i huvudsak ett flertal för honom okända personer och därigenom trakasserat dessa.

Eftersom det samtidigt pågår en skilsmässoprocess mellan Martinger och hans fru och åklagaren med anledning därav gör vissa spekulativa uttalanden i media hamnar vissa dagstidningar på ett snedspår och får processen att verka som något slags svartsjukedrama enligt skvallertidningsmodell. Uppmärksamheten förs därmed bort från de reella motiv, som kan tänkas ligga bakom de beskyllningar, som görs mot Martinger och motivationen hos bl a de rättsliga myndigheterna att vilja få fram den verkliga sanningen försvinner därmed.

Trots att det under processens gång framkommer tydliga bevis på att Martinger är oskyldig, döms denne ändå för brott och får lämna sin verksamhet inom såväl politik som rättväsende. Flera vittnesmål visar, att Martinger inte kunnat ringa de samtal som det varit fråga om. De rättsliga myndigheternas handläggning av målet är mycket egendomlig.

Som exempel kan nämnas att Martinger i samband med en taxiresa den 15 juli 1999 påstås ha ringt från en telefonkiosk vid Hornstull samtidigt som taxikvitton med uppgifter från Martinger och taxichauffören visar, att färden gått en helt annan väg. Det taxikvitto som i domstolen företes av åklagaren saknar kilometerangivelse trots att sådan normalt anges på varje taxikvitto. När Martinger själv infordrar ett taxikvitto med sådan angivelse visar det sig att färden inte kan ha gått via Hornstull. På direkt fråga till taxichauffören om färden kan ha gått en annan väg än över Hornstull svarar denne vid inspelat bandförhör att så mycket väl kan vara fallet eftersom han "har svårt att erinra sig själva körningen som sådan" och att det är polisen som sagt till honom att det är över Hornstull som färden gått.

En särskild mätning av aktuella vägsträckor, som görs av polisen på Martingers begäran, visar en siffra som ligger så gott som exakt "på metern" i englighet med den väg, som Martinger uppgivit att färden gått, nämligen över Lilla Essingen och Marieberg och inte via Hornstull.

Åtskilliga ytterligare egendomligheter förekommer i målet mot Martinger, flera av dessa med anknytning till händelser vid Hornstull. Exempelvis då Martinger vid hovrättsförhandlingen vill ha reda på om det gjorts några ytterligare telefonuppringningar från telefonautomaten vid Hornstull vid ungefär samma tidpunkt som den som Martinger anklagas för svarar åklagare och polis först att sådana uppgifter inte går att inhämta, men ändrar sig senare då Martinger säger att han mot bakgrund av sin egen erfarenhet som åklagare vet, att detta är mycket lätt att kontrollera. Man medger då att två sådana utringningar gjorts från den ifrågavarande telefonautomaten bara 4 respektive 6 minuter före den utringning som man påstår att Martinger gjort.

När Martinger begär att få reda på vart dessa utringningar gjorts svarar man på samma sätt som tidigare, nämligen att sådana uppgifter inte går att inhämta. Man ändrar sig sedan igen och säger att uppgifterna inhämtats, men att de är sekretessbelagda. När Martinger envisas med att begära in de papper, som visar samtalen från den ifrågavarande telefonautomaten, framkommer det att de närliggande utringningarna gjorts dels till en ospårbar mobiltelefon, dels till förra statsrådet Carl Lidbom. En annan utringning som gjorts från samma telefonautomat, men cirka tjugo minuter tidigare, har gått till en bank med ett nummer som används enbart vid saldoförfrågan och överföring av pengar.

Flera egendomliga påståenden görs från polisens sida i samband med de förhör, som hålls med Martinger. Denne beskylls bland annat för en telefonuppringning, som gjorts från en telefonautomat i Bredäng bara 2 minuter och 11 sekunder före det att Martinger bevisligen ringt från sin bostad i Segeltorp till såväl riksdgen som ett kommunalråd i Huddinge. Tidningen Contra gör en kontroll för att se hur lång tid det tar att förflytta sig mellan den ifrågavarande telefonautomaten i Bredäng och Martingers bostad, en sträcka på drygt fyra kilometer, delvis inom tättbebyggt område med smala villagator, gupp och fem trafikljus. Contras testare klarar sträckan på 4 minuter och 25 sekunder men bryter då mot de flesta hastighetsregler, dock inte mot de röda ljusen (stoppen vid rödljusen räknas bort med hjälp av ett stoppur).

Sommaren-hösten 2002

Under denna tid inträffar ett flertal egendomliga händelser där annan person eller andra personer uppträder i Jerry Martingers namn. Bl a görs en rad falska köp och beställningar i Martingers namn och en enklare form av Martingers namnteckning används i vissa fall vid påskrift av olika förbindelser. Det handlar bl a om beställningar av hushållsmaskiner som plötsligt står leveransklara på en lastbil utanför Martingers bostad, skräddade kostymer som någon beställt i Martingers namn och där skräddaren inte fått betalt av beställaren, köp och varuhämtning i olika affärer där det i några fall inte heller gjorts betalning utan där kunden, för att undgå gripande eller polisanmälan, falskeligen uppgivit sig heta Jerry Martinger med löfte om att betala senare.

I flera fall erhåller Martinger kännedom om händelserna och kan vid kontakt med respektive affärsinnehavare etc visa sin oskuld, eftersom han bevisligen befunnit sig på annan plats vid ifrågavarande tillfällen. Vid ett av tillfällena, som f ö handlar om ett agerande som måste klassas som stöld på ett varuhus i en söderort, har Martinger ett synnerligen starkt alibi. Han kan nämligen visa, att han ätit middag med tolv poliser (den gamla narkotikagruppen i Huddinge) på restaurang Stampen i Gamla Stan samtidigt som stölden skulle ha ägt rum.

Martinger har under sommaren och hösten ett flertal kontakter med polisen för att försöka minska risken för att det också inträffar ageranden i hans namn som han inte erhåller kännedom om.

14 augusti 2002-15 januari 2003

Vid ett stort antal tillfällen under denna tid stjäls post från Jerry Martingers brevlåda vid Sjöhagsvägen i Huddinge. Egendomliga försändeler, som visar att tjuven även genomsökt närmaste grannens brevlåda förekommer också. Polisanmälan görs.

Den 15 augusti 2002

Författaren och journalisten Sven Anér hemställer i skrift till Riskkriminalpolisen att "utfå kopia av det dokumkent rörande Hans Holmér/Rolf Dahlgren som tidigare av Jerry Martinger överlämnats till polisöverintendenten Roland Ståhl vid rikskriminalpolisen". I svarsskrivelse som tillställs Anér, daterad 2002-08-20, uppger kriminalkommissarien Åke Röst vid Rikskkriminalpolisen följande: "Några handlingar av det slag som angivits i din skrivelse finns inte i utredningsmaterialet. Din begäran kan därför inte föranleda någon vidare åtgärd från Rikskriminalpolisens sida." (Jfr den 28 november 2004, nedan).

26 november 2002 kl 10.10

Jerry Martinger uppsökes i sin bosad av en okänd man, vilken erbjuder Martinger ett större penningbelopp om Martinger återtar de uppgifter, som han lämnat till Palmeutredningen och tidningen PalmeNytt angående sina kontakter med Rolf Dahlgren och Roland Ståhl. Polisanmälar görs av poliskommissarien Gösta Söderström, vilken Martinger informerat om saken. Till anmälan bifogas en särskild promemoria som Martinger författat med anledning av händelsen.

Den 1 oktober 2003 kl 13.11

Jerry Martinger blir uppringd av en okänd man, som ställer egendomliga frågor angående Palmemordet och Roland Ståhl. Telefonsamtalet rings från nr 0969422052. Telia meddelar dock att man inte har möjlighet att lämna uppgift om varifrån telefonuppringningen görs.

Den 8 oktober 2003 kl 11.23

Jerry Martinger blir ånyo uppringd av den man som ringde den 1 oktober 2003. Mannen ställer återingen frågor angående Palmemordet och Roland Ståhl, men denna gång även om bl a Sven Anér och Gösta Söderström. Uppringningen görs denna gång från nr 0969442214. Telia ger samma besked som ovan.

2002-2004

Vid flera tillfällen då olika personer ringer till Jerry Martingers telefon hamnar de hos förre justitieministern Carl Lidbom, Nykvarn, istället för hos Martinger. De som uppgivit att de råkat ut för detta är bland andra Sven Anér, Almunge, Alf Enerström, Stockholm, Seppo Friari, Huddinge, Solveig Fröberg, Lidingö, Sven Högberg, Älvsjö, Olof Kilhlstedt, Mariestad, Sten Lindeberg, Sollentuna, Ernst Lindholm, Årsta, Eva Lips, Norrköping, Lisbeth Nysten, Sollentuna, Gösta Söderström, Herräng, Bruno Wintzell, Stockholm, och en för Martinger okänd kvinna från Skåne. Saken har anmälts till Telia, som dock inte kunnat ge besked om hur det hela kan ha gått till.

Egendomliga telefonkopplingar äger rum för flera av de nämnda personerna, även när de ringer andra nummer än Martingers. Gemensamt för de flesta av dem som här nämnts är dock att de pratat med Martinger och/eller varandra om Palmemordet och/eller Holmér/Dahlgren.

Den 10-13 april 2004

I enlighet med en tidigare överenskommelse sammanträffar Jerry Martinger på ett café i Skärholmen med moderate Huddingepolitikern Seppo Friari. Friari var ordförande i kommundelsnämnden (KDN) i Segeltorp under bl a år 1999, då de anonyma telefonsamtal, för vilka Martinger fått skulden, ringdes till bl a personer i just Segeltorp.

Friari, som vid flera tillfällen besökte rättegången mot Martinger och som vid möten med Martinger under de senaste åren förklarat sig alltmer överygad om att Martinger är "helt oskyldig och utsatt för någon form av komplott" uppger nu, att han har vissa namn som skulle kunna vara intressanta i sammanhanget - namn på personer som Friari delvis kommit i kontakt med i sin befattning som KDN-ordförande. I den rollen har Friari tillsynen över bl a lokala skol- och socialfrågor i den ifrågavarande kommundelen.

Friari och Martinger diskuterar vissa namn och Martinger antecknar vissa av dessa, som han lovar gå igenom till ett senare sammanträffande med Friari, vilket de båda planerar att äga rum i slutet av sommaren.

April-maj 2004

När Jerry Martinger besöker det affärscentrum i Kungens Kurva,som inrymmer bl a City Gross, blir han kontaktad av förre chefsåklagaren Sven Högberg, vilken sitter vid ett bord intill en McDonaldsrestaurang och läser en tidning. Högberg uppger att hans fru/sambo befinner sig inne på City Gross, där hon handlar, och att han vill passa på tillfället att prata med Martinger om en "känslig sak".

Högberg uppger att han blivit kontaktad av en polisman vid Stockholmspolisen, som bett Högberg att i sin tur ställa några frågor till Martinger, eftersom Högberg och Martinger känner varandra väl. De frågor som mannen vill ha svar på och som Högberg nu ställer handlar om den person som uppsökte Martinger den 26 november 2002 och erbjöd Martinger en större summa pengar om denne tog tillbaka de uppgifter som han lämnat angående sina kontakter med Rolf Dalhgren och Roland Ståhl.

Frågorna handlar bl a om mannens utseende, dialekt och sätt att gå ävensom huruvida Martinger skulle kunna ha träffat mannen på nån polismyndighet i Stockholms län eller dylikt. Högberg uppger också att han läst vissa papper från Martingers rättsprocess och att anledningen till att han förmedlar frågorna från polismannen är att han känner sig övertygad om att anklagelserna mot Martinger är "en ren jävla konstruktion".

Högberg betonar att Martinger förmodligen är den siste som skulle ställa sig i telefonkiosker och ringa på det sätt som han anklagats för, eftersom Martinger genom sin tidigare verksamhet som aktiv åklagare på fältet vet exakt hur polisen jobbar och själv också arbetat mycket med exempelvis telefonavlyssning och samtalsspårning.

Den 5 juli 2004 kl 17.30

På en gata intill Almedalen I Visby tilltalas Jerry Martinger av två till synes svenska män i 50-årsåldern. Den ene säger ungefär följande: "Du har några olämpliga kontakter som vi vill avråda dig ifrån att ha. Håll dig till dina gamla bekanta, typ Sven Högberg och Seppo Friari, och ge fan i Palmemordet. Sådana med doktorshatt skall du passa dig jälvligt noga för, då är det bättre med sjuksköterskor, men Jane är ju död förstås". Därefter säger den andre ungefär följande: "En person som sitter inne med lösningen på det som satt dig i klistret under de senaste åren lever fortfarande och kan kanske hjälpa till så att sanningen i ditt ärende kommer fram och du frias. Men då måste du också sluta med de olämpliga kontakterna. För man vet ju inte heller hur länge den som har lösningen lever. En vacker dag kanske han tröttnar på all god mat och dryck."

Anmärkning: Kan det vara Carl Lidbom som avses?

Martinger får inget svar, när han ställer frågor om vilka de åsyftade personerna är. Männen går i stället iväg in i Almedalen, där de försvinner bland de människor, som börjat samlas inför moderate partiledaren Fredrik Reinfeltds anförande, som skall äga rum under kvällen.

Martinger uppfattar inte situationen som hotfull även om det som sagts i och för sig är mycket egendomligt. Den sjuksköterska som avses torde vara en kvinna, född 1960, som vittnade till Martingers förmån i rättegången mot denne - kvinnan uppgav att hon var helt säker på att hon träffat Martinger och dennes barn i Slite på östra Gotland vid samma tidpunkt, som det ringts ett eller flera telefonsamtal från Visby, 3,5 km därifrån, vilket Martingen beskyllts och dömts för. Kvinnan avled år 2003.

Den 21 juli 2004 kl 14.30

Jerry Martinger sammanträffar på Bokcaféet Österport i Visby med Donald Forsberg, vilken i samarbete med förre chefen för rikskriminalpolisen, Tommy Lindström, genomfört dykningar i Stockholm efter den pistol som använts vid mordet på Olof Palme. Martinger och Forsberg samtalar bl a om Palmemordet.

Den 22 juli 2004 kl 21.50

Jerry Martinger avsänder ett internetmail till Huddingepolitikern Seppo Friari med anledning av det samtal som han haft med Friari under våren 2004 och att de båda då bestämt sig för att träffas igen i slutet av sommaren.

Den 25 juli 2004 kl 18.40

Jerry Martinger får ett svar via internet av Seppo Friaris hustru, som berättr att Seppo Friari avlidit den 29 juni i samband med en hjärtoperation.

Den 25 juli 2005

Tidningen Svenska Dagbladet innehåller denna dag en minnestext avseende förre chefsåklagaren Sven Högberg. Det visar sig att även Högberg avlidit, nämligen den 20 juni.

Den 3 augusti 2004

Tidningen Svenska Dagbladet innehåller denna dag en minnestext över Carl Lidbom. Det visar sig att denne avlidit den 26 juli.

Den 4 augusti 2004 kl 14.00

På gatan mellan IKEA och ICA Kvantum i Kungens Kurva sammanstöter Jerry Martinger, som just kommit ut från IKEA, med en kortväxt, mörkhårig man, vilken tillfrågar Martinger om denne plötsligt blivit intresserad av dykning, eftersom Martinger träffat Donald Forsberg. Innan Martinger hinner svara eller inleda ett samtal, försvinner mannen hastigt gående söderut mot Heron City. Martinger ser att en mörkblå/svart bil tar upp mannen när denne hunnit upp för den backe, som ligger mot Heron City, cirka 200 meter bort.

Den 28 november 2004

Jerry Martinger tillskriver Rikskriminalpolisen och hemställer att "bli tillsänd en instämplad och diarieförd kopia av den handling som innefattar min redogörelse angående de uppgifter som lämnats till mig av polismannen Rolf Dahlgren beträffande den 28 februari 1986 och som enligt vad polisöverintendenten Roland Ståhl uppgivit överlämnats till Rikskriminalpolisen år 1989".

Det svar som Martinger erhåller från kriminalkommissarien Åke Röst vid Rikskriminalpoisen, daterat 2004-12-01, har en annan utformning än det svar, som gavs till Sven Anér den 20 augusti 2002 (se ovan). Röst beskriver bl a följande: "Några allmänna handlingar av det slag som angivits i ditt brev finns inte i utredningsmaterialet. Din begäran kan därför inte föranleda någon vidare åtgärd från Rikskriminalpolisens sida".

Anmärkning: Plötsligt sägs alltså nu från polisens sida, att det inte finns några allmänna handlingar av det slag som Martinger efterfrågat. Handlingarna finns uppenbarligen, men de är inte allmänna. Detta ville man tydligen inte lämna information om till Anér år 2002. Varför?

Den 21 maj 2005

I tidskriften DSM (Debatt, Sanninssökande, Mediakritik), nr 2-3/2006, publicerades en artikel, i vilken det redogörs för några telefonuppringningar, som tidskriftens utgivare Jan Gillberg gjort den 21 maj 2005. I DSM skrivs bl a följande:

"Efter att under flera veckors tid förgäves försökt att per telefon komma i kontakt med Jerry Martinger gjorde Jan Gillberg ett nytt försök denna lördag. Nu från redaktionens telefon i Gränna. Inte heller nu fick Gillberg någon kontakt. Han ringde då Gösta Söderström och uttryckte oro för att något kunde ha hänt Martinger. Söderström kunde emellertid meddela, att han så sent som föregående dag varit i telefonkontakt med Martinger.

Eftersom Gillberg tycktes ha svårt att få kontakt med Martinger, bad han Söderström att ringa Martinger och be honom att sedan ringa Gillberg. Efter att ha bett Söderström om detta - det var vid 18-19-tiden på lördagen - blev Gillberg efter bara några minuter uppringd av Söderström, som inledde med att fråga om Gillberg stod eller satt. Jo, Gillberg satt. Gillberg fick sedan veta, att efter att Söderström hade ringt Martingers telefonnummer och det gått fram ett antal signaler kopplades en telefonsvarare på som förklarde att Söderström hade kommit till "Socialdemokraternas Internationella Palmecenter". När Gillberg sedan ringde Martingers nummer inträffade två saker:

1) Vid sitt första försök kom Gillberg till Söderström! Gillberg trodde först att han slagit fel nummer - dvs numret till Söderström - men kunde på sin display avläsa Martingers nummer.

2) När Gillberg sedan ånyo ringde Martingers nummer blev också han kopplad till "Socialdemokraternas Internationella Palmecenter". Detta vid två på varandra följande uppringningar. Telefonsvararen meddelade centrets öppettider. Meddelandet lämnades på både svenska och engelska. Inför den andra av dess felkopplingar hade Gillberg förberett bandupptagning. Meddelandet finns således dokumenterat per bandupptagning.

Då Gillberg i telefonkatalogen inte kunde hitta något som heter "Socialdemokraternas Internationella Palmecenter" ringde han sedan 118 118 för att få hjälp med adressen till centret. Efter visst besvär kunde man meddela att adressen är Sveavägen 68 i Stockholm.

Nu uppstår frågan: Finns det på denna adress en avlyssningscentral, från vilken det spioneras på journalister och andra som ägnar sig åt sådant som Makten i en eller annaan mening önskar att det inte skall grävas i? I synnerhet om de som gräver befaras att inte vara besjälade av den rätta "lojaliteten". Detta är i så fall något utomordentligt allvarligt och skulle ge uppghov till stort rabalder i varje land med respekt för de principer och rättigheter,som gäller för ett "öppet samhälle".

När det inträffade - för den goda ordningens skull - polisanmäldes resulterade det endast i ett beslut av kammaråklagare KG Rångeby vid Åklagarkammaren i Örebro, att inte inleda förundersökning".

I DSM kommenteras också den rättsprocess som bedrivits mot Jerry Martinger och genom vilken Martinger dömts för brott och blivit tvungen att lämna sin verksamhet inom såväl politik som rättsväsende. DSM skriver bl a följande:

"Den som har tagit del av dokumentationen i fallet kan omöjligen hysa tvivel om annat än att Martinger blivit utsatt för ett regelrätt karaktärsmord med för honom totalt omvälvande följder. Han tvingades att såväl lämna riksdagen som sin tjänst som en erkänt duktig åklagare".

Den 19 april 2006

Jerry Martinger avsänder ett brev till Jan Gillberg. Brevet innehåller 10 st A4-papper med texter, som har anknytning till artiklar i DSM nr 2-3/2006, bl a den artikel ur vilken citerats ovan. Eftersom Gillberg är bortrest då brevet anländer till DSM-redaktionens postbox i Gränna, hämtar Gillberg inte brevet förrän vid sin återkomst några veckor senare. Det visar sig då att brevet från Martinger, när Gillberg får detta i sin hand, är uppsprättat av någon annan än Gillberg själv och att innehållet stulits. Även ett annat brev som ankommit till Gillberg under dennes bortovaro, dock från en annan avsändare, är uppsprättat på samma sätt som Martingers brev, men i det fallet finns innehållet kvar i kuvertet. Då Martinger gör bedömningen att brott begåtts mot vart fall 4 kapitlet 8 § brottsbalken, polisanmäler Martinger det inträffade till Polismyndigheten i Jönköpings län. Gillberg biträder anmälan.

Fortsättning fortsätter i nästa nummer av DSM ...