I en ny bok "The secret history of the war on cancer" av Devra Davis (Basic Books) visar författarinnan hur samhället varit oförmöget att hindra att exponeringen ökar i stället för att minska, samt att samhället inte vill störa tillverkningen och tillväxten av både produkter och beteenden som är förknippade med cancerrisker och sådana som inte är det. Ungefär varannan man och var tredje kvinna kommer att dö i cancer.

Recension: Gunnar Lindberg

Jag anser att en minskning av cancerfallen och tillhörande minskning av cancerriskerna är ett viktigt mål när det gäller välfärd och hur vår levnadsstandard skall förbättras. Kan vi förmås att acceptera en mer restriktiv introduktion när det gäller kemikalier och produkter som livsmedel, kläder och byggnadsmaterial för att minska risken att vi drabbas av cancer? Även om utbudet av likartade produkter blir mindre, t ex deodoranter?

Tyvärr har de organisationer som samlar in pengar och som vill hjälpa till när det gäller cancerproblematiken, mest givit stöd till forskning när det gäller behandling, medan man inte ingripet nämnvärt mot spridningen av
cancerframkallande ämnen och andra cancerrisker i samhället.


Skall samhället försöka förhindra att cancer uppkommer eller skall man försöka lägga resurserna på behandling i stället?

Antalet nya cancerfall som årligen uppkommer har ökat från cirka 20.000 på sextiotalet till cirka 40.000 idag. Denna uppgång har många orsaker. Men en viktig orsak är en oförmåga att hindra att nya cancerrisker oavbrutet
introduceras i vår vardag. Allt går tillbaka till hur cancer uppkommer och de s k linjära dos-risksambanden.


Linjära dosrisksamband

Om vi exponeras för vanliga gifter så finns det i regel en låg dos som i djurförsök och även inom arbetslivet visat sig inte leda till någon (känd) skada. Många av våra gränsvärden för luft, vatten och livsmedel grundar sig
på detta.

Men cancerframkallande ämne beter sig inte så. En hög dos ger en större risk att cancer skall utvecklas, medan en lägre dos ger en minskad risk. Men det finns ingen dos som är helt ofarlig - varje exponering anses vara förknippad med en riskökning, stor eller liten. Att det inte finns några säkra nivåer kallas på fackspråk för "linjära dosrisksamband".

De ansvariga i samhället måste alltså vara restriktiva och borde förbjuda all exponering som inte inte är "berättigad och oundviklig". Sådana exempel är klorering av dricksvatten, där skyddet mot infektioner berättigar de
cancerfall som ändå bildas av de s k trihalometaner som finns i dricksvatten, eller användningen av röntgen vid våra sjukhus då så mycket gott kan ernås trots de cancerfall som ändå uppstår genom stråldoserna. Men
det är förbjudet att använda röntgen i skoaffärer för att se hur skon passar, trots att stråldoserna är små är de inte "berättigade". Sådana apparater kan man se i tredje världen men inte i västvärlden. Här bör alltså samhället göra risk/nytta analyser och inte tillåta exponering som inte är förknippad med någon berättigad nytta. Här skall
nämnas några exempel där våra myndigheter svikit oss i marknadsekonomins och den heliga tillväxtens namn.

2-nitropropan i chokladfetter

När man tillverkar choklad fuskar man ofta genom att separera bort det fina kakaosmöret, eftersom det är mycket eftertraktat av kosmetikaindustrin i exempelvis eyeliners etc. Man får bra betalt och i stället köper man s k "Cacao Butter Replacers" från Karlshamn. Dessa tillverkas på det mest vidriga sätt med lösningsmedel, härdning, fraktionering etc etc. Länge använde man lösningsmedlet 2-nitropropan som finns på cancerlistan. Resterna i chokladen är därmed förknippad med en cancerrisk av en viss storlek för konsumenten, och de anställda vid Karlshamn har drivit processer mot företaget då deras barn misstänks ha fått cancer p g a föräldrarnas
exponering för 2-nitropropan. Idag är lösningsmedlet utbytt mot extraktionsbensin, men först när EU krävde detta. Billigare choklad från Nordeuropa innehåller ofta CBR och tillhörande föroreningar. Detta exempel visar hur chokladindustrins uppsåt att lura chokladkonsumenten stöds av myndigheterna i stället för att beivra det, samt att tillsats av cancerframkallande föroreningar i livsmedel - utan nytta - anses "berättigat".

Lösningsmedlet styren runt en industri som gör stänkskärmar till racermotorcyklar

När man planerar en ökning av raffinaderikapaciteten på västkusten, så behandlas utsläppen av cancerframkallande aromatiska kolväten t ex bensen, styren, toluen osv. Man kan beräkna exponeringen av människor som bor runt raffinaderierna och beräkna tillhörande risker att drabbas av cancer. Men
myndigheten tvingas att föra ett risk/nytta resonemang. Framställningen av bensin och diesel är intimt förknippat med vitala samhällsintressen, t ex ambulanser och brandbilar. Men i en annan del av Sverige vill en plastindustri börja tillverka stänkskärmar till racermotorcyklar. Kommunen välkomnar nyetableringar inom industrin oavsett vad de gör, och i detta fall gav tillverkningen upphov till styrenutsläpp och exponeringar/cancerrisker som var större än de vid raffinaderierna. Men i detta fall varken prövades exponeringens storlek eller om den var "berättigad". En omkringboende småbarnfamilj skall inte exponeras för att möjliggöra tillverkning av stänkskärmar - detta är inte
"berättigat".

Asbestfibrer i öl och vin

När man filtrerar öl och vin används ibland asbestfilter som släpper ifrån sig asbestfibrer. (Se min hemsida www.gunnarlindgren.com om processkemikalier). Detta för att få ett blixtrande klart öl eller vin. Men kan de cancerrisker som är förknippade med dessa fibrer anses vara "berättigade"? Nej, liksom en rad andra cancerframkallande kemikalier som livsmedelsindustrin tillåts lämna som rester i våra livsmedel.
Några andra exempel på cancerframkallande kemikalier som tillåts finnas i våra livsmedel, dock utan att detta deklareras eller ifrågasätts av myndigheterna:

Cancerframkallande eller misstänkt cancerframkallande tillsatta kemikalier:

Asbest
Akrylamid
Klordioxid
Formaldehyd
Diklorfluormetan
Triklorfluormetan
Dikloretan
Diklordifluormetan
Diklorfluormetan
Diklortetrafluormetan
Metylenklorid
Trikloretylen
Triklorfluormetan
Toluen
Akrylnitril
Epiklorhydrin
osv

I jämförelse med dessa i hemlighet tillsatta ämnen är de vanliga deklarerade tillsatserna med E-nummer harmlösa, t ex E260 (Ättiksyra) och E162 (Rödbetsextrakt).

De cancerrisker som tillhör dessa ämnen kan aldrig anses "berättigade", i synnerhet om de tillsätts av kosmetiska skäl, t ex asbest för att ölet skall se klarare ut. Observera att de få gånger Livsmedelsverket undersökt förekomsten av exempelvis bensin i margarin har man hittar förhållandevis höga halter ("Milda" och "Nytta/Becel"). Men analyser av ovanstående ämne i svenska och importerade livsmedel bör undvikas anser myndigheterna, då alla fynd av cancerframkallande rester bara ställer till problem och frågor man inte kan besvara - särskilt de om begreppet "berättigat". Jag skulle önska att en del av de medel som Livsmedelsverket lägger på analyser av bekämpningsmedelsrester i livsmedel i stället används för att analysera processkemikaler. De allra flesta bekämpningsmedel är betydligt mer harmlösa än t ex asbest, toluen och akrylnitril. Inget av dessa ämnen
skulle godkännas som bekämpningsmedel.

Cancerrisker genom slamspridningen

Det är väl känt att avloppsslammet innehåller en lång rad cancerframkallande ämnen, eftersom det bara finns ett avloppsnät. Dit kommer så gott som allt kemiskt avfall i samhället, oavsett vad va-verken - som vill bli av med
slammet - säger. Det är också väl känt att många av dessa ämnen vandrar över till våra livsmedel.

När myndigheterna inte hindrar att våra baslivsmedel förorenas med cancerframkallande ämnen i slammet, så menar man att ett visst antal cancerfall skall accepteras för att bli av med slammet. Denna kvittblivnin anses så värdefull för kommunerna, att cancerriskerna betraktas som
"berättigade".

Ofta får man höra att avloppsslammet är en "resurs" och är rik på fosfor. Detta är djupt oriktigt, i själva verket utgör forsforhalten i vanligt vått slam ca 1 procent eller cirka 3 procent i torkat slam. Enbart avfallsmetallerna utgör cirka 9 procent. Resten är bl a kemikalierester, fragment från däckdubbar, gummibitar, asfalt, polyakrylamid
(fällningskemikalie), radioaktivitet m m

Cancerriskerna som slammet ger upphov till har enligt vissa forskare beräknat vara stora. I Naturvårdsverkets rapport 3260 redovisar dr Connor att enbart PAH i slammet i värsta fall kan ge upphov till 2.300 cancerfall hos en befolkning på en miljon under en livstid. Detta är en mycket stor risk. Men om vi antar att den verkliga risken från PAH är 100 ggr lägre, men samtidigt beaktar att det finns 100 andra cancerframkallande substanser med
denna risknivå, så kvarstår den stora cancerrisken. Vi vet att halten av bensapyren (en PAH) kan öka 10 ggr i slambehandlade jordar. Vi vet också att morötter, potatis, havre och råg tar upp PAH ur jorden. I durra och svingel ökade halten 85 ggr om jorden innehöll 250 mg PAH per kilo jord.

Cancerriskerna genom slammet kan aldrig accepteras, eftersom det inte är växtnäringen som ger upphov till dessa. Utan växtnäringen har blandats ihop med alla andra kemikalier och föroreningar som samhället vill bli av med. Det är fullt möjligt att separera växtnäringen från cancergifterna. Om vi jämför situationen med användning av cancerframkallande bekämpningsmedel, så är det själva substansen i sig som är kritisk - inte att det är frågan om främmande ämnen som avsiktligt blandats in.

Sveriges Konsumenter i Samverkan arbetar nu för att få till stånd återföring av ren växtnäring - men ett stopp för slamspridningen. Detta gäller särskilt för s k "certífierat" slam och ReVAQ-slam som innehåller cancerframkallande ämnen utan att detta deklareras eller där cancerriskerna för befolkningen redovisas. Tanken hos avloppsreningsverken är att livsmedelskonsumenten och jordbrukaren skall invaggas i ett falskt lugn.

Under hösten kommer sannolikt livsmedelsindustrin i Sverige att verka för ett slamstopp tillsammans med livsmedelskonsumenterna. Det är helt oacceptabelt att nyfödda, barn och vuxna skall ta emot cancerrisker för att
avloppsreningsverken lättvindigt bli av med ett besvärligt kemiskt avfall.

Cancerriskernas advokatyr

Eftersom varje exponering är förknippad med en viss risk, så har listiga företrädare för myndigheterna hittat på en rad jämförelser och argument för att en faktisk cancerrisk skall förringas samt godtas. Här följer några
exempel.

1. "Risken från rökningen är långt större och röker det gör man frivilligt".
(Men det är klen tröst för en baby som äter bröstmjölksersättning med
föroreningar).

2. "Stråldoserna hos dem som bor nära kärnkraftverk är mindre än de doser
som vi får från den naturliga bakgrundsstrålningen".(Obs att denna beräknas
orsaka cirka 130 cancerfall per år).

3. "Man har inte kunnat visa att cancerfall uppträder vid dessa nivåer".
(Men man utgår ändå från att dessa uppkommer men inte kan statistiskt
påvisas.)

4. "Skulle man gå längre när det gäller cancerprevention skulle detta få
orimliga konsekvenser". (Utan att detta närmare anges, men oftast handlar
detta om pengar. Ett cancerfall får inte räddas till en högre kostnad för
samhället än cirka 15 miljoner kronor enligt s k kostnads-nyttaanalys. Många
förhållanden i vår vardag vilar på kostnads-nyttaanalyser utan att vi själva
eller kanske ens politiker känner till detta.)

5. "Ökningen av cancerfallen beror på att vår befolkning blir allt äldre och
cancer uppkommer oftare hos äldre människor." Även om detta är riktigt, så
tycks cancerfallen också öka hos våra barn. Vidare måste vi anföra att
cancerriskerna bör pressas ned för att även de äldre skall kunna få ett
friskt liv? Det är inte självklart att nivåerna för cancerriskerna i
samhället skall dimensioneras bara för den yngre delen?