Klagomål framförs först när någonting är hyggligt bra. Svensk äldreomsorg är dock mer än hyggligt bra. Det finns få länder, om något, som satsar så kraftfullt på samhällelig äldreomsorg. Och det finns få länder, om något, där anhöriga och närstående behöver göra så lite för sina äldre anförvanter.

År 2006 uppgick de samhälleliga kostnaderna för äldreomsorgen till 84 miljarder. För denna summa fick närmare 100 000 äldre omsorg och vård i särskilt boende under en dag samma år. Med hänsyn till att det sker en viss genomströmning kan vi beräkna det totala antalet till ca 125 000. Samma dag fick 140 000 äldre hemtjänst. Äldreomsorgen omsätter stora summor och betydande volymer. Ingen verksamhet är perfekt. Ibland blir det fel och när det blir fel så drabbas den enskilde direkt.

En felaktig vara kan kasseras och bytas. Äldre som drabbas av fel kan inte kasseras. De får leva med följderna. Däremot kan de bli föremål för reportage om vad de har utsatts för, ofta är det förfärliga historier. Ibland handlar de om en gammal man, som tvingas bo kvar hemma, nära nog i misär. Andra gånger handlar de om en kvinna som fallit och fått ligga med en fraktur och i våta blöjor en hel natt. Ytterligare andra gånger kan det handla om en äldre och ensam person, som legat död i sin lägenhet under någon vecka eller två. För att inte tala om allt annat som brukar lyftas fram; den usla maten, dåligt bemötande, brist på personal, outbildad personal och allt vad det nu kan vara.

De verkligt allvarliga felen ser vi däremot mycket lite av i dessa reportage. Jag tänker på all omsorg som äldre får och inte skulle behöva. Boven i dramat är att det experimenteras med äldre.

Först har vi överlevnadsexperimentet. Här handlar det om att undersöka gränserna för äldres förmåga att överleva. Som vägledning används Maslows behovstrappa. Maslow antog att människans behov följer en rangordningsskala och att de fysiska behoven måste ha högsta prioritet. Först när dessa behov är tillgodosedda kan det bli aktuellt att tillgodose behov på högre nivåer. Näst i tur står människans behov av trygghet.

När våra fysiska och psykologiska behov av trygghet är tillgodosedda inträder sociala behov av att känna samhörighet med andra, att få uppskattning och att få utveckla sina förmågor/självförverkligande. Äldreomsorgen bryr sig mycket lite om äldres sociala behov. Den går nedför trappan och prioriterar fysiska behov.

Tvärtemot vad modern forskning rekommenderar. Förmågan att utstå svåra påfrestningar till följd av sjukdom, funktionsnedsättningar och andra förluster skulle växa om äldreomsorgen prioriterade de sociala behoven i stället för att skapa onödig hjälplöshet.

Nästa experiment – läkemedelsexperimentet – handlar om att undersöka de äldres tolerans för biverkningar. Det gör vi genom att utsätta äldre för en kaskad av förskrivningar i och med att varje sjukdom och vårdepisod hanteras för sig. Vi vet i dag att kostnaderna för de äldres läkemedel uppgår till 5 miljarder och att kostnaderna för de vårdskador, som dessa läkemedel genererar uppgår till minst det dubbla.

Enligt vissa skattningar uppgår de till 25 miljarder. I genomsnitt står en äldre person i särskilt boende på 10 ordinerade läkemedel med 44 biverkningsrisker i högsta klass. Vad vi också vet det är att äldre i särskilt boende är utsatta för ett idiotsäkert kvalitetssäkringssystem – allt som är ordinerat får de i sig. Alla vi andra har möjlighet att själva sätta ut läkemedel. Den möjligheten är de äldsta, mest sjuka och sårbara berövade till priset av växande omsorgsbehov!

Det tredje experimentet kallar jag – slutenvårdsexperimentet. Det handlar om att vård ges utan hänsyn till de förändringar och brist på kapacitet hos varje organ, som är förbunden med hög ålder. Men det är inte nog härmed. Vård ges också, utan hänsyn till att de allra äldsta och mest sjuka har flera diagnoser samtidigt. På akuten möter de nära nog ett styckningsschema för kroppen – alla delar skall åt olika håll.

De tre experimenten är sammanvävda med varandra på så vis att den sociala och psykologiska fattigdom, som följer på överlevnadsexperimentet kräver sin medicinering. Samtidigt bidrar läkemedelsexperimentet till social och psykologisk fattigdom. Dessa båda experiment föranleder att äldre läggs in på sjukhus, varvid de utsätts för än fler biverkningar och skrivs ut till fortsatta överlevnadsexperiment.

Saken blir inte bättre av att kommun- och landsting gemensamt iscensatt ännu ett experiment – de undersöker i vilken omfattning och hur länge äldre kan undanhållas rehabilitering. Vägen ut har ett namn – en salutogen omsorg och vård. Läs Antonovsky inte Maslow.