NEJ till imperiet Europa! EU:s militarisering måste stoppas!
av Helga Zepp-LaRouche
14 mars 2008
De europeiska regeringarnas försök att få Lissabonfördraget ratificerat genom en snabbehandling i parlamenten, utan att medborgarna ska märka att deras respektive nationers självbestämmanderätt och kvarvarande suveränitetsrester ska försvinna in i en övernationell diktatur, är bara en sida av den otroliga skandalen. EU ska nämligen samtidigt omvandlas till en militärallians och knytas ihop med Nato, som i sin tur ska göras om och användas för ingripanden överallt i världen under alla möjliga förevändningar. Dessa planer på att integrera EU i en imperiearmé måste för varje fredsälskande medborgare vara en existentiell motivation att utöva den rätt att göra motstånd som finns inskriven i [den tyska] grundlagens 20:e artikel, fjärde paragrafen, medan vi fortfarande kan!
Förbundsdagens första behandling i plenum den 13 mars med mindre än en tiondel av ledamöterna närvarande (!) liknade mera en absurd teater än en seriös debatt om ett EU-fördrag som hotar att kasta hela den europeiska rättsordningen över ända. Sofisterna i antikens Athen skulle ha bleknat av avund om de hade kunnat höra CDU/CSU:s, SPD:s, FDP:s och De Grönas talesmän tala om "de globala utmaningarna", "Europas trovärdighet" och "preventiv konfliktlösning". Inte ett ord om paniken på finansmarknaderna på grund av det dramatiska dollarraset, ett par hedgefonders konkurs samma dag och inga funderingar kring hur EU-fördraget kommer att påverka möjligheterna att få bukt med systemkrisen.
Nya uppgifter för Nato
Hur farlig EU:s militarisering genom Lissabonfördraget och den planerade integrationen med Nato är, inser man när man tittar på vilka förändringar som diskuteras för själva Nato. Dit hör till exempel de föreslagna ändringarna i Natos statuter till förmån för majoritetsbeslut, varmed man alltså precis som i EU-fördraget skulle ta ifrån de enskilda staterna deras vetorätt. Eftersom fördraget säger att medlemsländernas försvarspolitik måste vara förenlig med Natos politik, betyder solidaritetsklausulen i såväl EU som Nato helt enkelt att båda institutionerna smälter samman till en imperiemakt och att inget medlemsland kan motsätta sig militära ingripanden.
Även om detta ännu inte är Natos officiella politik så måste man vara vaken för i vilken riktning vissa neokonservativa kretsar vill driva Nato. Under rubriken "Towards a Grand Strategy for an Uncertain World" (Med sikte på en huvudstrategi för en osäker värld) föreslår Natos förre överbefälhavare John Shalikashvili tillsammans med fyra f.d försvarsstabschefer i Europa ett "nytt strategiskt koncept för Nato". Med en ny försvarsstruktur ska USA, EU och Nato kunna bemöta "sex principiella utmaningar". Dit räknas bl.a. befolkningsökning (!), klimatförändring, energisäkerhet, ökande irrationalitet och avtagande förnuft (!), försvagning av nationalstater och världsinstitutioner som FN, EU och Nato, internationell terrorism, organiserad brottslighet, spridning av massförstörelsevapen, missbruk av finansmedel eller energikontroll, migration, hiv/aids och sars. Skriften som undertecknats av Shalikashvili och de fyra f.d. försvarsstabscheferna general Klaus Naumann (Tyskland), fältmarskalk Lord Peter Inge (Storbritannien), amiral Jacques Lanxade (Frankrike) och general Henk van den Breemen (Nederländerna) är ett synnerligen farligt dokument.1
Med en salig röra av sanning och lögn målar författarna upp en värld full av faror och problem, där såväl kändishysteri som befolkningsökning och klimatförändring får stå till tjänst. Ideologiskt sett följer skriften i traditionen från det beryktade dokumentet NSSM-200, som Henry Kissinger var ansvarig för 1974 som säkerhetspolitisk rådgivare åt Nixon-administrationen och som framför allt gjorde anspråk på strategiska råvaror överallt i världen. Helt hårresande är avsnittet om "Missbruk av finansiellt inflytande", s.k. "skurkbistånd", som man hävdar att t.ex. Kina ger till Afrika. Kinas investeringar i infrastruktur, järnvägar, dammbyggen, telefonnät m.m., för vilka Kina återgäldas med råvaror och energi, underminerar västvärldens intressen, säger man. - Om västvärlden själv hade hjälpt Afrika de senaste 60 åren med uppbyggnad av infrastruktur skulle väl det här problemet i den här formen inte ha funnits.
Världen ter sig faktiskt med författarnas ögon som en hobbesk mardröm, i vilken man med malthusianska och geopolitiska förtecken måste hävda något slags maktanspråk för ett omvandlat Nato, som hela tiden måste stå öppet för nya medlemmar. Författarna argumenterar helt i enlighet med den utopiska doktrinen "Revolution in Military Affairs" (på svenska kallat "nätbaserat försvar") när man talar om "den nya principen minimal skadeverkan och seger genom paralys", där "alla maktmedel" kommer till användning i "kirurgiska insatser".
Förstaslag med kärnvapen?
I avsnittet "Principer" i det tredje kapitlet heter det sedan: "Att samtidigt ta hänsyn till både rimlighet och skadebegränsning blir ytterst svårt i de fall då insats av kärnvapen måste komma i åtanke. Ett förstaslag med kärnvapen måste vara det sista medlet i eskalationsarsenalen för att förhindra användning av massförstörelsevapen och därmed varaktigt undvika existentiella faror. Vid första påseende kan detta framstå som oproportionerligt; men om man betänker vilka skador som förhindrats kan det mycket väl vara rimligt."
Detta uttalade krav på att det ska vara möjligt att göra ett förstaslag med kärnvapen som bara det sista steget i en "eskalationsarsenal" suddar ut den fundamentala skillnaden mellan kärnvapen och traditionella vapensystem, som hela kärnvapenavskräckningen byggde på. Detta är ett ytterligare steg mot att göra användning av kärnvapen tänkbar, i linje med den utopiska militära fraktionens argumentation för användning av s.k. "små, rena atombomber".
Men förutom mardrömstanken på hur ett asymmetriskt globalt krig under dessa betingelser skulle förlöpa uppkommer här en helt annan fråga. Frågan nämligen om huruvida propagerandet för ett förstaslag med kärnvapen inte bryter mot strafflagens paragraf 80 och FN-stadgans första kapitel, andra paragrafen och eventuellt måste straffas enligt folkrätten.
Ännu gäller folkrätten, men om denna nya Nato-strategi blir verklighet så läggs den till handlingarna. Författarna till den sagda skriften talar, precis som Tony Blair, helt öppet om den "post-westfaliska världen". Eftersom det var Westfaliska freden som införde folkrätten så betyder detta i klartext: "en värld utan folkrätt", där framför allt nationell suveränitet inte längre erkänns. Och därför heter det också i ett avsnitt kallat "Element" i tredje kapitlet att det behövs en ny avskräckning, som förmedlar ett klart och tydligt budskap till alla fiender: "Det finns inte, och kommer aldrig att finnas, någon plats där man kan känna sig säker; det kommer att göras oförtröttliga ansträngningar att jaga oss och beröva oss på alla möjligheter som vi kan komma på för att skydda oss från att skadas." Inget fikonlöv kunde vara stort nog för att dölja de verkliga avsikterna bakom dessa författares "preventiva militära ingripanden av humanitära skäl".
Solana-rapporten
Oavsett om det stämmer, som några militära experter gör gällande, att de fem f.d. försvarsstabschefernas uppsats kommer att tas upp till behandling på Nato-toppmötet i Bukarest, så kan den tyvärr inte avfärdas som morbida fantasier hos ett litet antal "Dr Strangelove". Redan förra veckan gick Benita Ferrero-Waldner och EU-kommissionens utrikespolitiska talesman Javier Solana ut med en officiell EU-rapport som direkt berörde några av teserna i strategiskriften. Det gäller t.ex. klimatförändringens påstådda konsekvenser för EU:s säkerhetspolitik, i samma andetag som man kräver ett nytt strategiskt koncept för Nato.
I Solana-rapporten kallas klimatförändringen för en "hotmultiplikator", som t.ex. skärper kampen om strategiska råvaror i Arktis, eftersom smältande istäcken öppnar nya vattenvägar och handelsrutter. I ett reportage i den brittiska tidningen Guardian, som pekar på de båda skrifternas innehållsmässiga likheter, talas om tilltagande spänningar mellan Ryssland och Nato-landet Norge på grund av stora olje- och gastillgångar på Spetsbergen som fortfarande ligger begravda under is.
Solana-rapporten möttes av en ström av ställningstaganden i över femtio ryska pressorgan. Typisk var inställningen hos den ekonomiska nyhetsbyrån RCB Daily, som under rubriken "EU gör sig redo för kamp med Ryssland om Arktis" citerade den ryske politiske analytikern Dimitrij Jevstavjev: "Detta är till skillnad från tidigare uttalanden från europeiska och amerikanska experter ett officiellt dokument. Det är det första officiella ställningstagandet från EU som talar om fientliga motsättningar med Ryssland."
RCB citerar en annan expert, Alexander Jakuba, som tror att USA skulle kunna försöka splittra bort Grönland från Danmark i ett "Kosovo-scenario". Han säger vidare: "Det förtjänar påpekas att studiens författare, Javier Solana, har varit Natos generalsekreterare. Det är alltså inte första gången som han hotar Europa eller propagerar för lösningar på problem som inkluderar våldsanvändning. Man behöver bara påminna om hans roll i beslutet om ett militärt ingripande i inbördeskriget i det forna Jugoslavien. I enlighet därmed kan hans uttalanden tolkas som ett försök att påverka läget i Europa till förmån för de anti-ryska krafterna; och det betyder framför allt till förmån för den nordatlantiska alliansens pådrivande och ledande kraft, Amerikas förenta stater."
Även om denna hänvisning till USA är för snäv och man hellre borde tala om ett nytt "USA-EU-Nato-imperium", så går budskapet fram: EU ställer sig i ett antagonistiskt förhållande till Ryssland. Solana-rapporten, Lissabonfördraget och de fem f.d. försvarsstabschefernas nya Nato-koncept befäster intrycket i Ryssland, Kina, Indien och andra länder att det inte egentligen finns någon skillnad mellan Natos östutvidgning och EU:s utvidgning, utan båda ingår i en inringningsstrategi som är riktad mot framför allt Ryssland och Kina. Alltså tolkade t.ex. den ryska regeringen helt följdriktigt EU:s förhastade erkännande av Kosovo som början till en nedmontering av en internationell ordning som växt fram under många sekel - just den folkrättsligt grundade ordning som var en produkt av Westfaliska freden.
Halvhjärtad politik i Berlin
Det är i detta sammanhang intressant och positivt att utrikesminister Steinmeier nu bestämt sig för att återuppta "Östpolitiken" som bedrevs under kalla krigets dagar. Frågan är bara vilket innehåll denna nya Östpolitik ska ha. Och borde inte verkligen en så erfaren utrikespolitiker och diplomat som Steinmeier, som samtidigt gör sig till talesman för snabbast möjliga ratificering av EU-fördraget, inse konsekvenserna av en sammansmältning av EU och Nato? Tyskland och Frankrike drog visserligen halvhjärtat i nödbromsen och uttalade sig mot att Georgiens och Ukrainas upptagande som medlemmar skulle sättas på dagordningen för Nato-toppmötet i Bukarest i april, för att (som en tysk diplomat sa) inte ytterligare anstränga de sedan Kosovos självständighetsförklaring redan spända relationerna med Moskva - men ett slut på den konfrontationsinriktade politiken betyder det inte.
Ett viktigt tema för detta Nato-toppmöte, som även den avgående president Putin är inbjuden till, kommer att vara läget i Afghanistan. Medan den amerikanske försvarsministern Gates liksom även den tyske generalen Klaus Naumann (pens.) trycker på för att Tyskland ska skicka trupper även till södra Afghanistan i detta under rådande förhållanden förlorade krig, har Putin slagit till med ännu ett "dunderförslag": Han har erbjudit att Ryssland kan hjälpa till i kampen mot talibanerna, något som Nato med tanke på det förtvivlade läget i Afghanistan svårligen kan tacka nej till, utan att det kommer att ge upphov till mycket obehagliga frågor.
Ett annat passande förslag kommer från överstelöjtnant Jürgen Rose, som gjorde sig känd redan för ett år sedan för sitt motstånd mot att Tyskland skulle bistå med stridsflyg i Afghanistan: Mot bakgrund av de militära operationernas totala fiasko i Irak, i Afghanistan och på andra håll är det dags att erkänna försvarsalliansens föga ärorika slut. Natos definitiva kollaps skulle innebära en unik chans till en fredligare värld, anser han.
Slutsats
I ljuset av den tilltagande stormstyrkan i världsfinanssystemets sammanbrott, vilket dollarns bottennoteringar, kollapsande hedgefonder, ett åtta månader långt kreditstopp och stigande hyperinflation bara är tecknen för dagen på, måste försöket att smälta samman EU och Nato till ett imperiemonster under alla förhållanden förhindras.
Det är uppenbart att den av det brittiska imperietänkandet dominerade finansoligarkin inte siktar på något mindre än att störta hela världen i kaos. Dit hör inringningspolitiken mot Ryssland liksom de pågående uppenbara provokationerna mot Kina i avsikt att förstöra OS för Kina, liksom massiva inblandningar i Indiens och Afrikas inre angelägenheter. Varje tänkande människa måste inse att en fortsättning på denna kurs, som även kortfristigt kan betyda nya krig mot exempelvis Iran, kommer att leda till ett världskrig snarare förr än senare.
Ratificeringen av Lissabonfördraget, som är en integrerad del av denna imperiepolitik, måste därför förhindras och slutgiltigt förkastas. Förbundsdagen uppmanas härmed att omgående fatta de nödvändiga besluten för att en folkomröstning om EU-fördraget ska kunna hållas även i Tyskland, helst samtidigt som folkomröstningar hålls i alla europeiska nationer.
Om det ska gå att förhindra att världen störtar ned i en ny mörk tid med depression, kaos och krig, då måste vi föra upp frågan om en ny finansarkitektur, ett nytt Bretton Woods-system och en "ny giv" för världsekonomin, nämligen utbyggnaden av de eurasiska landbroarna som kärnan i världsekonomins återuppbyggnad, på dagordningen.
Vi behöver inte den paranoida hobbeska människosyn som ligger till grund för de fem f.d. försvarsstabschefernas nya Nato-koncept och som betraktar människan som människans varg. Det malthusianska och geopolitiska sättet att se på världen, som följer av denna bestialiska människosyn, måste avvisas. Och vi avvisar en politik för förstaslag med kärnvapen, därför att det är uttryck för ett sätt att tänka som personer i Tyskland drogs inför rätta för i Nürnberg för drygt sextio år sedan.
I dag behöver vi framför allt ett bekräftande av Westfaliska fredens princip. Och ännu mer behöver vi kärlek till mänskligheten och en idé om en mellanfolklig gemenskap, förenad av en universell människosyn värdig den bästa traditionen från alla kulturers stora tänkare. Dit hör Beethoven och Schiller likaväl som Konfucius, Vernadskij och vedaskrifternas filosofer. Vi behöver ingen debatt om huruvida körfinalen i Beethovens nionde symfoni ska vara EU:s hymn, utan vi borde i stället tänka på hur vi med vår mänsklighet klarar oss i en jämförelse med Beethoven och Schiller!
- En propagandistiskt tillrättalagd och urvattnad version av de fem f.d. försvarsstabschefernas skrift presenterades på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt den 16 mars 2008, se www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_980753.svd (övers. anm.)
|