Folkomröstning om Lissabonfördraget!

När regeringscheferna den 13 december 2007 i Lissabon skrev under det efter denna stad döpta EU-fördraget, var de eniga om att, snabbast möjligt och utan mycket väsen i parlamenten, låta ratificera det fördrag som till 95 procent överensstämmer med den EU-konstitution som i folkomröstningar 2005 stoppats i Frankrike och Holland. Helt uppenbart delade de den uppfattning som Frankrikes president Sarkozy uttalat den 14 november 2007 på ett slutet möte med medlemmar av Europaparlamentet i Strasbourg: Omröstningar är, enligt Sarkozy, farliga. De skulle komma att förloras i alla länder man skulle hålla dem i, då en djup klyfta råder mellan befolkningen och regeringen.

I den meningen gjorde sig inte tyska regeringen någon brådska med att offentliggöra fördraget i sin nya, endast lätt ändrade form, men som i sin komplexitet och oöversiktlighet fortfarande knappt knappt kan överbryggas, utan begränsade sig till att enbart släppa de förändringar som gjorts i publika rummet. Den som ville läsa texten i sin helhet var alltså tvungen att lägga gamla konstitutionstexten bredvid ändringstexten och sedan infoga de respektive rättelserna, en procedur som ytterligare avsevärt ökar textens obegriplighet för icke-statsvetare – alltså uppenbarligen den överväldigande majoriteten av folkvalda, medieföreträdare och befolkningen överhuvudtaget – och i motsvarande grad skulle få ned det antal människor som faktiskt arbetar igenom texten.

Först efter att Leipzig-studenten Markus Walther cirkulerat det av honom, i ett flitigt arbete om rättelserna, kompletterade fördraget spred även regeringen denna icke-officiella version av studentens text. Uppenbarligen tyckte man inte bara att omröstningar var farliga, utan även blotta läsandet och förståelsen av texten, och ville varken utsätta folkvalda eller medborgare för denna fara.

Om man trots allt gör sig mödan att läsa fördragstexten, från ståndpunkten av tolkningar och kommentarer från vissa namnkunniga statsvetare från den tyskspråkiga världen, framgår det med all önskvärd tydlighet varför regeringarna helst utan stor diskussion ville få ratificeringen av fördraget överstökad i det tysta. Så här yttrade sig exempelvis Roman Herzog, som trots allt varit tyska förbundsförfattningsdomstolens president 1987-94, redan i januari 2007 i Die Welt am Sonntag: ”Begrunda, EU hotar den parlamentariska demokratin i Tyskland och fördraget är därför att förkastas”. Än tydligare formulerade en av österrikiska konstitutionens fäder, professor Klecatzky, det hela i en kommentar: ”Republiken Österrike blir med dess förbundskonstitution till ett sub-rättssubjekt i rättssubjektet EU. I stället för koordinering av de båda konstitutionerna inträder därmed den slutgiltiga subjugationen (underkastelsen) och därmed republikens upplösning i ett EU. Medlemsländerna förlorar sin existentiella statlighets substans och blir till blotta regionala förvaltningsorgan”.

En ratificering av Lissabon-fördraget skulle förvandla EU från ett europeiskt statsförbund till en förbundsstat, hos vilken statsmakten ej längre, som krävs i tyska Grundlagen, skulle utgå från folket, utan från EU. Klecatzky demonstrerar angående flera enskilda artiklar i EU-fördraget, att det i sina verkningar handlar om en heländring av österrikiska konstitutionen, vilket gör en folkomröstning absolut villkorslös.

Till samma slutsats kommer professor Schachtschneider, en av de fyra professorer som överklagat Maastricht-fördraget och införandet av euron till tyska Författningsdomstolen. I ett expertuttalande från 13 oktober 2007 argumenterar han att bortfallet av den demokratiska principen till EU-fördraget åstadkommer en heländring av österrikiska konstitutionen och fordrar därför befolkningens samtycke.

Detsamma gäller naturligtvis för Grundgesetz i Tyskland, i vilken Artikel 146 lyder:

”Denna Grundlag, som efter fulländning av Tysklands enighet och frihet gäller för hela tyska folket, förlorar sin giltighet den dag, på vilken en ny författning träder i kraft, som bestämts av tyska folket i ett fritt beslut”.

Ett ”fritt beslut” för en ny konstitution till ett Tyskland endast som ”regionalt förvaltningsorgan” har ju alls inte ägt rum. Men från regeringskonferensens förklaringar, vilka tillhör reformfördraget, visar det sig faktiskt än tydligare, att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas rätt. I 17:e förklaringen heter det: ” Konferensen erinrar om att fördragen och den rätt som antas av unionen på grundval av fördragen i enlighet med Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis har företräde framför medlemsstaternas rätt på de villkor som fastställs i nämnda rättspraxis”.

Och i ett expertutlåtande från rådets juridiska avdelning från 22 juni 2007 heter det: ”Det följer av rättspraxis vid domstolen att EG-lagstiftningens företräde är en grundläggande princip inom gemenskapsrätten.... Att principen om företräde inte kommer att införas i det framtida fördraget ändrar inte på något vis den gällande principen och gällande rättspraxis från domstolen”. EU-rätten har alltså företräde framför Tysklands, men detta står inte någonstans i fördragstexten? Och måste man, för att överhuvudtaget hitta denna graverande förändring, dessutom läsa förklaringarna och sedan för säkerhets skull ett expertutlåtande, som förklarar varför denna princip inte står i fördragstexten, men trots det gäller?

Professor Schachtschneider ställer den berättigade frågan, huruvida en heländring av österrikiska förbundskonstitutionen (och tyska grundlagen - författaren) överhuvudtaget är tillåten genom politiska statsfördrag. I varje fall är det helt vilsekommet att tro, att politiska statsfördrag skulle kunna åstadkomma en heländring av österrikiska förbundskonstitutionen (och tyska grundlagen - författaren), utan att hela folket kan omrösta.

Fördragstexten innehåller dock ytterligare monstrositeter. Upprättandet av ”förenklade ändringsförfaranden” enligt artikel 33 avsn. 6 i Konstitutionsfördraget [artikel 48 avsn. 6 i EU-fördraget] möjliggör hädanefter för europeiska rådet att besluta om ”ändring av samtliga eller delar av bestämmelserna i tredje delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. Denna tredje del omfattar alla politikens områden, utom utrikes- och säkerhetspolitiken. De kommer här enbart att framföras, för att förtydliga ärendets omfattning: Det handlar om den fria rörligheten för varor i tullunionen; jordbruket och fiskeri; den fria rörligheten för personer; den fria rörligheten för tjänster och kapital (alltså inre marknad och de grundläggande friheterna); ett område med frihet, säkerhet och rättvisa; transporter; gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning; ekonomisk och monetär politik; sysselsättning; den gemensamma handelspolitiken; samarbetet i tullväsen; socialpolitik; europeiska socialfonden; utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott; kultur; folkhälsa, konsumentskydd, transeuropeiska nät, industri, ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, forskning och teknisk utveckling samt rymden; miljö; energi; turism; civilskydd och administrativt arbete. Vid ändringar inom alla dessa områden behöver medlemsländernas lagstiftande organ inte delta.

Professor Schachtschneider skriver om detta:
”Det förenklade ändringsförfarandet överför å det mest långtgående den konstitutionella statusen till europeiska rådet, unionens ledare. Inte ens Europaparlamentet behöver godkänna, för att inte tala om de nationella parlamenten. Denna generalklausul är en väsentlig del av Europeiska unionens genom reformfördraget utvidgade existentiella statlighet, som genom denna fullmakt långtgående vinner konstitutionsstatus, utan att vara demokratiskt legitimerad för detta, faktiskt inte legitimerad alls hos det berörda folket i unionen med originär status.

De ”förenklade ändringsförfarandena” är dessvärre oförenliga med demokratiprincipen. Bara det i sig gör införandet av förfarandena en heländring av österrikiska förbundskonstitutionen (och tyska grundlagen - författaren), vars strukturprinciper innefattar den demokratiska principen...

De förenklade ändringsförfarandena är en fullmaktslag åt Europeiska rådet, att det tillåter dem, att stöpa om unionens och därmed medlemsländernas inre och långtgående även yttre ordning. Endast utrikes- och säkerhetspolitiken är, som sagt, undantaget dessa förfaranden. Med ett samtycke till reformfördraget, så ger republiken Österrike [och Tyskland] Europeiska uniononen fullmakt till all slags ändring av materialet i konstitutionen. På sådana ändringar har då endast förbundskanslern inflytande, då Europeiska rådet måste besluta enhälligt. De förenklade ändringsförfarandena är i sak en diktaturkonstitution, som knappt uppvisar några demokratiska rester längre...

Inget folk, som vill förbli en självständig, existentiell stat, kan ge sitt samtycke till detta. österrikiska Nationalrådet (tyska förbundsdagen), folkets representanter, kan i intet fall ta makten av folket genom sitt samtycke till ett sådant fördrag”.

Faktiskt har tyska författningsdomstolen i rättegången mot Maastrichtfördraget beslutat, att ett visst mått av statlighet får överföras från medlemsstaterna till EU. Och det är tyvärr även sant, att, redan innan Lissabonfördraget, kom upp till 80 procent av alla lagförslag från Bryssel och förbundsdagen begränsade sig till att endast utföra dessa. Men när folkets representanter upphör att representera folket, då är det hög tid att de väljs bort.

En vidare aspekt av undergrävandet av EU:s medlemsländers existentiella statlighet ligger i att unionen genom reformfördraget beviljas rätten att höja europeiska skatter, utan att de nationella parlamenten kommer att ha någonsomhelst talan. Skattebetalarna ska alltså skaffa fram ännu mer medel till en byråkrati, utan att denna byråkrati på något vis kommer att vara rättsligt förpliktigad!

Exakt hur grundläggande Europa, genom reformfördraget, skulle förvandlas från statsförbund till imperieoligarki, förtydligas framför allt genom den så kallade ”solidaritetsklausulen” enligt EU-fördragets 27:e och 28:e artikel. Enligt dessa måste medlemsländerna bistå varandra, även militäriskt, vid kamp mot ”terrorism”. Begreppet ”terrorism” är helt odefinierat, men militärt bistånd heter i vilket fall insats med vapenmakt, även för konfliktlösning och angreppskrig, och det finns en upprustningsplikt.

Folkrättsexperten professor Rotter visar med rätta på, att EU-fördraget grundläggande utvidgar EU:s hittillsvarande strukturspektrum och gör, förutom alla andra kapaciteter, dessutom unionen till en försvarsallians. Han skriver: ”Synnerligen gåtfull blir alliansplikten när man betänker, att 22 av de 27 EU-medlemmarna tillhör Nato och därmed har en egen alliansplikt gentemot 26 (!) Natoländer, vilket även art. 27 avsn. 7 uttryckligen framhäver och uppenbarligen förser med ett visst företräde. Det skulle också kunna vara så, att man med förankringen av EU-ländernas växelalliansplikt i försvarsärenden rättsligt vill cementera den faktiska överlappningen av EU och Nato”.

Denna symbios mellan EU och Nato förtydligar mer än något annat, att EU med Lissabonfördraget utvecklas exakt i den riktning vi hört i Robert Coopers visioner, Solanas tidigare rådgivare, som betecknat EU som den mest vidsträckta formen av imperieutvidgning någonsin. Cooper skrev 2003 i sin bok ”The Breaking of Nations: Order and Chaos in the 21st Century”: ”Det postmoderna europeiska svaret på hotbilder består i att ständigt utvidga ett kooperativt imperiums system”. Är någon då förvånad över, att Ryssland sedan länge likställer EU:s utvidgning österut med Natos och betraktar den som en aggressiv inringningsstrategi mot dem?

En ytterligare graverande förändring av fördraget består i upprättandet av en på två och ett halvt år sittande president, som kommer att ha långtgående befogenheter i rätten att föreslå och förkasta politiska förehavanden. Sarkozy tillhör, vid sidan av Gordon Brown, de som kampanjar för Blair som den förste av sådana EU-presidenter. Nu är Blair inte bara irakkrigets fader, han har även 1999 propagerat för den ”liberala imperialismen”, en ny era av interventioner världen över, i sitt ökända tal i Chicago. Westfaliska fredens era, och den därmed förbundna respekten för nationell suveränitet, är över, och en ”ny imperialism” måste förbereda sig på intervention i länders inre angelägenheter - naturligtvis av ”humanitära” skäl. Natointerventioner mot skurkstater är rättfärdigade över hela världen, ”även om vi inte är direkt hotade”.

Men även den luxemburgske premiär- och finansministern Jean Claude Juncker, som även han omtalas som möjlig förste president, förtydligade 1999, i en intervju i Der Spiegel, hur mycket till övers han har för demokrati, sanning och insyn, och hur man helst i smyg får den frihetliga grundordningen ur världen: ”Vi beslutar något, ställer sedan detta i offentliga rummet och avvaktar en viss tid, om något händer. Såvida det inte finns några vilda protester och ingen uppståndelse, då de flesta inte begriper något alls av vad som beslutades, går vi vidare, steg för steg, tills det inte längre finns någon återvändo”. (Der Spiegel 52/1999)

Professor Schachtschneider har även upprepat visat på att dödsstraffet ska återinföras med EU-fördraget. För med fördraget accepterar man även EU:s rättighetsstadga, i vilken det visserligen står att ingen får dömas till döden, vilket dock korrigeras i förklaringarna som skall fogas till EU-fördraget. Där står att förbudet mot dödsstraff och avrättning inte gäller i krigstider eller vid överhängande krigshot, men inte heller i tid av uppror eller uppståndelse. Vad skulle kunna vara effektivare än hotet om dödsstraff, för att få soldater att göra som man beordrar dem? Schachtschneider betonar att ett fördrag som åter gör dödsstraff möjligt i Europa, dessvärre inte kan ges samtycke.

Detta Lissabonfördrag betyder en oligarkisk diktatur, i vilken medlemsländernas suveränitet helt skulle ges upp, till förmån för en aggressiv imperiestruktur, i vilken en ny feodalism på intet sätt längre skulle låta gällande att försvara socialstaten och den allmänna välfärden, och som skulle föra oss än längre på en självmordisk konfrontationskurs med Ryssland och Kina, som EU:s hållning i fallet Kosovo precis demonstrerat. Den som här ännu inte har detta klart för sig kan ta orden från en av fördragets författare till sitt hjärta, nämligen från Giuliano Amato, Italiens inrikesminister.

I en intervju med La Stampa den 12 juli 2000 elaborerade Amato, hur mycket England och medeltiden är hans förebilder: ”Därför föredrar jag att gå långsamt fram, att stegvis smula sönder delarna av suveränitet, och undvika plötsliga omsvängningar från nationell till federal makt... Och varför inte gå tillbaka till perioden före Hobbes? Medeltiden hade en mycket rikare mänsklighet och en mångfald i identitet som i dag kan vara en förebild. Medeltiden är vacker: Den kan ha sina politiska centran, utan att helt förlita sig på någon. Den är bortom nationalstatens gränser. I dag, som då, dyker nomader åter upp i våra samhällen. Även i dag har vi makter utan territorier... Utan självständiga stater, kommer vi inte att ha totalitarism. Demokrati behöver ingen överhöghet”.

Inte så underligt, att Europas monarkier är så begeistrade över EU-fördraget. Alltså ett regionernas och städernas Europa, utan suveräna nationalstater som skulle kunna försvara den allmänna välfärden, men däremot en imperiestruktur, en ny medeltid, men också med samma förväntade livslängd, befolkningstäthet och fattigdom som då. Nej tack!

Amatos medelåldersutopi innebär ingenting annat än finansoligarkins önskedröm, städernas Lombardiska liga, från den tid innan den suveräna nationalstaten utvecklats på 1400-talet, och ser ligan som modell i dag, för den finansiella kontrollen inom en imperiestruktur. I samma riktning går ”Transatlantiska borgmästarinitiativet”, av Felix Rohatyn och John Kornblum, i vilket ”smarta borgmästare” ska hjälpa till med privatiseringen av alla områden, för att sedan under avstängning av nationalstaterna regera världen, tillsammans med de runt 400 toppcheferna för de största multinationella kartellerna.

Nu är just det nödvändigt, som Jean-Claude Juncker ville undvika: Vi måste sörja för att befolkningen mycket väl begriper exakt vad som håller på att genomdrivas med reformfördraget, i nära på kall statskupp. Ett står klart: att texten och hela proceduren därtill är så inriktad, att så gott som ingen ska kunna förstå den. Men om man ändå gör sig mödan att vilja förstå den, kan man fastslå att det där föreslås så radikala ändringar att de inte skulle ha den ringaste chans att antas i en ärlig debatt och omröstning.

Ett sofistiskt trick med vilket detta monster från Lissabon ska göras smakfull, består i att presentera det som nödvändig basis för en europeisk identitet emot ett världsomspännande aggressivt opererande Amerika. Men det är medvetet lurendrejeri, då den nämnda överlappningen av EU och Nato och de bådas utvidgning österut mer än något annat förtydligar, att det här mycket mer handlar om en imperialistisk konfrontationsstrategi gentemot Ryssland och Kina, vilket dessa båda länder också sedan länge begripit.

Även om Maastricht-, Amsterdam-, Nice- och Lissabonfördragens författare inte visste att fasen för att försöka ratificera EU-fördraget skulle komma att sammanfalla med slutfasen för kollapsen av världens finanssystem, syns en sak tydligt, att finanskraschen rejält driver på den iver och det tempo, med vilket EU och regeringarna försöker låta ratificera EU-fördraget, utan verklig debatt av parlamenten.

Om man sedan ser ansträngningarna att upprätta en diktatur i Europa, i kontexten av Michael Bloombergs försök att kapa presidentvalet i USA, syns tidligt att den internationella finansoligarkin skulle vilja reagera med samma metoder på den nya depressionen och finanskrisen i världen som under 1920- och 30-talen: med korporativism à la Mussolini och med Hjalmar Schachts sparpolitik.

De under Titel 1 uppförda ”gemensamma bestämmelserna”, artikel 1-6, vill påskina att EU är garanten för människovärde, frihet, demokrati o s v. Dessa värderingar tillhör inte bara den tyska grundlagens oförytterliga konstitutionella principer, de tillhör människans och mänsklighetens egen konstitution och presenterar rättighetsprinciper, som inte står till politikens disponerande. Men, som sagt: EG-domstolen respekterar på intet sätt gränser i EG-rättens företräde.

Från allt som sagts framgår att en så djupgående förändring av vår rättsordning och underkastelse av grundlagen under en icke-demokratisk struktur inte får ske utan omfattande debatt i hela befolkningen och folkomröstning.

Artikel 20, avsn. 2, i tyska grundlagen lyder: ”All statsmakt utgår från folket. Den utövas av folket i val och omröstningar och genom speciella organ för lagstiftning, verkställande makt och rättspraxis.”

Hittills har dessa organ försummat att utarbeta regler för en folkomröstning i Tyskland, då man uppenbarligen håller det för gott att inte rådfråga folket. Men i en så existentiell fråga som denna är dessa organ kallade att omgående definiera regler för de i artikel 20, avsn. 2, nämnda omröstningarna.

För en folkomröstning om EU-fördraget!