Hur USA utökade palestiniernas lidande

Källa: www.rense.com
Skriven av Norman H. Olsen och Matthew N. Olsen på
The Christian Sience Monitor, 13.1.2009


En och en halv miljon palestinier lär sig den hårda vägen, att demokrati inte är så bra ifall du röstar på fel sätt. Vid valet 2006 röstade de på Hamas, då USA och Israel ville att de skulle stödja det mer moderata Fatah. Som ett resultat av detta, har de redan förlorat sina hem och egendomar. De har utstått tre år av embargo, en förlamande brist på mat och grundläggande förnödenheter, och total ekonomisk kollaps.

Vi talade igen i lördags med tre av våra kontakter sedan en lång tid i Gaza. De och deras familjer, alla Fatah anhängare, var på sin elfte dag utan elektricitet, rinnande vatten och värme. De sitter nedhukade i en kall källare där de försöker skydda sina barn från den storm av explosioner som fyller Shifa sjukhuset med döda och amputerade. Våra vänner i Israel lever också i rädsla.

De mer än 850 dödade invånarna i Gaza, och de mer än ett dussin dödade israelerna, och cirka 3000 skadade, har sedan vapenvilan upphörde, blivit en del av vad utrikesminister Condoleesa Rices kallade "födslovåndor av ett nytt Mellanöstern".

Men det hade inte behövt vara så. Vi kunde ha pratat istället för att ha krigat.

Hamas krävde aldrig att valet skulle sätta dem vid makten. Det var idéer framtagna av Rice och hennes stab, som tydligen hade beslutat att de skulle frammana palestinierna till att stödja den mer mångfacetterade Mahmoud Abbas (den nuvarande presidenten för den palestinska myndigheten) och hans Fatah-parti, genom att föra en marknadsföringskampanj som var emot Hamas växande popularitet, samtidigt som man ingnorerde den israeliska bosättningspolitiken, bestående av markkonfiskeringar och kolonialiseringar på Västbanken.

Anställda på departementet hjälpte till att finansiera och övervaka Fatah's kampanj, till valet av den bakgrundsfärg på podiet där Abbas skulle utropa sin seger. En rådgivare som arbetar för United States Agency for International Development (USAID) förklarade för skeptiska medarbetare vid ambassaden i
Tel Aviv om hur han kunde finansiera och styra delar av kampanjen, utan att lämna efter sig några amerikanska fingeravtryck. Medarbetare från USAID kämpade undertiden med att genomföra projekt som kunde vara till fördel för Abbas. När det hemliga politiska programmet väl var cementerat och Fatah installerad, kunde milisen i Washington arbeta för att Fatahs krigsherre Mohammed Dahlan skulle förstöra Hamas militärt.

Deras kollektiva förtroende var obegränsat. Men palestinierna fick inte dessa anteckningar. Rice blev enligt uppgift förblindad när hon nåddes av nyheten om att Hamas hade vunnit. Men det här förhindrade inte ett snabbt svar.

Hon krävde omedelbart att Kvartetten ( USA, EU, FN och Ryssland) skulle förbjuda all kontakt med Hamas och stödja Israels ekonomiska blockad av Gaza. Resultatet av hennes begäran mottogs med blandade känslor, men man intesifierade palestiniernas lidande. Isoleringen var ämnad att vända arga palestinier mot ett ineffektivt Hamas. Som om man inte tidigare redan hade provat på sådana blockader.

Samtidigt utökade de amerkanska militära grupperna sina ansträngingar med att bygga upp den av Mohammed Dahlan ledda milisen. President Bush kallade Dahlan för "vår kille". Men Dahlans gangsters flyttade in för tidigt. De strövade omkring i Gaza, krävde skyddspengar av företag och enskilda, de uppförde kontrollstationer där de kunde avtvinga sig mutor, genom att terrorisera Dahlans motståndare inom Fatah och attckera Hamas medlemmar.

Slutligen, i mitten av år 2007, stod de inför ett utökat kaos och det var allmänt känt att milisen understöddes av USA, men den lagligt valda Hamas regeringen slog till först. De ledde Fatahs gäng, genom att försäkra sig om kontroll över hela Gazaremsan och etablerade en civil ordning där.

Dess ansträngningar förhindrades och USA har under mer än ett års tid envist stått bakom Israels blockad av Gaza och dess kollektiva bestraffning för dess 1,5 miljoner invånare på Gaza Stip. Den senaste sexmånader långa vapenvilan ledde till en snar nedläggning av raketbeskjutningarna in över Israel och det blev lugnt längs med gränsen, även om den ekonomiska belägringen skärptes ytterligare.

Gazas ekonomi har kollapsat, och befolkningen som varit fördrivna i årtionden från sina gårdar och byar, förlitade sig alltmer på det livsmedelsbistånd de fick av Hamas och FN. USA uttrycker sin chock över att invånarna använt sig av smuggeltunnlar för sin överlevnad, snarare än att de passivt hade accepterat sitt lidande pga embargot. Vad kunde vi förvänta oss av amerikanerna om de hade befunnit sig i samma situation? Genom att inte lätta på blockaden, ledde detta till att man utökade sitt missilavskjutande i både antal och frekvens, vilket förorsakade ett massivt israeliskt svar.

Våra "bra" USA-stödda palestinier kunde inte längre besegra de "dåliga" palestinierna, och fler än Washingtons libanesiska anhängare vände sig till Hizbollah, trots det lidande och den död som 2006-års krig förorsakade Israel. Abbas sitter försvagad i Ramallah. Israel fortsätter att bygga bosättningar, medan de beskyller Iran för sina problem, som om palestinierna inte hade haft nog med egna problem. Och vi står allt längre ifrån fred.

Trots kulturella skillnader mellan palestinier och amerikaner, förenar de sig i motgången. Varken bestraffning eller vapenvila som innefattas av embargo, kommer att få dem att acceptera förlusten av sin egendom, 60 år av fördrivning, eller livet i smutsiga flyktingläger.

Inte har heller årtionden av erfarenhet påvisat, att den amerikanska alltför smarta manipulering gjort palestinierna eftergivna och villiga att följa de amerikanska och israeliska önskningarna. USAs ekonomiska och militära stöd till Israel kan behålla status quo på obestämd tid, om det är det som vi vill, men det kan inte lösa grundläggande frågor eller skapa fred. För att uppnå det måste vi prata, även på armlängds avstånd i början, och inte lämna de svåraste frågorna till sist. Det ger bara de radikala på båda sidor en möjlighet att underminera fredsansträngningarna och utvidga det meningslösa i förlorade människoliv. Tills vi talar om de verkliga problemen, kommer både palestinier och israeler att sitta nedhukade i nån källare.

Denna dialog kommer inte att bli lätt, men med gemensamma USA-ledda insatser, är den inom räckhåll. En betydande del av de bestämmelser som kommer att utgöra ett omfattande avtal, även gällande de svåraste frågorna, har redan sammanställts av diskreta och erfarna Track2 förhandlare.

Svårigheten ligger i den politik som ger koncessioner och lämnar ut dem till offentligheten. Endast USA har inflytandet att förflytta parterna bakom sina svagheter, genom att använda sig av ett omfattande regionalt initiativ, och därigenom desarmera dem som argumenterar emot koncessioner till förmån för eventuella bilaterala fredsavtal, medan andra fiender fortfarande finns kvar.

Därför måste president Obama ompröva sina planer på att utse ett traditionellt, i Washington baserat sändebud i Mellanöstern, detta enligt uppgift av det tidigare sändebudet Dennis Ross, och istället följa en inriktning som innebär en förändring. Han borde:

- Dekrarera sin vilja att fortsätta redan från sin första dag på kontoret och inte invänta till de sista sex månaderna, för att uppnå full fred mellan Israel och /alla/ sina grannar. Endast genom att göra så, kan han vinna stöd hos israelerna, palestinierna, kongressen och de internationella partners som kommer att behövas för att understödja denna historiska insats.

- Utnämn ett utomstående fredssändebud, som kan ha sin hemvist på heltid i den här regionen och som har makten över sina uppdrag i Tel Aviv och Jerusalem. Han eller hon måste ha presidentens uppbackning och styrka att stå emot alla påtryckningar och fallgropar som en långvarig och omfattande fredsprocess behöver. Utöver detta, måste sändebudet ha makten över alla amerikanska kontakter, med palestinier och israeler,och senare även med andra parter, och som sedan rapporterar direkt till presidanten i samarbete med rådgivare inom den nationella säkerheten och statsministern. Genom att få hjälp av en personal som utgörs av den amerikanska regeringens främsta experter, skall detta sändebud vara USAs enda röst i denna fråga.

- Bemyndiga detta sändebud att samarbeta med /alla/ partner i denna konflikt, oavsett nuvarande förbud, om alla frågor, genom att störta en sedan länge etablerad politk.

- Bilda en politisk och ekonomisk utvecklingsprocess som endast gäller dem i Irak och Afganistan.

- Endast genom en "alla ut" instats, kan vi förhoppningsvis övertyga alla parter, och en skeptisk internationell befolkningsgrupp, där USA är fast beslutet om att uppnå fred och välstånd för //alla människor i den här regionen.