En mordisk midnattsserenad:
Hur Israels ledare mördar för att vinna sitt folks röster

Källa: http://blog.lege.net
Av Gilad Atzmon
Översättning från engelska till svenska: Anders Püschel.

Gilad Atzmon, född 1963 i Tel Aviv, är jazzmusiker, kompositör, producent och författare. Han fick sin musikutbildning vid Rubinakademin i Jerusalem, och studerade sedan filosofi i London, där han nu bor som motståndare till den judiska stat han växte upp i. Hans diskografi omfattar mer än tio skivor, och han har, förutom ett stort antal artiklar, publicerat två romaner, My One and Only Love, ISBN 978-0863565076 (inb), och A Guide to the Perplexed, ISBN 978-1852428266 (hft).

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

För att kunna förstå staten Israels senaste förödande mordiska fälttåg i Gaza, måste man på djupet förstå den israeliska identitetens inneboende hat mot alla som inte klarar av att vara judar, och mot araber i synnerhet. Detta hat genomsyrar de israeliska läroplanerna, det predikas av politiska ledare och illustreras av deras handlingar, det förmedlas av kultureliten, till och med av den så kallade "israeliska vänstern".

Jag växte upp i staten Israel på 1970-talet, och min generation är nu de som leder Israels armé, dess politiska och ekonomiska institutioner, dess universitet och dess konstnärliga verksamheter. Vi lärde oss att tro att "en bra arab, är en död arab". Några veckor innan jag gick in i den israeliska krigsmakten i början av 1980-talet, förklarade dess dåvarande stabschef general Rafael Eitan att araberna är "bedövade kackerlackor i en flaska". Han kunde säga så utan efterverkningar, liksom han kunde mörda många tusentals civila libaneser i 1982 års Libanonkrig. Israeler kan helt enkelt begå mord utan konsekvenser.

Tack och lov nådde jag en punkt där jag, av skäl som fortfarande är bortom min förståelse, vaknade upp ur den hebreiska morddrömmen. Till slut lämnade jag den judiska staten, jag trotsade den judiska hatpropagandan. Jag hade blivit motståndare till den judiska staten och all slags judisk politik. Däremot är jag fullständigt övertygad om att min främsta plikt är att informera var och en som vill lyssna på mig om den motståndare som vi står inför.

I den mån sionismens syfte var att förändra judarna och göra dem till ett folk som alla andra genom att "ge dem en egen stat", misslyckades den fullständigt. Det israeliska barbariet är, som vi har sett den här veckan och alltför många gånger förut, långt mer än monstruöst. Det innebär att man dödar för dödandets egen skull. Och gör det fullständigt urskiljningslöst.

Det är inte många människor i västvärlden som är medvetna om det förödande faktum att det i staten Israel är ett mycket framgångsrikt politiskt recept att döda araber, och i synnerhet palestinier. Israelerna är verkligen ett förvirrat folk. Samtidigt som de vidhåller en självbild som säger att de är ett folk som vill ha Shalom[1], älskar de att företrädas av politiker med häpnadsväckande meriter i att begå rättsvidriga mordiska handlingar. Israelerna har alltid älskat när deras "demokratiskt valda ledare" - må det ha varit Sharon, Rabin, Begin, Shamir eller Ben Gurion - uppträder som krigshetsande hökar, med händer som dryper av blod, och har solida meriter som förövare av brott mot mänskligheten.

Det är bara några veckor kvar till nästa parlamentsval i Israel, och som det verkar i opinionsmätningarna ligger premiärministerkandidaterna för både Kadima, utrikesminister Tzipi Livni, och Arbetarpartiet, försvarsminister Ehud Barak, långt efter Likuds kandidat, Benjamin (Bibi) Netanyahu, som är en notorisk hök. Livni och Barak behöver sitt lilla krig. De måste bevisa för israelerna att de vet hur man begår massmord.

Både Livni och Barak måste ge de israeliska väljarna ett verkligt demonstrativt förödande blodbad, så att israelerna vet att de kan lita på sina ledare. Detta är den enda chans de har mot Netanyahu. Anledningen till att Livni och Barak vräker ner enorma mängder bomber över Palestinas civilbefolkning, skolor och sjukhus tycks alltså vara att detta är precis vad israelerna vill se.

Tyvärr är inte barmhärtighet och nåd något som israelerna är kända för. Istället är det vedergällningar och hämnd som ger dem tillfredsställelse, och deras egen gränslösa brutalitet som muntrar upp dem. När den före detta högste befälhavaren för det israeliska flygvapnet, Dan Halutz, fick frågan hur det känns att släppa en bomb på ett tättbefolkat område i Gaza, svarade han kort och gott: "Man känner bara en lätt stöt på högra vingen". Det kyligt dödliga sätt som Dan Halutz uppvisade räckte för att strax därefter försäkra honom befordran till stabschef för den israeliska krigsmakten. Det var general Halutz som ledde de israeliska styrkorna under Libanonkriget 2006. Det var han som begick förstörelsen av Libanons infrastruktur och stora delar av Beirut.

I den israeliska politiken tycks arabers blod betyda röster i val. Det skulle förstås vara mycket rimligt att åtala Livni, Barak och den israeliska krigsmaktens nuvarande stabschef Gabi Ashkenazi för överlagt mord, brott mot mänskligheten och uppenbara kränkningar av Genevekonventionerna, men det skulle vara mycket mera begripligt att ta hänsyn till att staten Israel är en "demokrati". Livni, Barak och Ashkenazi ger den israeliska allmänheten vad den vill ha: arabiskt blod i enorma volymer. Denna upprepade mordutövning, som israeliska politiker genomför, faller tillbaka på hela det israeliska folket, inte bara ett litet antal politiker och generaler. Vi har här att göra med ett barbariskt samhälle vars politik drivs av blodtörst och mordiska tendenser. Tro inte att det finns något utrymme för dessa människor bland världens nationer.

Varför israelerna är så främmande för varje medmänsklig föreställning är en svår fråga. Den bland oss som är generös eller naivt humanistisk kanske hävdar att Förintelsen lämnade ett stort sår i den israeliska själen. Detta skulle kunna förklara varför israelerna, med hjälp av sina bröder och systrar i förskingringen, på ett tvångsmässigt sätt odlar just detta minne. Israelerna säger "aldrig igen", och menar att Auschwitz aldrig får upprepas. Detta ger dem på något sätt tillåtelse att bestraffa palestinierna för nazisternas förbrytelser. Den bland oss som är realist sväljer inte längre detta argument, utan börjar nu erkänna att det är mer än sannolikt att israelerna är så otroligt brutala av den enkla anledningen att det är deras natur. Det är något som ligger långt bortom förnuft och inbillade analytiska antaganden. Realisten säger: "detta är israelernas sätt att vara och det finns inte längre särskilt mycket vi kan göra åt det". Realisten börjar medge att dödandet är israelernas tolkning av vad den judiska identiteten innebär. Många av oss har kommit till den dystra insikten att det inte finns något alternativt sekulärt och humanistiskt judiskt värdesystem som kan ersätta det mordiska hebreiska. Den judiska staten tjänar som bevis på att judisk nationell självständighet är en omänsklig företeelse.

Jag växte upp i staten Israel efter 1967, i kölvattnet på den mytiska israeliska segern i Junikriget. Vi skolades till att dyrka "israelen som skjuter från höften", soldaten i kommandoplutonen, som avfyrar sitt automatvapen av märket Uzi i riktning mot araberna och lyckas besegra fyra arméer på bara sex dagar.

Det tog mig två årtionden mer än det borde att inse att "israelen som skjuter från höften" i verkligheten var en mästare på urskiljningslöst dödande. Ehud Barak var en av dessa 1967 års hjältar, han var en mästare på urskiljningslöst dödande. Tydligen har den israeliska regeringen nu godkänt hans plan för det största angreppet på Gaza sedan 1967. Livni är ungefär i min egen ålder, och det budskap vi båda utsattes för av medierna har hon tagit till sig. Hon samlar nu på sig de meriter hon behöver som urskiljningslös mördare. Både Barak och Livni inleder nu en valkampanj där staten Israel slaktar palestinier. Arabers och palestiniers blod är den israeliska politikens bränsle.

Jag skulle vilja säga till Livni och Barak att det nog inte hjälper dem i valet. Netanyahu är en verklig hök. Han behöver inte låtsas vara en mördare, och hur mycket jag än avskyr honom, har han ännu inte startat något israeliskt krig. Han förstår förmodligen bättre än dem vilken makt avskräckning egentligen har.

[1] Förväxla inte 'shalom' med 'fred' och 'salam'. Till skillnad från fred och salam, som båda syftar på försoning och kompromisser, betyder shalom att det judiska folkets vinner sin säkerhet på omgivningens bekostnad. Förf. anm.