Målet är Iran: Israels senaste spel kanske slår tillbaka 

Källa: (http://.www.guardian.co.uk/world/2009/jan/08/barack-obama-gaza-hamas
By Muriel Mirak-Weissbach
Översättning Gertie Dahlberg 

Luftstriderna över Gaza startades av Israel precis efter jul och markoffensiven, med vilken de ringde in det nya året, var chockerande i sin brutalitet och utgjorde ingen överraskning om man ser det från den synpunkten att Israel har långtgående strategiska mål.  Israel har hela tiden påstått att offensiven startade som ett svar på åtta års obevekliga attacker från Hamas raketer in i Israel. Men då frågar man sig:
Varför nu?  Varför skulle de vänta åtta år? 

Kanske det massiva, militära häftiga anfallet, som har dödat över 900 palestinier och skadat tusentals, inte har något att göra med Kassam-raketer.  Kanske det inte alls är en taktisk, militär operation från Israels sida utan ett strategiskt beslut som del av det mål de engelsk-amerikanska anhängarna har, som är ett krig mor Iran.  Kanske de militära kalkyleringarna i Tel Aviv är ett fortsatt massivt bankande på Gaza genom luften och hus-till-hus-attacker som kommer att ta en så ohygglig tribut på den palestinska civila befolkningen att Iran, ansedda som anhängare av Hamas, tvingas att dras in i konflikten.  Kanske det är precis den reaktion som Israel önskar, för att på så sätt rättfärdiga sitt krig mot den islamiska republiken.  Ett krig som har varit på ritbordet hos både Israel och deras sponsorer under många år. 

Om ”Clean Break” är namnet på det här spelet så kan det mycket väl vara så att det slår tillbaka totalt. Inte bara Iran kommer att dras in i den här fällan, utan fortsättningen av planen för folkmord på palestinierna kommer fullständigt att rubba förtroende för Israel, både politiskt och moraliskt, och bidra till en förändring i attityderna även i Europa och, det viktigaste, i USA. Det i sin tur kanske öppnar vägen till en ny definiering av konflikten och på så sätt öppna vägen för verkliga lösningar på hela Mellanöstern-problemet. 

Doktrinen för Clean Break

Vad vi har bevittnat i Gaza sedan den 27 december är genomförandet av en kritisk del av en engelsk-amerikansk strategisk doktrin för att göra om kartan över Mellanöstern (inom ett större sammanhang), känd som ”Clean Break”. Denna doktrin har kokats ihop av Dick Cheneys specialstyrka 1996 och den dåvarande aspiranten till premiärministerposten P M  Benjamin Netanyahu fick den serverad på en silverbricka. Politiken hade formats av Richard Perle, Douglas Feith, David Wurmser och hans fru Meyrav, bland andra, under beskydd av Institute for Advanced Strategick and Political Studies i Jerusalem. Det dokument som var ett i en serie av strategiska, politiska dokument från 1992 och framåt, visar på hur engelsmän och amerikaner kunde etablera världsherravälde i tiden efter det s k Kalla kriget.  Dokumentet skulle ändra namn från att ha varit en idé om att Israel måste göra en ”clean break” med det historiska Oslofördraget 1993 mellan Israel och Palestina, till ”en fredsprocess och strategi baserad på en helt ny intellektuell stiftelse, en som återställer det strategiska initiativet och förser nationen med utrymme för att ta i anspråk varje möjlig energi till att återuppbygga Sionismen, startpunkten för det som måste bli en ekonomisk reform”. (http://www.iasps.org/strat1.htm 

Detta nya synsätt involverade israeliska initiativ för att säkra den norra gränsen: ”Syrien utmanar Israel på libanesisk jord. Ett effektivt första steg, ett som Amerika kan sympatisera med, skulle vara om Israel tog ett strategiskt initiativ längs sin norra gräns för att engagera Hizbollah, Syrien och Iran som de viktigaste av representanterna i Libanon .” Detta uteslöt inte attacker, genom fullmakt, från israeliska styrkor på Syrien från Libanon, med syriska områden som mål såväl som syriska byggnader.  

Doktrinen gick vidare med att utveckla idén att Israel, ”tillsammans med Turkiet och Jordanien” skulle formera den strategiska omgivningen genom ”försvagning, vari även ingick att driva tillbaka Syrien.”  ”Denna satsning kan fokusera på att avlägsna Saddam Hussein från makten i Irak” var specificerat i dokumentet.  När det gäller den palestinska frågan var ”Clean Break” lika tydligt och klart:  ”Israel har en chans att utforma ett nytt förhållande mellan sig själva och palestinierna.  Först och främst, Israels ansträngningar att säkra sina städer, kanske kräver en jakt in i palestinskt kontrollerade områden, en försvarbar praxis som även amerikanarna kan sympatisera med …”  Detta dokument mottogs med entusiasm av Benjamin Netanyahu som presenterade det i ett tal i en session i USAs Kongress några dagar senare som ”den här policyn”. Emellertid, innan det kunde sättas igång, måste Israel vänta tills det neokonservativa etablissemanget, som hade förberett doktrinen, fick tillbaka sin makt i Washington.  Detta inträffade genast, i kölvattnet efter det tvivelaktiga resultatet av valet till president år 2000, och senare händelsen den 11 september 2001. Det var händelsen 9/11 som gjorde det möjligt för ”Clean Breaks” strategiska doktrin att bli USAs militära policy. 

Efter att necons (de neokonservativa) hade vunnit i kriget mot Irak 2003 och faktiskt fick Saddam Hussein avsatt, följde man upp med ”regimförändring av andra orsaker” i Libanon.  Och så den israeliska bombningen 2008 av ett område i Syrien, som man påstod var en atomanläggning, var den ultimata förolämpningen för Damaskus.  Vad som återstod på agendan Clean Break var Iran och de militanta islamistiska arabstyrkorna som sades vara allierade med Teheran, Hamas och Hizbollah i Libanon.  

Målet är Iran

Under åren 2007 och 2008 rasade debatten bland berörda partier, inklusive på websidan www.globalresearch.ca om huruvida man kunde sätta igång en militärattack mot Iran och använda sig av svepskälet att frågorna som gällde Irans atomprogram kvarstår etc.  

Saken lyftes fram av kompetenta, professionella militärer, inkl dom som finns i USA, och man påpekade att om Iran blir attackerat av USA och/eller av Israel så blir den asymmetriska följden att de proiranska faktorerna i regionen skulle utlösa en regional konflikt med en överhängande potential att bli global.  Detta var de tankar som ledde USA till att säga till Israel helt klart att man inte tänkte skriva under på en attack på Iran.  Nu, ytterligare bekräftelse angående den rapporten, har New York Times släppt en läglig artikel som i detalj beskriver Israels bud och Washingtons avslag på tillstånd att bomba Irans fabrik i Natanz.

http://www.nytimes.com/2009/01/11/washington/11iran.html?_r=1&th=&emc=th&pagew

Således, om man övervägde någon sorts attack mot Iran så måste man först tänka ut hur man skulle ta hand om problemet Hamas.  Inte därför att de är någon stark militärmakt jämfört med t ex Hizbollah, utan på grund av deras egen föreställning att de är den ledande oppositionen mot det aggressiva Israel. Detta skulle säkra deras omedelbara mobilisation mot en israelisk förflyttning, en mobilisation som inte skulle vara allmänt politisk utan militär och med målet på varje israelisk såbarhet. 

Alltså hade utspelet mot Hamas, tvärtemot israelisk och annan propaganda och det häftiga anfallet i slutet av 2008, ingenting att göra med den palestinska, påstådda kränkningen av vapenvilan. Istället var det Israels fortsatta blockad av Gaza som var kränkande. Eller hellre den israeliska militärens våld som utgör en repetition av den strategi som man försökte sig på år 2006 mot Hizbollah: att utplåna en potentiell fiende, medan man fortsatte att ha Iran som mål.  Den nu avgående administrationen i USA hade signalerat sitt motstånd mot ett nytt krig mot Iran men hade tydligen ingenting emot den israeliska aggressionen mot Hamas. 

Den konservativa partigruppen, ledd av Dick Cheney, ser på kriget i Gaza som en förberedelse för en aggression mot Iran och gnistan som tänder den regionala konflikten. John Bolton, tidigare USAs ambassadör inom FN och en av de mest frispråkiga inom ”neocon war party” och som uttalade sig den 31 december 2008 och sa att kriget i Gaza var det första steget mot en attack mot Iran som han bedömde som nödvändig.  ”Jag tror inte att det finns någonting just nu som står mellan Iran och atomvapen annat än möjligheten att använda militär makt, möjligen av USA och möjligen av Israel”, han var citerad av Fox News. ”Så medan vårt fokus uppenbarligen är riktat mot Gaza nu”, fortsatte han ”så kan det visa sig vara en mycket större konflikt.  Vi kan vänta ett potentiellt krig på många fronter”. 

Israel valde omsorgsfullt tidpunkten för sitt krig i Gaza med dessa överväganden i minnet: den lama ankan, den hjärnförlamade presidenten i USA kunde hävda officiellt att Israel hade all rätt att försvara sig själv från Hamas dödliga raketattacker.  Den nyvalde presidenten Barack Obama skulle inte riskera att fördöma eller kritisera Bush-administrationens politik så länge som det fortfarande officiellt är vid makten.  Varje initiativ som kom från EU skulle avvisas av israelerna.  Faktum är att Israels utrikesminister Livni och premiärminister Olmert ignorerade alla rop på eldupphör med skälet att Israel ensamma bestämmer om och när varje eldupphör skall organiseras.  Israels krav har varit att världssamfundet (i varje form – FNs fredsbevarande trupper eller vadsomhelst) - borde ha en och bara en arbetsuppgift:
att försäkra att Hamas inte längre kan fyra av raketer mot Israel och att inga vapen längre kan levereras till Gaza genom den egyptiska gränsen. Det israeliska etablissemangets makt att öva utpressning på varje europeiskt eller andra försök till medling – på fullständigt outtalade, totalt villkorslösa men universellt underförstådda grunder, att varje kritik av den israeliska politiken kan bli misstolkad som antisemitisk – har nu blivit demonstrerad!   Försöken från EU-trojkan att vädja om eldupphör, som även ryssarna har gjort, har blivit helt ineffektiva.   

Israel kanske allvarligt felkalkylerar hela den här situationen och tror att om de fortsätter med sin inhumana aggression i Gaza med dödande och förstörande av allt som har med det civila livet i Gaza att göra, så kommer den andra sidan att ge upp. Men det kommer inte att ske.  Alla som känner till hur det militanta Hamas ledare tänker inser att deras motstånd, även med deras relativt svaga missiler, kommer att fortsätta till sista man.  För dem är en krigare som dör i striden för frihet en martyr. 

När det gäller Iran så har deras ledares svar på kriget i Gaza varit mycket försiktigt. Omedelbart efter aggressionen började demonstrationer i Iran som inte hindrades av myndigheterna, men ledarna varnade uttryckligen demonstranterna för att attackera eller ockupera diplomatiska beskickningar för utländska nationer, t ex den engelska ambassaden som en del demonstranter hade som mål.  När det rapporterades den 5 januari att 70 000 iranska studenter hade deklarerat att de är villiga att gå till Israel som självmordsbombare. Regimen svarade otvetydigt att det inte var svaret.  En talesman för Irans Parlament Ali Larijani träffade Hamas ledare Khaled Meshaal och syriens president Bashar al-Assad i Damaskus den 10 januari för att diskutera krisen. 

Förändringen i Washington

Den ledande politiska makten som skulle kunna åstadkomma en större förändring i den här krisen och tvinga Israel att dra sig tillbaka från sitt folkmordskrig och sätta igång allvarliga överläggningar om ett slut på blodbadet och fred i området är USA.  Historien har visat, från Eisenhowers ingripande under Zuez-kristen till senare ingripanden från Jimmy Carter för att få fred i Mellanöstern o s v, att om makten hos USAs presidentskap används vid sådana tillfällen så kan det ge resultat.  Hoppet är att den blivande presidenten Barack Obama vill uppfylla sina kampanjlöften och introducera en fundamental förändring i USAs utrikespolitik och starta en dialog med berörda motståndare (Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien) i strävan efter genomförbara lösningar för alla iblandade i regionens kris. 

Ingenting blir trots allt säkert innan Obama levererar sitt öppningsanförande den 20 januari. Det finns tecken på att han kanske tänker hålla sina kampanjlöften.  Först och främst, han har annonserat ut att han kommer att ha mängder av uppmuntrande möten.  Han utnämner Leon Panetta som chef för CIA, det är ett modigt drag då Panetta inte har någon erfarenhet inom underrättelsetjänsten, han har slagit rekord i att principiellt opponera sig mot någon som helst tortyr och kan väntas hjälpa till med att genomföra Obamas löfte om att stänga Guantanamos fängelse och vända på Bush-administrationens antikonstitutionella policy och praxis. Obamas vicepresident Joe Biden har varit en relativt förnuftig röst i senatens Foreign Relations Committee.  Flera andra utnämningar, från det ekonomiska politiska teamet till dom som finns i det juridiska området, som Dawn Johnsen, Elena Kagan och Tom Perelli, kommer från Bill Clintons administration. 

Obama har gång på gång försäkrat under sin kampanj att han vill träffa berörda motståndare, inkl ledarna för Iran, Hamas, Hizbollah etc, så att en diplomatisk progress kan komma till stånd med fiender och inte bara med vänner.  Han repeterade detta nyligen och sa att han trodde att Iran utgjorde ett hot men att detta måste tas om hand genom sann diplomati. Sedan kriget i Gaza brutit ut har rapporter läckt ut, och sedan rutinmässigt förnekats, att Obamas team skulle vara villiga att etablera kontakter med Hamas.  London Guardian rapporterade den 9 januari att tre personer nära Obamas team hade sagt, konfidentiellt, att Obama skulle vara öppen till kontakter på låg nivå med Hamas. Detta förnekades förstås.