Men hur blev händelsen uppmärksammad i svensk massmedia? Såvitt det går att bedöma, knappast alls. Den 22 augusti skrev den engelska tidningen Times på sin internetsida om en intervju med Laureen Booth, deltagare på resan, svägerska till Tony Blair och halvsyster till Cherie Blair. I intervjun uttryckte Laureen Booth sin mening, att båtarna borde varit fyllda med diplomater från hela världen för att utöva de rättigheter de säger sig representera. Läpparnas bekännelse för de lidande i Gaza utan att själv se det, är ett hån av hans (Blairs) roll, poängterade hon. En av de två båtarna blev döpt till ”ss Liberty” för att hedra de 34 amerikanska sjömän, som dödades den 8 juni 1967 i en israelisk attack. Det kan vara på sin plats att rekapitulera för svenska läsare vad som då hände, eftersom mer än 41 år har gått. Det amerikanska signalspaningsfartyget ss”Liberty” befann sig i Medelhavet på internationellt vatten när den israeliska attacken kom. Fartyget anfölls av jetplan med raketer och med napalm för att sätta fartyget i brand och bränna besättningen levande. Israelerna använde även 3 torpedbåtar och torpeder avfyrades, som slog in på styrbords sida och direkt dödade 25 sjömän och marinsoldater. Fartyget var i stor fara och sjunkande, så tre livflottar sattes i sjön. Resten av livflottarna sköts sönder eller brann upp. Israelerna sköt även sönder två av de återstående livflottarna och tog en ombord på en av deras båtar. En dylik gärning bekräftar att inga överlevande skulle tillåtas. Därefter kom helikoptrar för att göra slut på det hela, men genom ett felaktigt meddelande att hjälp var på väg, blev det inte så. Som en av de överlevande besättningmännen, Ron Kukal, berättar, visste den amerikanska regeringen om, att fartyget var under attack. Nödsignaler hade uppfattats och hjälp skulle vara på väg. Men, regeringen vägrade och lämnade oss därute för att dö för mördarna, Israels regering. När allt var klart fanns över 800 kanon- och rakethål i fartyget, tusentals av kulhål och ett torpedhål så stort, att det kunde rymma ett hus. Torpedbåtarnas skyttar gjorde en sport av att skjuta på brandmännen och bårbärarna. Jag vet detta, eftersom jag var på mottagarsidan av deras kulor. Trettiofyra sjömän och marinsoldater mördades och 174 sårades och ett 40-miljoner dollars fartyg var i spillror. Under hot om fängelsestraff eller död beordrade USA:s regering oss att aldrig andas ett ord om vad Israel gjort. Regeringen gjorde oss till en del av överdöljandet. Många överlevande vill idag inte tala om dessa krigsförbrytelser i fruktan för vår regering. Men många av oss väljer att träda fram och protestera för detta förräderi av våra egna regeringsrepresentanter, som skyddar Israel med sin falska ursäkt, ”identitetsmisstag”. Både då och nu är kongressen under tryck av de israeliska politiska aktionskommitteer i vårt land och det är skamligt att våra ryggradslösa valda representander inte har kurage nog att konfrontera dem. Media, med några få undantag, är betalda av samma folk – ISRAEL. Jag kan höra mina skeppskamrater varje natt, ropande från sina gravar för rättvisa, så att deras liv inte varit förgäves. Det enda sätt jag kan föra ut deras röster på, är med min egen röst som ropar tillbaka till dem – jag hör er, kamrater, och jag kommer att tala för er till mitt sista andetag. Nu, Amerika, vet ni historien, Tala ut – SKRIK – från taken om rättvisa för de döda och de sårade ombord på USS LIBERTY AGTR-5. Det är er plikt som amerikaner. Så långt Ron Kukal, som skrivit till minne av de 34 mördade ombord på ”Liberty” och alla de sårade. I en kommentar till Kukals berättelse säger Stephen P. Coyle, som var vid en armebas vid Bremerhaven, där fyra överlevande från ”Liberty” skulle övernatta, hur han bl.a. minns vad en av sjömännen sade – ”kom ihåg att vår flagga var uppe”. Det var Lyndon B. Johnson som var president, men ordern att flyghjälpen skulle vända tillbaka, kom från försvarsminister Robert McNamara. När man inser vilket förräderi, som begicks av den dåvarande amerikanska regeringen, som utsett ss ”Liberty” och dess besättning som offer för den sionistiska regimen i Israel, går det inte annat än att instämma i den förtvivlan, som de överlevande från fartyget och kommentatorer uttrycker. I detta sammanhang måste poängteras, att sionism är en politisk ideologi och inte synonymt med judendom. Både inom, men mest utom Israel protesterar och demonstrerar, bl.a. i New York, de Toratrogna judarna. Varför rapporteras aldrig om detta i svensk media? En anledning till överfallet som framförs är, att i det pågående sexdagarskriget, skulle Egypten anklagas och motivera ett bombanfall mot Kairo med amerikanska plan. Kärnvapen har nämnts i detta sammanhang. När man ser på dagens ledare har inget förändrats sedan händelsen med ss ”Liberty”. Svart utmålas som vitt och attacken av Georgien på Sydossetien är ett tydligt exempel. Anfallet, som inleddes på natten till den 8 augusti var planerat sedan länge med både amerikanska och israeliska s.k. rådgivare. Rapporteringen från både Sveriges Television och Sveriges Radio har varit och är fortfarande nästan en månad efter det georgiska överfallet, provokativt ensidig vid intervjuer för att skuldbelägga Ryssland. I en Rapportsändning den 14 augusti förekom ett reletivt långt inslag med en kvinna från Human Rights Watch, som pratade om förstörelsen med tydlig hänvisning till att det var ryssarna som var orsak till denna. Det är bara det att HRW inte är en opartisk NGO, utan finansieras av George Soros Foundation och amerikanska utrikesdepartementet. Den är alltså del av operationen. Rimligtvis vet SVT om detta, men underlåter att nämna förhållandet. Att israeliska rådgivare medverkat framgår av israeliska websidor, t.ex. DEBKAfile, närstående en militär underrättelsetjänst. Det framgår tydligt och klart att israeliska privata företag bidragit med åtminstone tusen militära rådgivare för att träna de georgiska väpnade styrkorna. Tbilisi har även köpt vapen, underrättelse- och elektroniska stridsledningssystem från Israel. Såvitt det kan bedömas, har ingen som helst information om Israels medverkan i Georgien framkommit i varken SVT eller SR. Varför? Läget är allvarligt och som Lyndon Larouche uttryckt sig i en artikel, ”vi är närmare ett tredje världskrig än vi är till presidentvalet”. Samtidigt är det så uppenbart farsartat när svensk massmedia till varje pris försöker få Ryssland att vara angripare, liksom ledarmarionetterna i EU, som uttalade att Ryssland skulle straffas. Det är bara så att Ryssland har satt ned foten för att stoppa den aggression och infiltration som pågått så länge från västs sida för att komma åt olja och gas i området. Som DEBKAfile skriver, ”Jerusalem har starka intressen i kaspiska olje- och gasledningar för att nå den turkiska hamnen i Ceyhan, hellre än det ryska nätverket. Intensiva förhandlingar är för handen mellan Israel, Turkiet, Georgien, Turkmenistan och Azerbadjan för ledningar till Turkiet och därifrån till Israels oljeterminal i Ashkelon och sedan till Rödahavshamnen Eilat. Därifrån kan supertanker föra gas och olja vidare till Fjärran Östern via Indiska Oceanen.” Ryssland har förkastat detta projekt. En konvention, som inte heller fått någon nämnvärd uppmärksamhet i svensk media, är Montreuxkonventionen från 1936 beträffande Bosporen och Turkiet. Den innebär en begränsnig av antalet krigsfartygs tillträde till Svarta Havet och en tidsbegränsning av 21 dagar. Det är Turkiet som är ansvarig för att konventionen efterlevs och Ryssland har uttalat en varning till Turkiet för de NATO-fartyg som gått in i Svarta Havet. För att balansera svensk medias ensidiga information har amerikanska skribenters artiklar varit den största tillgången genom kunnighet i ämnet. I stället för att nämna ytterligare detaljer från själva kriget, såsom funna illegalt införda tyska vapen etc., finns det anledning att beröra hur olje- och gasströmmarna går enligt en korrespondent i området. Det kan vara något att fundera över. Det NATO-allierade Turkiet har köpt stora kvantiteter av naturgas från Iran sedan 2001 (omkring 12 miljoner kubikmeter per dag) och den 14 augusti var Irans president Ahmedinejad inbjuden till Istanbul för att möta Turkiets president Gul. Israel utfärdade snabbt en protest, men det hade ingen effekt. Under mötet kom man tydligen överens om att försäljningen av Iransk naturgas till Turkiet skulle öka från 12 till 19 miljoner kubikmeter per dag, beroende på ”instabiliteten” i Georgien. I januari 2006 inträffade en explosion i en rysk gasledning och sedan dess har Georgien köpt naturgas från Iran. Rapporter strax därefter angav att Georgien träffat en överenskommelse att köpa 4 miljoner kubikmeter naturgas per dag med transport via Azerbeijan. Sedan har det varit tyst i denna fråga. Frågan kan gå till USA:s utrikesdepartement varför man så aktivt stöder Iran, ett land som Pentagon anklagat för att beväpna islamistiska militanta som attackerar och dödar amerikanska soldater i Irak? Israel som också är nära vän med den georgiska Saakashvilliregimen måste ju också känna till gasköpen från Iran, så varför denna tystnad? Armenien har nyligen kommit överens med Iran att anlägga en naturgasledning från Tabriz i Iran till Armeniens huvudstad Yerevan. Denna rörledning är planerad att slutligen transportera 1,1 miljoner kubikmeter naturgas dagligen från Iran till Armenien. Armenien, i sin tur, kommer att leverera 3 miljoner kwh till Iran, (sannolikt från ett sovjetbyggt kärnkraftverk i behov av reparation). Armenien som är i militärallians med Ryssland och har åtskilliga ryska militärbaser i landet, fortsätter att mottaga miljoner av amerikanska bidrag årligen. Alltså, USA stöder aktivt ett land i militärallians med Ryssland och som snart kommer att köpa gas från Iran och sälja elektricitet dit. Ännu en fråga för utrikesdepartementet i USA?
Man skall inte bli överraskad över nämnda händelser, ty under Tony Blairs ledning såldes för ungefär 700 miljoner dollar utrustning till oljeindustrin från Storbritannien till Iran och detta var godkänt av regeringen, (det blev en skandal, men bara helt kort) även om brittiska trupper bekämpade av Iran uppbackade motståndare runt Basra i södra Irak. Är verkligen Iran den ”onda” fiende som uppmålas, eller är det ett bekvämt sidospår, medan olje- och vapenindustrierna gör affärer som vanligt? En amerikansk skribent talar om ondskans axel som Washington – Tel Aviv – London. Utav dessa är utan tvivel London den tyngsta. Det är från London City som de giriga bankirerna skapat krig efter krig och under de senaste decennierna haft kontrollen över energitillgången som huvudmål. Krigen i Irak, Afghanistan och nu området kring Kaspiska Havet är inte annat än ”kampen om olja och gas”. När nu Ryssland inte vill underkasta sig bankirerna/oljemagnaterna har det blivit, minst sagt, ett rabalder i väst och dess styrda media. För svensk del är Afghanistan intressant, eftersom det där finns svensk militär trupp ingående i ISAF-styrkan, som är underställd NATO-befäl och ytterst amerikanskt befäl. Anledningen till kriget var oljan och den ledningsdragning, som var planerad. Det fanns ett kontrakt med det argentinska företaget Bridas Corporation för byggnationen. Det kontraktet bröts när kriget började. I praktiken kan man alltså säga, att avsikten med kriget var försök till stöld av en olje-och gasledning. Bridas bygger vidare på annat håll. Krigen däremot, fortsätter, men egentligen har de redan slutat i totalt fiasko, eftersom målet att greppa tag om oljan, inte uppnåtts och inte heller kommer att uppnås. Man kan börja undra över hur det är ställt med förståndsnivån på medlemmarna av regering och riksdag, som inte kan inse vilka kriminella äventyr de gett sig in på. Svensk trupp bör omedelbart tas hem från Afghanistan, men det är knappast troligt, då regeringen tycks sakna kurage för att verkställa hemtagandet. Denna brist på kurage framkom mycket tydligt i en morgondiskussion i TV4 den 5 september mellan Det kan tyckas, att det här har redovisats mycket negativt, men samtidigt är det människorna som kämpar för rättvisa, som skall hedras.
|
