Här stjäls det svara guldet Källa: Expressen, 7.12.2008 Skriven av Terese Christiansson

Vi befinner oss i Basra, i södra Irak, där några av världens största oljereserver finns. De tros vara sprängfyllda och nu när säkerhetsläget stabiliserats står investeringsvärlden på tå för att lägga vantarna på Iraks svarta guld. Kontrakt diskuteras och byar som ska byggas för bland andra internationella oljearbetare är redan utstakade med palmträd utanför Basras flygplats.

Att oljan var en av anledningarna till invasionen 2003 är det inte längre många som förnekar. 2025 spås världens oljekonsumtion ha ökat med 50 procent jämfört med 2001. Experter hävdar att Iraks olja är nödvändig om det inte ska bli en global katastrof inom snar framtid.

För president George Bush som har sin bakgrund i oljebranschen var detta inga nyheter 2003. Men att det skulle ta drygt sex år att börja prata om investeringar var det få som anade. Och nu börjar det bli panik. Inga moderniseringar har gjorts och Irak producerar inte mer olja än det gjorde före invasionen. Iraks olja har i stället läckt i väg som ett såll till den svarta marknaden och pressade under våren upp oljepriserna på rekordnivåer. Rikast har oljepirater och korrupta blivit. Hårdast har de civila drabbats. Under Saddamregimen gick 95 procent av oljeintäkterna till armén och efter invasionen hoppades alla att oljepengarna skulle gå till skolor och sjukhus. De väntar fortfarande.

- Vi är som kameler, vi bär all olja men vi får aldrig någon själv, säger irakiern Hadi al-Eabie uppgivet.
Men hur har oljemaffian kunnat lägga vantarna på Iraks svarta guld, samtidigt som militären varit runt hörnet? De enda som vet svaret är de irakiska oljesmugglarna som inte bara styr delar av Iraks produktion utan påverkar hela världens oljehandel. Vi bestämde oss för att fråga dem.

Allt börjar med ett samtal till en man som är utpekad som en av södra Iraks maffiabossar. Vi kan kalla honom Aliwei Alsalman, ett fingerat namn som han själv har valt. Med irakisk gästvänlighet bjuder han oss till sitt hem utanför Basra. Han ger oss inte sin adress utan vill hämta oss, vilket vi accepterar trots att det strider mot alla säkerhetsregler. Vi får senare veta att han trott att vi är en fälla för att han ska dödas.
En stor Landrover eskorterar oss in på de smala grusvägarna utanför Basra. Vi kör efter i en vit pickup, utan att veta exakt var vi ska. Vi passerar områden med checkpoints, poliser och militärer. Så småningom kommer vi in i en by där palmerna växer tätt och de trånga kanalerna bildar nätverk. Vi ser en och annan roddbåt som kryssar fram. Inga militärer, poliser eller checkpoints syns. Det är som att komma in i ett annat Irak, skyddat från kriget.

När vi hoppar av bilen synar Aliwei Alsalmans livvakter oss och vi får klartecken att komma in i hans skuggiga trädgård. På verandan leker hans fyra barn, men inte en enda kvinna syns och jag drar i min hijab, den svarta huvudduken, som hela tiden kasar av mitt huvud. Aliwei Alsalmans medhjälpare, klädda i den traditionella vita långa dishdashan, bär fram te och sedvanliga artighetsfraser inleds.

Ett par timmar senare har Aliwei Alsalman bestämt sig för att acceptera oss och han bjuder på en båttur dagen därpå. Vi hoppas få se platserna som han använder för smuggling. I det stora hela är det ett trevligt möte. Den enda varning han ger oss är, att det är säkrast för oss att vi inte visar hans ansikte eller avslöjar hans riktiga namn. För att skydda våra irakiska medhjälpare är det ett nödvändigt löfte att ge.
Innan vi åker, säger han:

- Ni behöver inte vara oroliga, jag är kung i det här området. Jag vet allt som händer och ingen vågar sig på mig eller min släkt.

Tidigt morgonen därpå, medan vi väntar på nästa träff med Aliwei Alsalman, åker vi till hamnen i Basra där sjöpolisen har sitt nedslitna kontor. Poliskapten Fahmi visar oss några smuggelbåtar som de lyckats fånga. *

- De har haft ett enormt försprång hela tiden. Skjuter vi 1000 skott, skjuter de 5000. Och deras båtar är mycket starkare än våra så de kör enkelt ifrån oss, säger han.
Han fortsätter:

- De flesta poliser är rädda för dem. De hotar att kidnappa våra barn och döda våra fruar om vi inte hjälper dem. Jag tror att 20 poliser har dött, för att inte tala om alla civila som de undanröjt, säger kapten Fahmi.
Han säger att de har kommit till rätta med stora delar av smugglingen, men att han är orolig för framtiden
.
- Vi har skrämt bort dem. från Irak. Men nu söker de sig in på iranskt vatten så att vi inte kan agera. Lugnet är nog bara för tillfället, det handlar om så mycket pengar, och de är hänsynslösa, säger han.

Med de orden ringande i öronen träffar vi morgonen därpå Aliwei Alsalman och hans livvakter igen. De följande dagarna är surrealistiska. Vi blir runtvisade i Basra som om det vore en charterresa. Han tar med oss i en liten kanalbåt ut på Shatt al-Arab, en av världens farligaste floder, och bjuder oss på bananer. Vi åker till en ö och tittar på badande vattenbufflar och vi går på restaurang i ett område som vi aldrig skulle våga åka till, men när Aliwei Alsalman stiger in i lokalen tystnar alla av respekt. Kyparen slår omedelbart upp ett par dörrar längst bak i lokalen där ett långbord väntar. Någon vill bjuda hela sällskapet på maten men Aliwei Alsalman viftar undan förfrågan.

Det är som en irakisk scen ur "Sopranos". För mig och Pieter ten Hoopen som är vana att som journalister i konfliktområden behöva dölja oss, bara stanna en kort stund och hela tiden titta oss över axeln är det en unik situation. Men vi blir också allt mer varse om vilken makt han har och att polisen blundar för deras existens.

Ute på ön med vattenbufflar tar till exempel Aliwei Alsalman plötsligt fram sitt ryska gevär, leker med det en stund och ber till slut livvakten att skjuta några fåglar, trots att det ligger en polisstation på andra sidan floden och att de borde reagera om de hör skottlossningar.

- Ibland åker vi hit med våra automatvapen och skjuter på fåglar, bara för nöjes skull, säger Aliwei Alsalman och garvar.
Vi får senare veta att ön är lagringsplatsen för smuggeldiesel.

- Det finns olika metoder för smugglingen. Dels får vi den diesel som fiskarna fått för att kunna fiska, dels användes fram till i våras stora tankbilar som fyllts på vid bensinpumpar och sen kördes till ett ställe där vi väntade. Små båtar pumpades fulla som via de trånga kanalerna gick ut till båten vid ön. När den var full mötte den upp ett fartyg som sedan gick till något av Mellanöstern-länderna och köparna där. Det fartyget ligger just nu i Dubai där det tömts och väntar på nästa transport, säger Aliwei Alsalman.

Polisen har tidigare berättat att bensinpumparna som han talar om ofta är illegala kranar på pipelinerna. Det har lett till att många har dött på grund av explosioner. När jag frågar Aliwei Alsalman om det rycker han på axlarna.

- Det är inte vi, det är andra som gör hålen. Vi stjäl inte, vi smugglar. Personligen gör jag inget. Mitt folk löser det, säger han och vägrar svara på om han samarbetar med andra grupper.

Medan Aliwei Alsalman visar oss olika smuggelplatser ringer hans mobiler. Han svarar aldrig utan ger dem till sina livvakter. Om något går snett är det inte han som råkar illa ut.

Den värld som Aliwei Alsalman ger oss insyn är beräknande och känslokall, men den är också extremt traditionell och svår för mig som kvinna att röra mig i. Vissa vill inte ta min hand, vilket jag respekterar men det känns snopet att stå med utsträckt hand när de pussar och skakar hand med fotograf Pieter ten Hoopen. Att det sen är jag som ställer frågorna har de svårt att hantera och inte sällan uppstår irritation.

- Hade min fru ställt en liten del av dessa frågor hade jag skiljt mig direkt, säger Aliwei Alsalman till mig och det är inte skämtsamt.

Inte heller syns några kvinnor trots att Aliwei Alsalman har en fru och att hans bröder har flera fruar var. Inte förrän vi bjuds in på en dignande middag förstår jag var de är. När alla männen slår sig ned i ett upplyst rum med varsin tallrik framför sig ber de mig gå in i sovrummet. Det är bara att lyda och plötsligt ser jag ett tio-tal kvinnor som sliter i köket. I sovrummet som saknar ljus sitter Aliwei Alsalmans gamla mamma och en av hans brors två fruar som kan fem ord på engelska: fisk, man, mamma, vacker och gift.
Vi äter alla från samma tallrik och när den gamla mamman ser att jag har svårt att äta ris med händerna, kramar hon en risboll och matar mig. Alla är vänliga men det är frustrerande att hållas borta från rummet där de allvarliga diskussionerna om Iraks framtid sker. Efter två timmar har frustrationen växt sig enorm över att vara utestängd från deras samtal och jag går in till männen som sitter uppkrupna i sofforna med lite te och samtalar. Jag ber Aliwei Alsalman att komma ut. Många av mina frågor har han tidigare nonchalant skjutit på framtiden men nu vill jag ha svar.

- Vi kan inte göra det nu, det måste ske på ditt hotellrum i hemlighet, säger han och vi bestämmer träff dagen därpå.

Polisen kämpar med små medel mot smugglarna. Foto: Pieter Ten Hoopen

När vi åker tillbaka till Basra på kvällen kör vi kilometer efter kilometer förbi de små barnen som står med sina plastdunkar längs motorvägen. Det är bensinbarn som tvingas sälja bensin på svarta marknaden för att bidra med pengar till familjen. Vid ett tillfälle stannar vi till hos bröderna Abas, 9, och Hussein, 14.

- Pappa är död och vi har fem syskon som måste ha mat. Vi har inget val, säger Hussein innan han springer bort till en bil som vill handla.

- Men jag kan inte gå i skolan eftersom vi måste hämta dunkarna tidigt på morgonen med vår skottkärra och sen stå här tills allt är sålt. Ibland är det svårt, säger Abas och lyfter av en stor dunk från kärran.
De allra flesta irakier tvingas att handla dyr bensin på den svarta marknaden. Den del som delas ut av staten till hushållen räcker inte. Ibland måste irakierna stå i kö 24 timmar för att kunna tanka. Det är absurt att de lever i samma land som Aliwei Alsalman. Även om säkerhetsläget stabiliserats är Irak fortfarande ett land i total orättvisa.

När vi dagen därpå träffar Aliwei Alsalman och hans närmsta man på hotellrummet är en av mina första frågor om han inte får dåligt samvete för att han tar oljan från sitt folk?
Han ser besvärad ut.

- Det går ändå inte till dem. Politikerna tar allt och då kan jag lika bra ta en del. Min familj måste överleva och vi hade det svårt under Saddamregimen, säger han och hans partner nickar.

Som alla andra i Irak har han en lång blodig historia. Han berättar att flera av hans bröder fängslades och hans pappa dödades av Saddams regim. Till slut fick familjen nog och började smuggla. Det gjordes i samarbete med Saddams Baathparti men enligt Aliwei Alsalmans kumpan, stoppade familjen det mesta i egen ficka. Till en början smugglade de får, sedan vapen, olja och slutligen människor.

- Många hade problem med Saddam och jag har hjälpt 100-tals att fly till Iran. När Saddam föll kom de tillbaka och har nu bra poster. Många är tacksamma och står i skuld.
Sedan invasionen har Aliwei Alsalman och andra smugglare oberört kunnat smuggla ut diesel från Irak. Varje fartyg brukar ta 1000 ton och vinsten har varit det dubbla mot den legala oljehandeln. Totalt har de tjänat miljarder. Under de dagar som vi träffar dem förlorar Aliwei Alsalman upp mot sex miljoner kronor till någon som gömt sig i Syrien. Han är arg för att han har lurats, men pengarna bryr han sig inte om eftersom det kommer nya.

Men hur har den här verksamheten kunnat gå polis och militär obemärkt förbi?

- De vet vad vi håller på med. Vi har gjort det rakt framför deras ögon men de ger sig inte på oss. Vi gör saker för dem. De gör saker för oss. Polisen ger sig på andra, men aldrig oss, säger han.
Han avslöjar att de har kontakter högt upp.

- Jag har olika samarbeten med de politiska partierna. De tjänar också på det här.

- Hur tror du de har råd med fina villor i utlandet? slinker det ur en av kumpanerna.
Jag påpekar att polisen hävdar att smugglingen är under kontroll.
Har maffian förlorat makten?

- Inte alls. Men eftersom dollarn sjönk så kraftigt och oljepriset steg blev det inte lönsamhet i att smuggla från Irak. För tillfället smugglar vi från Iran. Men om det blir bättre priser i Irak så är vi tillbaka och det fallande oljepriset är intressant. Det är finansvärlden som styr, inte polisen.
Hur kan ni röra er fritt på iranskt vatten?

- Kontakter sedan förr. Kommer polisen ger vi dem 1000 dollar. Sen byter vi flaggor hela vägen till Dubai så att polisen håller sig borta. Irakierna ger sig inte på en iransk båt och tvärtom.
Det ringer på mobilen. Han ursäktar sig och lämnar rummet. Han kommer tillbaka med stora högar av dollarsedlar.

- Affärer, säger han och hans kumpan börjar räkna. Han slutar vid 18000 dollar och nickar.

Den svarta marknaden. Barn tvingas jobba på den svarta bensinmarknaden för att överleva. Abas, 9, och Hussein, 14, kan inte gå i skolan för att de måste släpa bensindunkarna till motorvägen. Foto: Pieter Ten Hoopen

Det är i den här vevan som ljuset går och hotellrummet blir beckmörkt. Han har precis gett oss hemlig information om var båtarna utgår ifrån och dessutom har någon gett honom extremt mycket pengar. I några sekunder undrar jag om detta har varit planen; att träffa oss, invagga oss i falsk trygghet och sälja ut oss till kidnappare. Minuterna går, jag får tag i ficklampan och börjar ställa allmänna frågor om fiske och vattenbufflar. Plötsligt lättar stämningen och Aliwei Alsalmans kumpan skrattar till.

- Det finns mycket vodka i Sverige, va? Jag vill gifta mig med en svensk kvinna och ge henne en liter vodka om dagen, säger han.

De börjar ställa frågor om Sverige. Slutligen förklarar de att de behöver tvätta pengarna och att de tycker att Sverige låter intressant. Det är en av orsakerna till att de tillåtit oss att följa med dem, de vill pumpa oss på information om export och import och de svenska hamnarna. Det slutar med att jag ger dem webbadressen till svenska exportrådet. De förstår inte riktigt vad det är, men de verkar nöjda för stunden.
Samtidigt gör de klart att smugglingen inte är över.

- Världen kommer alltid behöva Iraks olja, men varför ska massa internationella företag ha vår olja? Då kan lika bra vi tjäna pengar på den, säger Aliwei Alsalman.

Den pågående diskussionen om hur den internationella handeln med Iraks olja kommer att vara avgörande för om Barack Obama ska kunna hålla två av sina vallöften: att lämna Irak och ta sig ur oljans tyranni. Tills de olika parterna kommit överens, om det någonsin sker, kommer maffian fortsätta göra stora pengar på det svarta guldet. För det irakiska folket innebär det ytterligare väntan på skolor och sjukhus. Oljan skulle kunna göra Irak till ett av världens rikaste länder. I stället är det landets eviga förbannelse.


FAKTA:

Alla beroende av oljan

Rekordkonsumtion.  Oljan håller hela världen rullande och ingår i produktionen av det mesta: industri, mat, kläder, möbler och transporter. Idag är hela världen beroende av oljan och konsumtionen är rekordhög trots ständiga varningar om att oljan, framförallt den lättåtkomliga med störst ekonomisk vinning, kommer att ta slut.

Måste söka reserver
I en färsk rapport från IEA, International Energy Agency, slås fast att jakten på nya reserver inte är tillräcklig för att svara mot efterfrågan de närmsta åren. De menar att det krävs 26 000 miljarder kronor de närmsta 20 åren, för att söka nya reserver.

Tredje största
Irak är idag världens tredje största oljeland men spås vara det land i Mellanöstern med flest outnyttjade reserver.

Ville ha oljan Oljan tros ha spelat stor roll för invasionen av Irak, USA behövde ha rätt till Iraks olja igen.

Olja i Irak
Irak rapporteras i dag ha minst 115 miljarder fat i sina reserver.

2,4 miljoner fat varje dag
Dagligen får man upp 2,4 miljoner fat trots att man redan tidigt 90-tal ansåg att kapaciteten låg på
6 miljoner fat per dag med modernare utrustning.

Miljarder försvinner
Inget har gjorts åt Iraks utrustning sedan 1990-talet. Bland annat är flera stora pipelines inte utrustade med mätinstrument vilket har gjort smuggling och korruption enkel. Miljarder oljedollar tros ha försvunnit i enskilda personers fickor.

Vill bort från oljan
Barack Obama vill ta sig ur oljans tyranni, men det tar tid att hitta nya energikällor, därför är Iraks olja avgörande för närmsta framtiden.