Ständig koll på rysk aktivitet Källa: Svenska Dagbladet, 6.9.2008 Skriven av Björn Lindahl

Mitt i natten ringer det i den röda telefonen. Det är CAOC, Natos gemensamma flygkommando, som ringer. Ett eller flera ryska flygplan är på väg mot den norska gränsen. Dags för en ­scramble igen, för 21:a ­gången hittills i år.

Piloten Ole Marius Tørrisplass lägger på luren och ut­löser larmen som skär igenom baracken och i de kamouflerade betongskydden, där två F-16 flygplan står fulltankade och väntar. Två piloter och fyra tekniker har vakt dygnet runt. På mindre än 15 minuter måste stridsflygplanen kunna lyfta från flygfältet. Först när piloterna sitter i cockpiten får de besked om vart de ska flyga.

– Man kan ligga och sova djupt. Några minuter senare är du ute på en QRA och har en puls på 150 och kroppen utsätts för 9 G, ­säger Ole Marius Tørrisplass.

Vi träffar den 31-årige norske piloten under lugnare förhållanden i mässen på Bodö huvudflygstation. Ett märke på uniformsjackan visar att han har 1000 flygtimmar bakom sig med stridsflygplan av typen F-16. Vi har bett honom beskriva hur ett typiskt uppdrag kan se ut. Som alla militärer talar han i förkortningar och använder begrepp som behöver förklaras.

För att ta det sista först – G-krafterna är den accelerationskraft som påverkar piloterna när de tar av från flygfältet. 9 G innebär att piloten upplever det som om kroppen väger nio gånger mer än normalt.

– Det är en fördel att vara kort som pilot. Ju längre avståndet från hjärtat till huvudet är, desto större är risken att du svimmar.

CAOC är en förkortning för Combined Air Operations Center. Det finns fyra sådana flygkommandon i Europa. Det som ligger i Finderup i Danmark har ansvaret för att bevaka luftrummet över Nordkalotten. En scramble innebär att ett Nato-flygplan ger sig av mot det ryska flygplanet. Uppdraget kallas även QRA, (Quick Reaction Alert)

– Det finns ingenting aggressivt över en scramble. Vi närmar oss det ryska flygplanet bakifrån och glider sakta in mot det så att vi flyger 500 fot vid sidan av det. Vi är hela tiden försiktiga så att vi inte stör dem i deras uppdrag, ­säger Ole Marius Tørrisplass.

– Vårt mål är bara att identifiera dem. Det sker aldrig att de ger sig in i norskt luftrum, utan de håller sig utanför den territoriella gränsen på tolv sjömil.

Antalet ryska flygningar längs det som är Natos yttre gräns har emellertid ökat kraftigt. Under 2006 gjordes 13 scrambles och 14 flygplan identifierades. 2007 gjordes 47 utryckningar, samtidigt som antalet flygplan som identifierades under uppdraget ofta var mer än ett, så att antalet identifierade flygplan blev 88.

–Det är fortfarande ett gott stycke kvar innan den ryska flygaktiviteten motsvarar vad den var under kalla kriget. På mitten av 80-talet kunde vi ha 300 scrambles per år. Då sov piloterna vid sidan av stridsflygplanen i hangarerna, säger Per Egil Rygg, som är chef för den 132:a jaktflygdivisionen.

Han ser det som normalt att Ryssland återigen börjar öva sitt strategiska försvar.

– Vi har inte sett någon ändring av omfånget eller mönstret på de ryska flygningarna under invasionen i Georgien, säger han.

Även om det inte finns någon direkt koppling mellan antalet flygningar längs den norska gränsen och säkerhetspolitiska händelser, ingår upprustning av flygvapnet och övningsmönstret som en del av den ryska maktprojektionen.

Det är Nato som avgör om en scramble ska genomföras, men det är Norge som tar räkningen. Ju fler utryckningar, desto mer slitage på de 57 F-16 flygplan som finns kvar i det norska luftförsvaret, av de 72 stridsflygplan som började köpas in i början av 80-talet.

– När vi fick de första F-16 till Bodö 1981 tog det 14 dagar att ­inspektera och underhålla ett flygplan. Idag tar det åtta veckor, säger överstelöjtnant Jan Erik ­Eriksen, som är chef för underhållet av F 16-flygplanen i Bodö.

Ju äldre flygplanen är, desto mer sprickor uppstår i flygplanskroppen, som måste repareras. Det börjar dessutom bli svårt att få tag på vissa reservdelar.

Varken Per Egil Rygg eller Ole Marius Tørrisplass vill säga något om vilka förväntningar de har till den nya generationen stridsflygplan som ska köpas in. Men för de norska piloterna och teknikerna som fått delar av sin träning i USA är banden dit täta.

– Jag har sett filmen Top Gun med Tom Cruise 50 gånger, erkänner Ole Marius Tørrisplass.

– Det var den filmen som gjorde att jag bestämde mig för att bli stridspilot. Men i verkligheten är det inte så glamoröst att vara stridsflygare. Det är mycket hårt arbete och bakom varje flygplan finns det ett helt team med tekniker och annan personal.