Kallt krig modell 2008

Källa: Världen Idag, 2008-03-07
Skriven av Mats Tunehag



Kalla kriget tog inte slut; det tog en kort paus och vissa omgrupperingar skedde. Efter andra världskriget uppstod två större block som stod emot varandra: Ett liberalt demokratiskt och kommunistiskt diktatoriskt. USA och västra Europa, delvis samlat i Nato, stod mot framför allt Sovjetunionen och dess lydstater samlade i Warszawapakten. Frihetliga förkämpar som påven Johannes Paulus, Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Vaclav Havel bidrog till kommunismens fall och slutet på en era, då två stormakter hotade förgöra varandra och världen. Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps var slutet på kalla kriget – trodde många.

Men människans kapacitet och benägenhet till ondska kvarstår och därmed uppstår nya konflikter. Förtrycket fortsätter men det behöver även kampen för frihet göra. Knappt tio år efter Berlinmurens öppnande har nya grupperingar växt sig starka. Det förra kalla kriget hade två supermakter: USA och Sovjetunionen. Dagens kalla krig förs mellan tre större grupperingar. Men skiljelinjerna är desamma: frihet kontra förtryck, demokrati kontra diktatur.

Vilka är dessa tre grupper? En är frihetliga demokratier som USA, Kanada, Australien och länder i Europa, många av dem är medlemmar i Nato. En annan är den islamska konferensen (OIC), 57 länder som mestadels är hel- eller halvdiktaturer. Mycket av världens oljeresurser finns i detta block. Den tredje grupperingen är Shanghaigruppen (SCO) som består av Ryssland, Kina, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Dessa upptar 60 procent av Europas och Asiens landyta och har cirka 1,5 miljarder människor. Gruppen bildades 2001 bland annat för att möta hot från islamister, men även för att stå emot påtryckningar från de frihetliga demokratiernas när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. De forna Sovjetrepublikerna tog stapplande steg mot demokrati under 90-talet, men under senare år har Putins KGB-förflutna fått ökat genomslag inte bara i Ryssland utan alltmer även i Uzbekistan och Kazakstan.

OIC och SCO är inte bara sammanslutningar av världens mest brutala förtryckarregimer, de sitter även på den absolut större delen av världens oljeresurser. Vidare har de – på grund av det skenande oljepriset – enorma finansiella resurser som de använder för att köpa upp företag i de frihetliga demokratierna. OIC använder även sina resurser och politiska makt för att sprida islam och stoppa kritik mot islam, något som man lyckats med genom den icke-demokratiska institutionen Förenta Nationerna.
Kärnvapenhotet var reellt under första kalla kriget men det kvarstår i det nya kalla kriget. Islamska grupper (som Hizbollah och Hamas) och regimer (som Iran och Sudan) är de största hoten och krigshetsarna. De flesta av dagens heta krig och konflikter involverar muslimer.
Det som föder och göder många av de brutala och imperialistiska regimerna i OIC och SCO är oljan. Vårt oljeberoende betalar islams expansion samt minskar möjligheterna för miljarder människor i dessa två block att få leva värdiga liv i demokratiska rättstater.