'Hållbar utveckling':  Frihetens fiende Källa: http://worldnetdaily.com/index.php?fa=PAGE.view&pageId=63858 May 10, 2008 Henry Lamb is the chairman of Sovereignty International and founder of the Environmental Conservation Organization (ECO).

Henry Lamb

Lägg till ordet ”hållbar” till nästan alla projekt och projektet blir omedelbart politiskt korrekt och därför acceptabelt.  Tillströmningen av ”hållbar” eller ”hållbar utveckling” under senare år är fenomenal.  Amerikaner har ingivits respekt från försäljarsnack och har köpt idén om ”hållbar utveckling” – utan att titta under huven för att studera motorn. Inte heller har amerikaner insett att ”hållbar utveckling” är ett självstyrande fordon som har transformerat ett en gång fritt samhälle till ”hållbara samhällen” där nästan varje mänsklig aktivitet fordrar tillstånd från regeringen.

Principen för rätten till privat egendom är ett första offer. Privat egendomsrätt kan inte existera i ett hållbart samhälle.  I ett hållbart samhälle är egendoms-ägarens rättigheter begränsade till vad nu regeringen beslutar är lämpligt. Frihet beror på principen för privat egendoms ägande.  Ägande av egendom är rätten att använda egendomen och att exkludera andra från den.  När rätten att använda någons egendom är begränsad eller minimerad av regeringen så är ägarens frihet minimerad. 

Konceptet för privat egendom är inte kompatibelt med konceptet för hållbar utveckling.  Hållbar utveckling är, genom definition, en funktion från regeringen som använder lagens makt för att balansera resursanvändning (omgivningen) med ekonomisk utveckling för att uppnå social rättvisa.

Ingenstans kräver USAs Konstitution att regeringen skall balansera resursanvändning eller ekonomisk utveckling för att uppnå social rättvisa.  Denna idé har uppstått från en socialistfilosofi som har dominerat Förenta Nationerna och som ynglade av sig konceptet hållbar utveckling. Så tidigt som 1976 signerade den amerikanska regeringen ett FN-dokument som deklarerade:

Land …. kan inte behandlas som en ordinär tillgång, kontrollerad av individer, och bli subjekt för påtryckning och hindra effektivisering av marknaden. Ägande av privat mark är också ett huvudinstrument för ackumulation och koncentration av rikedomar och bidrar därför till social orättvisa:

A-1  Omfördela befolkningen i överensstämmelse med tillgängliga resurser.
D-1  Regeringen måste kontrollera användningen av mark för att erhålla en rättvis distribution av resurser.
D-2  Kontrollera markanvändning genom zonindelning och planering av markanvändning.
D-3  Orimliga förtjänster från markanvändning måste återtas av regeringen.
D.4  Offentligt ägande av mark skall användas till övningar för stads- eller landsbygdens markreformer.
D-5  Ägarens rättigheter bör bli separerade från utvecklingsrättigheter, vilka bör hållas av en offentlig auktoritet.

 Detta dokument var signerat på uppdrag av USA genom Carla A. Hills, senare sekreterare för bostads- och tätortsutveckling samt William K. Reily, senare chef för The Conservation Fund (miljövård) och som sedan blev administratör för Environmental Protection Agency.

Dessa idéer för kontroll av markanvändning fann sina vägar in i 1987 års rapport för the World Commission on Environment and Development, ”Vår gemensamma framtid”, som först definierade termen ”hållbar utveckling”. Meningen med hållbar utveckling som den här definierats var kodad i ett annat USA-dokument kallat Agenda 21, som var signerat av president George H.W. Bush år 1992.  Detta dokument rekommenderade att varje nation skapar ett nationellt initiativ för hållbar utveckling.

President Clinton följde noggrant dessa rekommendationer med skapandet av – genom en exekutiv order – Presidentens råd för Hållbar Utveckling.  Denna grupp av tillsatta personer på kabinett-nivå och ledare av större miljöorganisa-tioner översatte kvickt Agenda 21 till ”Hållbara Amerika; ett nytt konsensus”.
Detta dokument amerikaniserade Agenda 21 och satte igång hundratals policy- rekommendationer för att få nationen att samtycka till vad international community definierade som ”hållbar”.  De flesta av dessa policies har blivit genomförda administrativt.  Faktum är att kongressen aldrig har debatterat, inte heller bifallit, något av dessa dokument.

Regeringens instanser, vars ledare instiftade PCSD, skänkte statsbidrag till organisationer som inte leds av regeringen och till stater och lokala regeringar för att låta konceptet av hållbar utveckling expandera till lokala samhällen. Den dumdristighet som ”visionära rådet” spred ut över nationen under 1990-talet var finansierad och koordinerad av FBI-agenturer genom vad som kallades the "Smart Growth Network." Detta är ett närverk av dussintals NGOs, många av dom var också betalda av den federala regeringen, och några som var tjänstemän inom PCSD.

En av NGOs, the American Planning Association, mottog nära 4 milj dollar i bidrag för att producera "Smart Growth: Legislative Guidebook."  Denna publikation tillhandahöll tre ”modellanslag” och två ”modell exekutivt uppdrag” för att användas av statliga regeringar. Dessa ”modellanslag” sörjde för det legala språket för författningar och förordningar som är nödvändiga för att ge den lagliga makten till regeringen i avsikt att införa principerna för hållbar utveckling.

I kommuner över hela nationen upptäcker individer att deras rättighet till egendom har gått upp i rök.  Nu dikterar regeringen rutinmässigt sådant som hur högt gräs man har tillåtelse att ha, vilken färg husen kan få bli målade i, var de får – och inte får – vara placerade och vilken sorts landskapsvegetation som får planteras.  Och detta är bara början på hållbar utveckling.  Ju mer folk lär sig om hållbar utveckling ju mer inser dom att det är en tidvattensvåg som sköljer iväg deras frihet.