Finskt livsrum Väinö Auer och Eino Jutikkalla "Finnlands Lebensraum" Alfred Metzner Verlag, 1941 Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=826530 Skriven av Henrik Arnstad

Den finska krigsinsatsen mot Sovjetunionen rymde många tvivelaktiga inslag som eftervärlden talat ganska tyst om: etniska rensningar i Karelen, massdöd bland ryska krigsfångar och högtflygande idéer om ett nytt Storfinland.

Tisdagen den 8 juli 1941 utfärdar Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheim följande dagorder, inför erövringen av Fjärrkarelen: "Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger."

Observera att det handlar om civilbefolkning, inte krigsfångar. Observera också att det inte handlar om någon individbaserad uppdelning av tillförlitliga och icketillförlitliga personer, utan om etnisk rensning. Karelarna - som anses rasmässigt tillhöra samma "folkstam" som finnarna - ska sållas från ryssarna.

Bakgrunden är att demokratin Finland sommaren 1941 har allierat sig med Nazi-Tyskland i det gigantiska angreppet på Sovjetunionen, "Operation Barbarossa". Hitler kallar anfallet för "förintelsekrig", ett erövringskrig mot "undermänniskorna" i öst. Alla begrepp om militär heder är satta ur spel, i stället ska nazismens centrala tanke om lebensraum (livsrum) förverkligas. Den europeiska västerländska demokratin - representerad av Storbritannien - står och faller med Röda arméns förmåga att överleva angreppet. Det kan alltså ses som en paradox att demokratin Finland allierar sig med tyskarna.

Författaren Väinö Linna låter i sitt litterära storverk om kriget, "Okänd soldat", en finländsk officer resonera om anfallet: "Vårt öde är sammanlänkat med Tysklands. Därför måste vi göra allt vi kan för att hjälpa tyskarna till framgång. Hur konstigt det än kan förefalla för våra invända tankebanor, som i Frankrike och England ser våra vänner, så hör de i själva verket till våra värsta fiender. Nederlag för dem betyder seger för Tyskland, och Tysklands seger är vår seger."

I bakgrunden finns det sovjetiska överfallet 1939 - vinterkriget. Finland har förlorat territorier och hundratusentals finländare lever som flyktingar. När Nazi-Tyskland erbjuder ett deltagande i det stora anfallet tvekar inte överbefälhavare Gustaf Mannerheim eller president Risto Ryti. I stället beordrar presidenten två akademiker (geografen Väinö Auer och historikern Eino Jutikkala) att planera det stundande Storfinland, med en östgräns som - enligt de mest ambitiösa drömmarna - kan gå längs Uralbergen. Akademikernas verk trycks i Helsingfors av det tyska förlaget Alfred Metzner Verlag inför "Operation Barbarossa" och relationen till nazismens idévärld syns redan i titeln: "Finnlands Lebensraum".

Några månader efter Mannerheims dagorder om koncentrationsläger är erövringen av Fjärrkarelen fullbordad och huvudstaden byter namn, från Petrozavodsk till det finska Äänislinna. Lägren byggs snabbt - de ryska civila spärras in med hjälp av tvång och skrämsel. En överlevande är Alexej Antonov, som är fem år gammal 1941. Han berättar i dag i en intervju:

"Vi flydde undan frontstriderna in i skogen, tillsammans med många andra familjer. Det var jag, min äldre bror, mamma - som då var gravid - och min styvfar. När de finska trupperna hittade oss togs vi till Petrozavodsk, där min styvpappa spärrades in i läger. Vi andra hittade boende i staden, men stämningen mot oss var mycket hotfull. Till slut bröt sig en grupp finska soldater in hos oss. De gjorde ingenting, men mamma blev så rädd att hon tog oss till styvfar i lägret."

Det kan jämföras med samtida skildringar från de tyska frontavsnitten. Till exempel hos Aftonbladetjournalisten Fritz L Lönnegren, som är på reportageresa i Litauen i augusti 1941: "Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Så som situationen var, låg det också i judarnas eget intresse att de samlades för sig. Gettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan särskild tillåtelse besöka det. Här skapades en sluten judevärld."

Även Nazi-Tysklands andra viktiga europeiska allierade - det fascistiska Italien - bygger samtidigt gettoliknande koncentrationsläger, bland annat i det ockuperade Grekland. Axelmakterna befinner sig i sin erövringsfas och koncentrationslägertanken - som även förekommer under finska inbördeskriget 1918 - blir allmängods. Finland fängslar totalt cirka 24 000 civila i sina läger. Alexej Antonov minns hungern, kölden och de döda kropparna som ständigt bars ut.

"Vi hade knappt några kläder, trots att det blev mycket kallt på vintern. Och så svalt vi. Jag lyckades ibland gräva mig ut, under stängslet, för att tigga Mat av finnarna. Ibland lyckades jag och kunde återvända med en liten matbit. I juni 1942 föddes min lillebror i lägret." Det är alltså inga hermetiskt slutna anläggningar Finland bygger. Ändå är dödligheten mycket hög. Av koncentrationslägerfångarna i Äänislinna dör åtminstone 4 361 (statistik från Finska riksarkivet). Antalet döda kan dock vara så högt som 8 000 personer. Det innebär att dödligheten ligger mellan 18 och 33 procent. Framför allt dör barnen. Den högsta dödligheten finns i åldrarna 0-14 år.

Frågan är varför alla dessa människor dör. Den vanligaste förklaringen är svält, eftersom livsmedelsförsörjningen är knapp. Och till skillnad från karelarna utanför lägren ("den fria befolkningen") kan inte mattilldelningen kompletteras med exempelvis egna odlingar. En annan dödsorsak är sjukdomar. Det verkar inte handla om något aktivt genomfört massmord, som den tyska Förintelsen. Å andra sidan har en ockupationsmakt som fängslar civila i koncentrationsläger - framför allt barn - skyldighet att hantera dessa så väl att de åtminstone överlever.

Ännu värre är situationen för de sovjetiska krigsfångar som tillfångatas av finska armén under alliansen med Tyskland. Av 64 400 krigs- fångar dör 19 085 i finsk fångenskap, vilket innebär cirka 30 procent. Detta kan jämföras med motsvarande statistik för vinterkriget - dryga 2 procent. Det har funnits en tendens att förklara skillnaden med en allmän livsmedelsbrist 1941, men den förklaringen håller inte eftersom dödligheten ökar ju mer "rysk" en krigsfånge anses vara. Onormalt många sovjetiska krigsfångar - cirka 1 000 - skjuts dessutom ihjäl av finska soldater. Även här är förklaringarna teorier (det talas bland annat om "rysshat"). Det finns ingen solid kunskap om hur långt det gemensamma finsk-tyska tankegodset om förintelsekrig sträcker sig 1941.

Men förhoppningsvis håller detta på att förändras.

En grupp forskare på det finska Riksarkivet genomför just nu - i Finland mycket kontroversiella - undersökningar om dessa krigsförbrytelser. Forskningschef är Lars Westerlund och hans arbete är komplicerat, inte minst då ryska myndigheter ofta är ovilliga att hjälpa till. Framför allt går de nya forskningsresultaten stick i stäv mot den finländska nationalismen, för vilken de finska krigsinsatserna under 1900-talet är en källa till stolthet. Varje upplysning om finska krigsförbrytelser - framför allt under tiden som allierat med Nazi-Tyskland - riskerar att drunkna i kritik, kontroverser och invektiv (framför allt anklagelser om stalinism).

Efter 1942 förbättras situationen dramatiskt i de finska koncentrationslägren och massdöden upphör. Finland slutar till och med att kalla lägren för "koncentrationsläger". Samtidigt går den tyska Förintelsen in i sin industriella fas. En brytning sker mellan Finland och Tyskland angående tankarna kring förintelsekriget. Finland fortsätter visserligen kampen tillsammans med Tyskland även efter att man får kännedom om Förintelsens omfattning under 1942. Först år 1944 - långt efter krigets stora avgörande vid Stalingrad - ger finländarna upp och tvingas vända sina vapen mot de tyska vapenbröderna.

Inför "Operation Barbarossa" tänker många västerländska demokrater tanken som visar sig vara en felaktighet: Hellre Hitler än Stalin. Chefredaktören för Dagens Nyheter - Sten Dehlgren - säger angående det tyska kriget mot Storbritannien 1940: "Hur illa man än tycker om nazismen, måste man önska att Tyskland vinner i detta krig för att skydda oss mot bolsjevismen." Professorn i historia Gunnar Åselius skriver att kriget vid denna tid framstår "som ett val mellan Hitler och Stalin för småstaterna i norra Europa, och i juni 1941 var Stalin fortfarande den europeiske diktator som hunnit mörda flest människor. Hitler hade ännu sina värsta förbrytelser framför sig." När Tyskland anfaller Sovjetunionen 1941 överger även Sveriges regering neutraliteten, i och med att svenska järnvägar transporterar den tyska 163:e infanteridivisionen (som ska ställas under Mannerheims befäl).

Men denna samtida rädsla inför valet mellan Stalin och Hitler förklarar inte Finland 1941 utifrån de avgörande punkterna: 1. Koncentrationslägren och massdöden bland civila; 2. Massdöden bland de sovjetiska krigsfångarna; 3. Genomförandet av Finnlands lebensraum.

Åtminstone den sista punkten - boken "Finnlands lebensraum" - visar på ideologisk påverkan från Nazi-Tyskland gentemot det demokratiska Finland. Inte minst då förordet citerar Adolf Hitler, vars ord är tänkta att ge legitimitet åt det framtida Storfinland.

Bokverket tyder också på att det finns en politisk dimension av alliansen mellan småstaten i norr och den mäktiga stormakten. Beställaren - presidenten och liberalen Risto Ryti - är civil, liksom socialdemokraten och talmannen för den finska riksdagen, Väinö Hakkila. Även den senare använder begreppet lebensraum, i ett radiotal om kriget tillsammans med Nazi-Tyskland: "Lugnt och realpolitiskt skapar vi nu av egen kraft det livsrum [förf. kurs.] som röjts av vår stam."

För att sammanfatta Finland 1941 så finns det ingen vilja i landet att överge det demokratiska statsskicket för att i stället införa nazistisk diktatur. Däremot visar exemplen ovan att det går utmärkt att kombinera denna demokrati - liksom liberalism och socialdemokrati - med nazistiskt tankegods angående förintelsekriget. Och då räcker inte förklaringsmodellen "hellre Hitler än Stalin". Forskningen måste gå vidare.