Man bör bedöma Nicolas Sarkozy efter hans handlingar och inte efter hans personlighet. Men när hans handlingar överraskar till och med hans egna väljare så är det befogat att ta en mer detaljerad titt på hans biografi och ifrågasätta vad som gav honom makten. Thierry Meyssan har bestämt sig för att skriva sanningen om den Franska Republikens president och hans bakgrund. All information i hans artikel kan bevisas förutom två påståenden från författaren som ensam tar fullt ansvar för detta.
Trött på François Mitterand och Jacques Chiracs utdragna presidentskap, räknade Frankrike med att valet av Nicolas Sarkozy, hans energi och kraft, skulle återvitalisera deras land. De hoppades på något nytt efter åratal av brist på förändringar och det förflutnas ideologier. Vad de fick istället var en förändring av de principer som grundade den Franska nationen och de har chockats av denna ”hyperpresident” som varje dag kommer med ett nytt dokument för att attrahera den vänstra eller högra falangen . Han sliter isär alla referenspunkter tills han skapar en total förvirring.
Fransmännen är för upptagna med att försöka hitta på ursäkter för sig själva för att erkänna magnituden på skadorna och på sin naivitet och de vägrar att se vem Nicolas Sarkozy verkligen är. De inser nu att de skulle ha vetat för länge sedan vem han egentligen är!
Man måste erkänna att mannen har talanger. Som en magiker har han lurat befolkningen. Genom att erbjuda dom spektaklet i sitt privatliv och posera i People’s Magazin har han fått dom att glömma sin politiska historia. Målet med den här artikeln måste bli klart förstådd. Det är inte för att förebrå Sarkozy hans familj, hans vänner eller hans professionella band, utan det faktum att han dolt dessa band från fransmännen som trodde, helt felaktigt, att de valde en fri man till president.
För att förstå hur en man, som alla idag ser på som en USA-agent och en agent hos Israel, kunde bli ledare av Gaullistpartiet och sedan president av Frankrike måste vi gå tillbaka i tiden, långt tillbaka i tiden. Vi måste göra en lång avvikelse från ämnet där vi skall presentera förgrundsgestalterna som idag tar revansch.
Familjehemligheter
I slutet av det andra världskriget litade USAs Secret Services till en italiensk-amerikansk gudfader vid namn Lucky Luciano för att kontrollera säkerheten i amerikanska hamnar och förbereda deras landstigning i Sicilien. Lucianos huvudkontakter – som vid denna tidpunkt satt i ett lyxigt fängelse i New York – gick märkligt nog genom Frank Wisner Sr, när ”gudfadern” befriades och valde exil i Italien, så opererade de genom hans korsikanska ”Ambassadör” Etienne Léandri.
1958, oroade av en möjlig seger av FLN i Algeriet, som skulle kunna öppna vägen till Sovjets inflytande i Nordafrika, bestämde sig USA för att provocera en militärkupp d’Etat i Frankrike. Operationen var organiserad av CIAs Direction of Planning – teoretiskt ledd av Frank Wisner Sr – och av NATO. Men Wisner hade redan blivit senil vid den tiden och det var hans efterträdare Allan Dulles som styrde kuppen. Utanför Algeriet organiserade franska generaler en Public Salvation Committee som pressade civila myndigheter i Paris att rösta för total makt till General de Gaulle, utan att ha behövt använda maktspråk. Detta uppfattades av de flesta, av dom som förde honom till makten, som ett förräderi. CIA och NATO stödde sedan alla sorters försök att eliminera honom, flera misslyckade kupper och ungefär 40 försök att mörda honom. Hursomhelst fanns det flera av hans anhängare som godkände hans politiska evolution. De skapade SAC (Civic aktion Services), en milis för att skydda honom, ledd av Charles Pasqua, en korsikansk bandit och tidigare motståndare.
De Gaulle allierade sig med Rothschildfamiljen genom att välja Georges Pompidou till premiärminister, en man som var överhuvudet i deras bank. De två männen utgjorde en effektiv tandem, den politiska djärvheten för det första och för det andra den ekonomiska realismen. När de Gaulle avgick 1969 tog Georges Pompidou över presidentposten under en kort tid innan han avgick på grund av cancer.
Skapandet av Nicolas Sarkozy
När nu allt har fallit på plats kan vi återgå till vår huvudman, Nicolas Sarkozy, född 1955 och son till en ungersk katolik, Pal Sarkozy av Nagy-Bocsa, som sökte asyl i Frankrike efter att ha flytt från Röda Armén, och Adree Mallah, en judisk borgerlig kvinna från Thessaloniki. Efter att ha fått tre barn, Guillaume, Nicolas och François, skilde sig paret. Pal Sarkozy av Nagy-Bocsa gifte om sig med en aristokrat, Christine de Ganay, som han fick två barn med. Nicolas växte inte upp med bara sina egna föräldrar utan bodde växelvis hos båda familjerna.
Hans mor blev sekreterare hos de Gaulles livvakt Achille Peretti som gjorde en briljant politisk karriär efter att han skapade SAC. Han valdes till borgmästare i Neuilly sur Seine, den rikaste förorten i Parisområdet och blev senare president i National Assembly.
1977 separerades paret Pal Sarkozy av Nagy-Bocsa och Christine de Ganay, som sedan blev tillsammans med Nr 2 inom USAs Utrikesdepartements centrala administration. Hon gifte sig med honom och flyttade till USA. Världen är mycket liten, som alla vet, hennes man är ingen mindre än Frank Wisner Jr, son till den förste Frank Wisner. Juniors ansvar inom CIA är okänt, men det är klart att han spelar en viktig roll. Nicolas, som står nära Christine de Ganay, sin halvbror och sin halvsyster, börjar vända sig mot USA där han tillgodogör sig Utrikesdepartementets träningsprogram.
Under samma period ansluter sig Nicolas Sarkozy till Gaullistpartiet och kommer i kontakt med Charles Pasqua, som var inte bara en nationell ledare då, utan också chef över partiets Haut de Seine departements sektion.
Efter att ha avslutat juridikskolan 1982 gifte sig Nicolas Sarkozy och hans best man var Charles Pasqua. Som advokat försvarade han sin mentors korsikanska vänners intressen. Året efter valdes han till borgmästare i Neuilly sur Seine och efterträdde då sin svärfar Achille Peretti som hade fått en hjärtattack. Hursomhelst så var det inte så långt därefter som Nicolas bedrog sin fru och sedan 1984 hade han en hemlig förbindelse med Cecilia, hustrun till den mest kände entertainern inom fransk television vid den tiden Jacques Martin. Paret möttes när Nicolas celebrerade sitt äktenskap, ett åliggande han utövade som borgmästare i Neuilly. Detta dubbelliv varade i fem år innan de älskande bestämde sig för att avsluta sina respektive förhållanden och bilda ett nytt hem tillsammans.
1992 var Nicolas best man i äktenskapet mellan Jacques Chiracs dotter Claude och en redaktör för Le Figaro. Han kunde inte avhålla sig från att förföra Claude och ha en kort förbindelse med henne fast han officiellt levde med Cecilia. Den bedragne mannen begick självbord genom att ta droger. Brytningen var brutal och utan försoning mellan Chiracs och Nicolas Sarkozy.
Några år senare bröt spänningar ut mellan de historiska Gaullisterna och den finansiella högervingen, liknande det som skakade Gaullistpartiet 30 är tidigare. Det nya här var att Charles Pasqua, och tillsammans med honom den unge Nicolas Sarkozy, förrådde Jacques Chirac för att istället gå med i Rothschildströmningen. Konflikten nådde klimax under 1995 när Edouard Balladur ställde upp i presidentvalet mot sin förre vän Jacques Chirac och blev besegrad.
Den slutliga aktionen
Långt innan Irakkrisen planerade Frank Wisner Jr och hans kollegor inom CIA destruktionen av gaullisternas makt och Nicolas Sarkozys blivande maktövertagande. De planerade tre faser: först eliminering av ledarskapet inom Gaullistpartiet och övertagandet av partiets apparater, sedan elimineringen av hans huvudmotståndare i högerflygeln och säkrandet av nomineringen till presidentvalet för Gaullistpartiet, och slutligen elimineringen av varje allvarlig utmanare inom vänstern för att säkerställa att Nicolas skulle vinna presidentvalet.
Under åratal har avslöjanden från en mäklare hållit media på tå. Innan han avled från en obotlig sjukdom bestämde han sig för att spela in sin bekännelse på video av orsaker som kvarstår som dolda och underliga. Ännu underligare är att kassetten landade i händerna på en socialistpartiledare, Dominique Strauss Kahn, som vidarebefordrade den till media.
Bekännelsen från mäklaren ledde inte till några juridiska sanktioner men den öppnade i alla fall Pandoras ask. Det huvudsakliga offret för en serie av skandaler var premiärminister Alain Juppé. För att skydda Chirac så tog han ensam på sig alla straffpåföljder. Avlägsnandet av Juppé från det främsta ledet öppnade vägen för Sarkozy som ledare för Gaullistpartiet.
Första dagen i Elyséepalatset
På kvällen av den andra rundan av presidentvalet, när valförrättarna annonserade Nicolas Sarkozys troliga seger, gav han ett kort tal till nationen från sitt huvudkvarter. Sedan, i motsats till vad alla trodde, firade han inte tillsammans med sitt partis valarbetare utan gick till Fouquets. Denna kända restaurang på Champs-Elysée i Paris ägs idag av en kasinomagnat vid namn Dominique Desseigne. Den lånades ut till den valde presidenten för en mottagning för hans vänner och de viktigaste kampanjdonatorerna. Några hundra gäster trängdes där - de rikaste männen i Frankrike kunde umgås med kasinomagnaterna.
Den nyvalde presidenten gav sedan sig själv en välförtjänt vila. Transporterad till Malta av ett privatflyg Falcon 900 kopplade han av på Paloma, en 65 m yacht som tillhörde vännen Vincent Bollore, en miljardär som tränats vid Rothschildbanken.
Slutligen blev Nicolas Sarkozy installerad som den Franska republikens president. Det första dekret han signerade var inte att stadga en amnesti utan att auktorisera kasinona som ägs av hans vänner Desseigne och Partouche så att deras pengamaskiner kan multipliceras.
Han komponerade sitt arbetsteam och sin regering. Utan förvåning finner man där en olycksbådande kasinoägare (ministern för ungdom och sport) och lobbyisten för kasinona som ägs av hans vän Desseigne (som blev utsedd till talesman för Gaullistpartiet).
Nicolas Sarkozy litar helt på nedanstående 4 män:
1 Claude Guérant, generalsekreterare för Elyséepalatset, tidigare Charles Pasquas högra hand.
2 François Pérol, andre generalsekreterare för Elyséepalatset, meddirektör i Rothschildbanken.
3 Jean-David Lévitte, diplomatisk rådgivare och son till förre direktören för Jewish Agency, fransk ambassadör i FN, han var borttagen av Chirac som ansåg att han var för nära George Bush.
4 Alain Bauer, skuggornas man. Hans namn syns inte i några register. Han är chef för underrättelsetjänsten, tidigare Grand Master of the French Great Orient (den viktigaste frimurarorganisationen i Frankrike) och tidigare nr 2 i USAs National Security Agency i Europa.
Frank Wisner Jr, som under tiden benämndes ”speciellt sändebud” till president Bush för Kosovos självständighet, insisterade på att Bernard Kouchner skulle utnämnas till utrikesminister med en dubbel prioritering: Kosovos självständighet och eliminering av Frankrikes arabpolitik.
Kouchner startade sin karriär genom att delta i skapandet av ett humanitärt NGO. Tack vare finansiellt stöd från National Endowment for Democracy, deltog han i operationer som leddes av Zbigniew Brzezinski i Afghanistan mot Sovjet tillsammans med Oussama Ben Laden och bröderna Karzai. Man hittar honom igen under 90-talet då han arbetar med Alija Izetbegovic i Bosnia Herzegovina. Från 1999 till 2001 var han en hög representant inom FN för Kosovo.
Under president Hamid Karzais yngste brors regeringstid blev Afghanistan världens främsta opiumproducent, transformerat till heroin lokalt och transporterat av US Air Force till Camp Bondsteed i Kosovo. Där tog Hacim Thacis män över drogerna och distribuerade dom till i huvudsak Europa men även till USA. Vinsten på detta används till att finansiera CIAs illegala handel. Karzai och Thaci är sedan länge personliga vänner till Bernard Kouchner som utan tvivel ignorerar deras kriminella aktiviteter, trots alla internationella rapporter som har tillskrivits dom.
För att komplettera sin regering utnämnde Nicolas Sarkozy Christine Lagarde till minister för ekonomi och finanser. Hela hennes karriär gjordes i USA där hon ledde den prestigefyllda advokatfirman Baker and McKenzie. Vid Dick Cheneys Centret för internationella och strategiska studier ledde hon tillsammans med Zbigniew Brzezinski en arbetsgrupp som kontrollerade privatiseringen i Polen. Hon organiserade också en intensiv lobbyinginsats för Lockheed Martin mot den franske flygplansproducenten Dassault.
Nya eskapader under sommaren: Nicolas, Cecilia, deras vanliga älskare och älskarinna samt deras barn reste till Wolfeboro i USA, inte så långt från president Bushs egendom. Räkningen betalades denna gång av Robert F. Agostinelli, en italiensk-New Yorker investmentbankir, sionist och en neo-konservativ som skriver i Commentary, American Jewish Committees magasin.
Presidentens popularitet är i fritt fall i opinionsundersökningarna. En av hans rådgivare, Jacques Seguela (även konsult för politisk kommunikation på NED, där han är chef för diverse CIA-operationer i västra Europa och Latinamerika) föreslår nya ”people stories” för att distrahera allmänheten. Annonseringen av skilsmässan från Cecilia var publicerad i Libération, hans vän Edouard de Rothschilds tidskrift, för att dölja demonstranternas slogans på en dag när det var generalstrejk. Ännu värre, kommunikationsdepartementet organiserade ett möte mellan presidenten och den förra toppmodellen Carla Bruni. Några dagar senare blev hennes förbindelse med presidenten officiell och media klubbade igenom mörkläggning ännu en gång för politisk kritik. Några veckor senare gifte sig Nicolas för tredje gången. Denna gång valde han som best men Mathilde Agostinelle och Nicolas Bazire, en tidigare kabinettsekreterare till Edouard Balladur som blev byråchef hos Rothschilds. När kommer fransmännen att använda sina ögon för att se vad de måste göra? |
