1. Det var Irlands folk, vanliga väljare, som fällde fördraget. Den gröna öns regering var för ett mera centralstyrt EU med en (mer eller mindre) permanent president och en utrikesminister med större maktbefogenheter. 2. Men – det är viktigt att komma ihåg att inget land utom lilla Irland vågat ta upp fördraget till folkomröstning. Vid tidigare tillfällen har först Danmark (1992), därpå Irland (2001), liksom Frankrike och Nederländerna stoppat förslag till lagstiftning avsedd att göra EU mera centralstyrt. Sverige sade för sin del nej till medlemskap i EMU, den Europeiska monetära unionen – och därmed till enhetsvalutan euro. Slutsatsen måste bli att det finns en utbredd folklig misstro mot mera överstatlighet. Vanligt folk ser EU som ett elitprojekt, avsett att ge politiker och tjänstemän mer makt. Det är knappast något djärvt antagande att politikerna – framförallt de mest EU-entusiastiska – försöker behålla så många beslut som möjligt på parlamentsnivå, där man har bättre kontroll. Tillspetsat uttryckt gäller det att ”lura” vanligt folk, i så stor utsträckning som möjligt ställa väljarna inför fullbordat faktum. Nu har Irlands väljare med hjälp av sitt nej gett alla andra EU-skeptiker ett handtag. För det dagliga livet inom den väldiga unionen betyder detta ingenting. Följande gäller fortfarande: • Gränserna förblir öppna. Vem som helst kan i praktiken resa vartsomhelst i Europa utan att (utom i undantagsfall) stöta på en passkontrollant eller en tullare. EU har gjort livet enklare. • På samma sätt färdas varor och tjänster mellan länder, regioner och städer lättare än någonsin förr. Det betyder hårdare konkurrens, lägre priser och ökande välstånd. • Det finns inga som helst tecken på att EU tänker försöka bli en militär stormakt. Man konkurrerar inte med USA, Kina eller Ryssland ifråga om ”hård makt”. Däremot är det klart att EU skickligt använder sig av ”mjuk makt”. Bland annat har man tvingat Turkiet att förbättra mänskliga och medborgerliga rättigheter för att förbättra sina krav på medlemskap (dock ett medlemskap som är osäkert och under alla förhållanden ligger långt fram i tiden). Hur ska man lösa den irländska krisen? Det finns två möjligheter. Man kan ge Irland vissa undantag och försäkringar – det hände efter landets förra nej – och genomföra en ny folkomröstning. Alltså ge folket en möjlighet att rösta ”rätt” istället för ”fel” (ack dessa besvärliga folk). Man kan också ”glömma” hela affären och fortsätta att utveckla samarbetet inom de ramar, det så kallade Nice-fördraget, som redan finns. Speciellt bekymmersam är situationen för Frankrike, som tar över ordförandeskapet den 1 juli. President Nicolas Sarkozy som är en hyperenergisk och ärelysten man, har planerat att ta upp Europas invandringsproblem. En lång rad länder har tagit emot fler invandrare än de kan ta hand om. Nu vill Sarkozy skapa gemensamma regler som minskar invandringen och underlättar integrationen. I stället verkar det troligt att den största frågan på det första toppmötet blir – irländarna. |
