Socialsveriges övergrepp mot familjen Birger Hjelm: Den underdåniga lydnaden. En dokumentärroman. 158 sidor. Recenserad och refererad av Tommy Hansson. Eget förlag Lapplandsresan 53, 757 55 Uppsala. Svenska sociala myndigheter har under många år splittrat familjer genom att omhänderta barn och ackordera ut dessa i fosterhem. Följderna för berörda familjer har oftast varit djupt traumatiska och skadliga.

Om detta har Birger Hjelm skrivit en bok som heter Den underdåniga lydnaden, som borde vara obligatorisk läsning för såväl socialpolitiker som anställda vid socialkontor runt om i landet.

Boktiteln Den underdåniga lydnaden anspelar på ett utdrag ur Kungl. Majt:s dombeslut avseende Kerstin Hjelms besvär över en kammarrättsdom i Göteborg beträffande föreskrifter enligt barnavårdslagen med mera, meddelat i regeringsrätten 1973. I utdraget heter det med en anakronistisk formulering: ”Det länder vederbörande till underdånig underrättelse.” Kerstin Hjelm var författaren Birger Hjelms mamma och det är hon som är huvudpersonen i boken, utgiven på eget förlag 2007.

Boken har försetts med ett engagerat förord av Bo Edvardsson, docent i psykologi vid Örebro universitet och sakkunnig i social utredningsteknik. Edvardsson understryker inledningsvis att ”det är i det närmaste omöjligt till och med för en resursstark person som Birger Hjelm att nå upprättelse genom erkännanden eller skadestånd gentemot sådana organisationer som förvaltning och barnpsykiatri”.

Hjelm har nämligen ägnat åtskilligt av sin tid åt korrespondens med sociala och barnpsyskiatriska aktörer och även vänt sig till en jurist, dock med obefintligt resultat.

Moralisk kompass

Birger Hjelm föddes 1961 och har, trots den barndom som av honom upplevdes så traumatisk, etablerat sig som jägmästare efter en akademisk utbildning. Han är också tvåbarnspappa. Det verkligt tragiska är att det inte gått lika bra för alla med motsvarande erfarenheter av myndighetsmissbruk och inkompetenta handläggare av familjesituationen under barndomen. Socialsverige har inneburit en ren katastrof för många berörda familjer och individer.

Hjelm beskriver inledningsvis hur Sverige efter Andra världskrigets slut av den styrande socialdemokratin byggdes upp till en modern industrination som under ett antal år var bland de främsta i världen när det gäller levnadsstandard.

”Sverige hade i denna självbild också blivit världssamfundets moraliska kompass”, skriver Hjelm. ”Vi gav våra domar och moraliska pekpinnar på löpande band till regimer runtom i världen som vi ansåg kränka demokratiska värden. Statsminister Olof Palme och andra ledande representanter vid den tiden hade rätt i mycket av kritiken… Det som däremot är beklämmande är att vi gjorde dessa utfall ifrån en moralens högborg.”

Ty bilden av det svenska sosseamhällets förträfflighet, menar Hjelm, är icke med sanningen överensstämmande: ”Det har till en del varit en propagandaprodukt och illusion.”

Enligt Hjelm uppvisar Socialsverige tydliga brister och systemfel där människor kommer i kläm och far illa Detta framkom med förfärande tydlighet då för något år sedan groteska missförhållanden avslöjades inom den sociala ”barnavården” inklusive inte bara fysisk och psykisk misshandel utan också sexuella övergrepp.

Trappades upp


Familjen Hjelm bestod ursprungligen av pappa Olof, mamma Kerstin samt barnen Helen, Gunnel och Birger. Av dessa var Birger yngst, född på Borås lasarett sommaren 1961. Familjen var till en början lycklig men drabbades, som fallet är med många familjer, efter hand av problem. Makarna gled i sär och skiljdes slutligen 1964, tyvärr inte som vänner. Kerstin Hjelm fick vårdnaden om barnen vilka dock fortsatte träffa sin pappa. Fru Hjelm beskrivs av sonen som laglydig, skötsam (hon var exempelvis nykterist i hela sitt liv) och omtänksam

Det var emellertid inte lätt för en ensamstående mamma utan högre utbildning att försörja tre minderåriga barn, varför Kerstin Hjelm tvingades söka ekonomiskt bistånd från de sociala myndigheterna. Det ledde i sin tur till att familjen blev föremål för en socialutredning, varvid det bland annat framkom att förhållandet mellan Kerstin och äldsta dottern Helen inte var det bästa. Detta medförde att Helen, enligt uppgift av egen vilja, blev fosterhemsplacerad i Borås till sin myndighetsdag.

Sedan Olof Hjelm flyttat ifrån familjen och Helen blivit utackorderad i fosterhem, flyttade fru Kerstin Hjelm och hennes två hemmavarande barn till Växjö. Familjen kom här återigen i kontakt med de sociala myndigheterna. En barnavårdsman tillsattes för barnen Gunnel och Birger, något som modern Kerstin inte uppskattade. Det kom därför till stridigheter mellan Kerstin Hjelm och det sociala. Följden blev en långdragen konflikt mellan Kerstin Hjelm och Växjö socialförvaltning.

Problemen trappades upp, skriver Birger Hjelm: ”Även Gunnel och mamma började bråka och den tidigare fina sammanhållningen började krackelera. Min syster blev hårdare hållen av mamma än tidigare och hennes frigörelse skulle, milt uttryckt, inte bli friktionsfri. Att mamma var överbeskyddande råder det inget tvivel om.”
För att göra en lång historia kort: också Gunnel Hjelm placeras i fosterhem i början på 1970-talet.

Den saknade systern

För gossen Birger Hjelm blev saknaden efter den fyra år äldre systern en svår upplevelse som kom att prägla hela hans liv. Han menar att de sociala myndigheterna betedde sig okänsligt för att inte säga fientligt gentemot modern. Vi låter Birger Hjelm själv berätta:
”I Socialförvaltningens återgivning av samtalsredovisning med min syster och andra inblandade anar man en låst uppfattning och inställning om mamma som en problematisk person. Alla uppgifter som beskriver mamma som en besvärlig person accepteras okritiskt och får stort utrymme… Socialförvaltningens eget agerande bidrar också till att provocera fram mammas häftiga agerande.”

Inom socialförvaltningen tycks man inte inse att Kerstin Hjelm är en människa av kött och blod som blir sårad och kränkt genom den förnedrande behandling hon utsätts för, och som därför ibland mycket stridbart kämpar för sin familjs existens. Birger Hjelm igen:
”Att det sliter på en människa att ligga i en långvarig konflikt med en social myndighet verkar inte vara något som socialförvaltningen reflekterar över. Jag förstår nu i efterhand att mamma blev utbränd och drabbades av en utmattningsdepression. Detta sker naturligtvis inte över en natt utan är en lång process.”

Så småningom börjar de sociala myndigheterna luta åt att även unge Birger bör omhändertas. Från sommaren och framåt blir gossen föremål för ingående utredningsåtgärder, eftersom man utgår ifrån att han far illa i hemmet till följd av moderns förmodade beteende. Sociala förgrundsgestalter i sammanhanget är tjänstemannen Tyra Olsson och psykiatrikern Stig Östenson, personer som Birger Hjelm inte har mycket till övers för. Också förordsförfattaren Bo Edvardsson har från sin egen yrkesutövning haft negativa erfarenheter av Östenson.

”Jag kan gissa vad makarna Östenson [fru Östenson var barnpsykolog och arbetade tillsammans med maken] har åstadkommit under många års yrkesverksamhet. Dr Östensons egocentriska kvasipsykologiserande framgår med tydlighet av de brev av hans hand som finns i boken.”

Efter långvarigt utredande kommer berörda myndigheter ändå slutligen fram till att Birger Hjelm inte behöver tvångsomhändertas. Den omänskliga behandling han och modern blivit utsatta för lämnar dock djupa spår både hos modern och sonen.

”Mamma var mycket frustrerad över hur alla blundade över och inte ville kännas vid de myndighetsövergrepp som vi blev utsatta för”, skriver Birger Hjelm. Ett uttryck för denna frustration var att Kerstin Hjelm vid ett tillfälle skällde ut en FNL-aktivist, som i Växjö centrum skanderade slagord mot USAs engagemang i Vietnam och skramlade med bössan ”för Vietnams folk” som det så vackert hette.
–Jag skall skänka en slant den dag ni börjar inse och protestera mot att mänskliga rättigheter kränks även i Sverige, sa fru Hjelm bland annat enligt sonen Birgers redovisning i boken.

Göran Skyttes uppsats

De uppslitande erfarenheterna från Växjö kommun och dess socialförvaltning gör att Kerstin och Birger Hjelm flyttar till Alvesta. Även här upprepas de tröttsamma rutinerna med sociala utredningar och myndighetskontroll. Vilket får mamman och sonen att snart flytta på nytt, denna gång till Tranemo i Västergötland. Kerstin Hjelm hade nu för övrigt gift om sig.

Slutligen slipper Birger Hjelm och hans mamma den sociala övervakningen. Ärren i deras själar kan dock ingen utplåna, och familjen förblir obotligt splittrad. Bokens andra del ägnas åt Birger Hjelms inträde i vuxenvärlden och hur han i mogen ålder kämpar för att få till stånd en ursäkt från Växjö kommun och ett erkännande av att man handlat fel. Birger visar sig vara en studiebegåvad person och utbildar sig till jägmästare. Under flera år arbetar han också i Etiopien, och det är under denna tid hans moder Kerstin avlider i en cancersjukdom hösten 1999. I det sista telefonsamtalet Birger hade med sin mor sade hon följande:
–Det är ju förfärligt att de kunnat splittra vår familj på det sättet som dom gjorde. Ni var så fina tillsammans. Jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla ihop er men det gick inte. Jag var verkligen ledsen och arg för din skull och jag vet hur svårt det var för dig, Birger. Jag kände mig så maktlös och jag kanske gjorde fel ibland men jag gjorde så gott jag kunde. Tänk på dina egna pojkar nu och vad som än händer så får inget skilja dom åt och du får aldrig överge dom.

Fru Hjelm var synnerligen aktiv i sammanhanget. Hon kontaktade media som skrev om tvekampen med det sociala - något som säkert inte gjorde dess representanter mer välvilligt inställda till henne – och hon fick kontakt med en ung journalist vid namn Göran Skytte. Denne skrev sitt examensarbete vid Journalisthögskolan i Göteborg 1973 om fallet Hjelm. Det fick titeln Fru Hjelm och hennes barn. En deskriptiv analys av två barnavårdsfall.

Socialsverige

Birger Hjelms ansträngningar att få ansvariga myndigheter och tjänstemän att krypa till korset bar alltså inte frukt. De vägrade erkänna att de kunde ha haft fel. Inte heller deras efterträdare i den sociala apparaten vill gå med på att fel har begåtts. Och landets högsta sociala myndighet, Socialstyrelsen, tvår sina händer. Så går det till i Socialsverige, och det borde kanske Birger Hjelm ha insett redan innan han inledde sina ansträngningar – men det är kanske inte så lätt när man som Hjelm med stort patos vill göra upp med begångna oförrätter. Ledsamt nog förlorade också Hjelm en massa pengar när han anlitade en jurist som inte var mycket att ha.

Fallet Hjelm och otaliga liknande fall i det av socialdemokratin uppbyggda Socialsverige är resultatet av en skev människo- och familjesyn, som utgår ifrån att man med automatik kan få små och stora människor att anpassa sig i önskade mönster genom tillgripandet av social ingenjörskonst. Det tas, i enlighet med socialismens människosyn, för givet att en förändrad omgivning också förändrar människan på avsett vis. Den trygghet traditionella familjeband förmår skapa, också i många ”problemfamiljer”, tas ringa hänsyn till.

Det behöver knappast påpekas att det ibland finns helt olidliga familjeförhållanden där de sociala myndigheterna har en given skyldighet att ingripa och ge lidande barn en ny och bättre uppväxtmiljö. Och visst finns det yrkesskickliga och inkännande socialtjänstemän.

Det stora problemet med barnomhändertaganden i Sverige har dock varit att myndigheterna inte kunnat hålla fingarna borta när det gäller relativt välfungferande familjer, som av en eller annan anledning fått det socialas ögon på sig.