11:e september [fortfarande] ifrågasatt


Källa: Läsarnas Fria Tidning, 2008-09-10

Leif Erlingsson
Samtidsbloggare, Botkyrka

Camilla Ingman-Fulton
Mediekritiker, Umeå

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör, Täby

Källor kan sökas via blog.lege.net/

En något förkortad version av denna artikel (de tre inledande styckena bort) trycktes i Flamman torsdagen den 7 september 2006, sidan 15, efter att artikeln i tur och ordning erbjudits SvD Brännpunkt, DN Debatt, DN Kultur, DN Kulturdebatt, Aftonbladet och Expressen utan att dessa ville ta in den. Den är fortfarande lika aktuell, med tanke på FRA och CIA/USA/NATO/EU-sponsrat krig i Georgien, som ju ligger norr om Iran. Terrordådet den 11:e september 2001 när tre byggnader i World Trade Center (WTC) fullständigt kollapsade och Pentagon skadades blev en vändpunkt i amerikansk utrikespolitik.  Som på beställning gavs en förevändning för att sjösätta doktrinen

"Kampen mot terrorismen med preventiva krig" - i strid med folkrätten - som ny täckmantel för USA:s imperieambitioner.  Afghanistan blev första målet och Irak det andra.  Nu står eventuellt Iran på tur.

Historien visar liknande exempel på vändpunkter.  Japans angrepp på Pearl Harbor, som blev en förevändning för USA att gå med i andra världskriget och senare atombomba Hiroshima och Nagasaki.  Eller mordbranden av riksdagshuset i Tyskland, som blev Nazitysklands förevändning för att avskaffa demokratin och terrorisera för nazismen olämpliga medborgare.

"Kampen mot terrorismen" har redan fått långtgående konsekvenser, även för oss i Sverige.  Omläggningen av det svenska försvaret har påskyndats från att vara ett "sega gubben försvar", till att alltmer bli en yrkesarmé för internationella insatser inom ramen för USA:s dominans.  Ett Storebrorssamhälle växer snabbt fram för kontroll av medborgarna och traditionellt solidaritetsarbete med folk som försvarar sig mot ockupation kan idag klassas som terrorism.  Det finns alltså goda skäl att diskutera 11:e september.  I synnerhet här i Sverige, där seriös kritik av Bush-administrationens officiella version hittills har varit obefintlig.

I USA däremot finns det en brokig och växande folkrörelse som ifrågasätter vad som egentligen hände den 11:e september.  Den består bland annat av släktingar till omkomna, krigsveteraner, kongressledamöter, vetenskapsmän och tidigare anställda inom underrättelsetjänsten.  Artiklar och böcker skrivs, filmer produceras och runt om i landet hålls seminarier och konferenser där 11:e september kritiskt analyseras och diskuteras.  Flera opinionsundersökningar visar också på en grundläggande misstro mot den officiella versionen hos den amerikanska befolkningen.  Den senaste, gjord av Ohio University och publicerad i augusti 2006, visar att 36% av amerikanerna anser det vara troligt att personer i USA:s regering antingen deltog i attackerna själva eller lät bli att ingripa för att de ville att USA skulle gå i krig i Mellanöstern.

Det bör också påpekas att det framförallt var krav från familjemedlemmar till omkomna som ledde till att en officiell utredningskommission överhuvudtaget tillsattes.  Speciellt drivande var the Family Steering Committee.  Efter cirka ett års hård kamp med mycket motstånd från Bush-administrationen, tillsattes den så kallade Kean-kommissionen.  I slutändan tog den dock bara upp cirka 30 procent av de frågor the Family Steering Committee ställde.

Det mest centrala i de kritiska diskussionerna handlar om WTC-kollapserna och de krigs- och luftförsvarsövningar som pågick dagarna innan och under 11:e september och vilken effekt det senare hade på misslyckandet att ingripa mot de kapade planen.  Utöver det diskuteras bland annat omständigheterna kring ramningen av Pentagon, de utpekade flygkaparnas pilotutbildning i USA och den stora ökningen av viss handel på börsen dagarna innan.  Och så förstås: cui bono? - 11:e september i vems intresse?  Av utrymmesskäl redovisas här ett begränsat urval av de viktigaste invändningarna mot den officiella versionen av vad som hände den där dagen för fem år sedan. Varför ingrep inte luftförsvaret?

Kean-kommissionen påstår att brister i samarbetet mellan olika myndigheter var orsaken till att luftförsvaret misslyckades.

Kritikerna menar att det sedan länge fanns väl utarbetade rutiner och erfarenhet av avvisning eller oskadliggörande av "vilsekomna" flygplan som skulle ha kunnat förhindra attentaten.

Men just denna dag var inget normalt.  Luftförsvaret hos världens mäktigaste militärmakt lyckades inte ingripa när landet angreps.  Enligt kritikerna troligast på grund av minst fyra pågående krigs- och luftförsvarsövningar, bland annat med simulerade kapningar.  Under de första 100 minuterna av attacken orsakade mängden av felinformation att North East Air Defense Sector (NEADS) - som ansvarar för det drabbade området - "jagade" över ett dussin "kapade" plan.  Kean-kommissionen avfärdar denna omständighet som ett betydelselöst sammanträffande.

Att det påminde om kontrollerade demoleringar, var det många som tänkte och yttrade när de såg WTC-tornen kollapsa.  Något som också TV- och radioreportrar spontant kommenterade i direktsändningarna.  Det bör påpekas att tornens kollapser kom som en total överraskning, inte minst för brandförsvaret som därför led stora förluster.

Den officiella förklaringen till dessa demoleringslika kollapser var så kallade pannkaksteorier, som dock inte tar hänsyn till de bärande centrala stålpelarna.  Senare officiella versioner hävdar att skadorna från flygplanen och värmen från bränderna försvagade de centrala stålpelarna så mycket att de totalt förlorade sin bärighet.

Frågan om hur den officiella förklaringen skulle kunna vara möjlig med hänsyn till tornens stålkonstruktion och den åverkan som de rammande flygplanen och de efterföljande bränderna åstadkom har utretts av bland andra fysikprofessor Steven E. Jones. Flera omständigheter framhålls av honom och andra kritiker som viktiga skäl till deras slutsats att tornen inte kunde kollapsa, eller kollapsa som de gjorde, enbart på grund av de rammande flygplanen och de efterföljande bränderna.  Professor Jones med flera påpekar bland annat att den brand tornen utsattes för inte kan åstadkomma den höga temperatur som krävs för kollaps av stålkonstruktionen och att den smälta metallen, som flera veckor efteråt grävdes fram ur marken, därför måste ha åstadkommits på annat sätt än genom bränderna.  Dessutom finns det mängder med vittnesmål som hävdar att en serie sprängningar skett under de delar av tornen som rammats.  Sprängningar som kritikerna hävdar är en förutsättning för att tornen kunde kollapsa så snabbt.

Sju timmar efter att de två tvillingtornen kollapsat, rasade en tredje byggnad (WTC-7) - som inte blev rammad - på liknande sätt som de två tornen.  Den var 47 våningar hög och hade en annan byggnad mellan sig och det närmaste tornet.  Om de skador WTC-7 ådrog sig när tornen kollapsade - ett relativt stort "hål" nära marken i ena kortsidans hörn - var orsaken till att byggnaden rasade, så borde den rimligen ha tiltat.  Istället för att - som den gjorde - kollapsa i ett närmast perfekt symmetriskt fritt fall, precis som när byggnader medvetet imploderar genom professionellt och omsorgsfullt utplacerade sprängladdningar.  Byggnaden innehöll viktiga finansiella institutioner och myndighetsorgan, bland annat den amerikanska säkerhetstjänsten och borgmästarens ledningscentral för krisberedskap.  Kean-kommissionen behandlar överhuvudtaget inte WTC-7, medan andra officiella utredningar påstår att byggnaden kollapsade på grund av skadorna den fick när tornen kollapsade.  Kritikerna hävdar att det är en omöjlighet och att WTC-7 är toppen på isberget av händelser vilka kräver genuint oberoende utredningar.

I USA skämtar man om att de som tror på den officiella versionen om 11:e september måste vara så kallade slumpteoretiker, eftersom så många sammanträffanden och till synes oförklarliga händelser inträffade just den dagen.