Först några inledande frågor.
1.
Har vi något moraliskt
ansvar, att minska klyftorna mellan fattiga och rika?
2.
Räcker det, att enbart
prata om, rättigheter, plikter och skyldigheter?
3.
Om inte, vilka skäl
eller argument skulle i så fall, kunna förändra våra attityder?
4.
Vilka ”verktyg”, skulle
vi då behöva för att lyckas?
Att hjälpa eller inte
hjälpa, det är frågan.
Definitioner
Två
kriterier för fattigdom enl. Robert McNamara
Absolut fattigdom:
Begreppet “absolut
fattigdom” introducerades av förre världsbankschefen Robert McNamara, och hans
definition är som följer:
”Fattigdom på den absoluta nivån, (dvs
oavsett vilken måttstock man använder) är ett liv på existensens rand. De
absolut fattiga är allvarligt eftersatta människor som kämpar för att överleva
under eländiga och förnedrande förhållanden, nästan utom räckhåll för vår
sofistikerade fantasi och omöjliga för oss i vår priviligierade situation att
föreställa oss. Jämfört med dem som har turen att leva i utvecklade länder, har
individer i de fattigaste länderna:
en spädbarnsdödlighet som är åtta gånger
så hög;
en förväntad livslängd som är en tredjedel
kortare;
en läs- och skrivkunnighet bland vuxna
som är 60% lägre;
en näringsnivå som för en på två
individer i befolkningen är under acceptabel standard;
och för miljontals spädbarn mindre
protein än vad som är tillräckligt för att hjärnan skall kunna utvecklas
optimalt.”
1½ miljard människor, eller runt 25% av
Jordens befolkning, tvingas leva på ½ USD per dag.
Relativ fattigdom:
Definitionen på ”relativ fattigdom”
säger, ”att vissa medborgare är fattiga i relation till det välstånd som deras
grannar åtnjuter.”
Den relativa fattigdomen, kan delas in
efter i princip vilka kriterier som helst, beroende på vilka brytpunkter man
väljer. Den relativa fattigdomen skiljer sig också, från nation till nation.
Jag har här valt 750 USD, vilket ger ~2USD per dag att leva för. Vid denna
brytpunkt har vi redan täckt in hälften av Jordens befolkning.
En annan form av relativ fattigdom som
jag väljer att ta med här, kanske kan uppfattas som kontroversiell, eftersom
den omfattar en till synes rik och välmående grupp. I den gruppen finns allt
från hemlösa och socialt utslagna, till det stora flertalet människor, som mitt
ibland oss, trots ett arbete ändå aldrig får pengarna att räcka, till
något utöver hyran maten och kläderna. Människor som har en så ansatt ekonomi,
att t o m ett restaurangbesök, tandläkarbesök eller en semesterresa med
familjen, framstår som en näst intill ouppnåelig lyx.
Om vi skulle räkna med även denna grupp
människor, har vi plötsligt kommit att omfatta den absoluta majoriteten av
Jordens befolkning.
Inledning
Låt oss först titta på om och varför
vi bör hjälpa våra medmänniskor och i så fall vilka som bör omfattas av
vår hjälp, välvilligt eller ej.
Många är de moralfilosofer, som har
förfäktat tanken, att vi har ett moraliskt ansvar, som inte bara sträcker sig
till vår närmast anhöriga, familj, grupp, samhälle eller nation, utan att den
bör omfatta alla människor, eftersom en gränsdragning på principiell
grund knappast är möjlig.
Särskilt
inom Utilitarismen har denna tanke varit starkt förankrad hos flertalet
filosofer.
Den här
uppsatsen kommer att belysa några av de filosofer och tänkare, vars
argumentation och tankar haft ett stort inflytande över utformningen av etiska
och moralfilosofiska principer och doktriner i vår tid.
Som utgångspunkt för argumentationen i
den här uppsatsen, har jag valt att använda den enligt många filosofer, kanske
klarast formulerade moralfilosofiska principen som hittills skrivits till stöd
för tesen, att vi är moraliskt förpliktade hjälpa alla. Även om det med alla
i Peter Singers senaste formulering, inte längre menas alla, utan bara
vissa ”absolut fattiga” och den lyder därför numer som följer:
Första premissen: Om vi kan hindra något ont utan att offra
något av jämförbar betydelse, bör vi göra det.
Andra premissen: Absolut fattigdom är något ont.
Tredje premissen: Det finns viss absolut fattigdom som vi
kan hindra utan att offra något av jämförbar moralisk betydelse.
Slutsats: Vi bör hindra viss absolut fattigdom.
(Peter Singer är professor vid Monash
University, Melbourne.)
Pro & con
Singer delar, likt många andra filosofer
tanken, att det inte föreligger någon intrinsikal skillnad mellan en handling,
och underlåtelsen av en handling.
Samtidigt som detta är sagt, har vi
självklart inga svårigheter inse, att det ändå är en stor skillnad mellan att
själv mörda någon och att underlåta att rädda livet på någon. Skälet för detta
beror dels på, att det är så mycket lättare att identifiera ett konkret
mordoffer, i förhållande till det eventuella lidande som kan uppstå för ett
antal oidentifierade människor, om jag väljer att köpa en ny stereoanläggning,
i stället för att skicka pengarna till en hjälporganisation, dels också för att
det föreligger en avsevärd skillnad mellan att uppsåtligen vilja skada eller
döda någon, jämfört med att vara ignorant inför okända människors eventuella
lidande. Dessutom är det ju alltid möjligt att ”gömma” sig i mängden, med
motiveringen; varför ska jag hjälpa, när ingen annan gör det?
Men dessa skillnader och omständigheter,
behöver som sagt inte rubba den tidigare slutsatsen, att det principiellt inte
finns någon intrinsikal skillnad mellan att döda och låta dö.
Singer är
således i sin argumentation, noga med att framhålla distinktionen mellan
frivilliga allmosor och moraliska förpliktelser, trots att det är mycket svårt,
att dra gränser mellan handlingar som vi är förpliktade till och sådana som det
är bra om vi utför, men som det samtidigt inte är förkastligt, om vi inte
utför.
De invändningar som
framförts, och de argument som använts mot en moralisk förpliktelse att
hjälpa svaga och utsatta människor, delar ofta den gemensamma föreställningen,
att det råder en sådan naturlagsbunden resursknapphet, att bistånd ställer till
större skada än nytta.
En annan vanlig
invändning mot bistånd, finner man i det klassiska citatet, ”charity
begins at home”.
Några av de mest namnkunniga filosoferna
bakom denna föreställning är Garret Hardin och äganderättsivraren Robert Nozick,
som båda utgår från att det skulle råda en sådan resursknapphet att detta i
sig, skulle upphäva varje form av moralisk plikt gentemot svaga och nödställda.
Därav benämningen ”livbåtssyndromet”. vars utgångspunkt är att resursknappheten
leder till allas undergång om man skulle vara förpliktad att hjälpa. Detta
används ofta som ursäkt för att vägra ge bistånd, dels med motiveringen att det
skulle medföra irreparabla skador för givarna, dels att biståndet också skulle
medföra ett ännu större lidande för de hjälpbehövande, genom att biståndet då
påstås leda till ännu värre överbefolkning och därmed fler nödlidande.
Singer uppehåller sig därför ganska länge
vid ”tredelningens etik” - en term från medicinska prioriteringar som tillämpas
i krigstider - i syfte att argumentera mot den.
Singer sammanfattar sin kritik mot
livbåtsetiken på följande sätt.
”Om
alla har rätt till liv och denna rätt är en rätt mot andra som skulle
kunna hota ens liv, men inte en rätt till hjälp från andra när
ens [eget] liv är i fara, då kan vi förstå känslan att vi är ansvariga för
handlingen att döda men inte för att underlåta att rädda”.
Jag kan bara instämma i Singers
avståndstagande till ett så omänskligt och socialt apart resonemang.
Med sina argumentationer har Singer m fl.,
genom en rad starka exempel övertygat mig, att vårt moraliska ansvar,
inte bör begränsas till oss själva, familjen eller den grupp man tillhör, utan
att man bör försöka omfatta så många människor som möjligt, även om Singer
själv, inte förefaller vilja, att i alla avseenden gå så långt, vad
hjälpens omfattning anbelangar, som hans argumentation antyder.
Ännu återstår också en rad detaljerade
frågor, att ta ställning till innan vi har ett tillräckligt underlag.
Några exempel på frågor som ännu kan
behöva besvaras: Varför ska vi hjälpa? På vilket sätt gagnar det oss att
hjälpa alla? Hur ser världen ut? Hur kommer den att se ut? Varför
ser världen ut som den gör? Varför ökar klyftorna i världen? Hur
kan vi hjälpa? Vad behöver förändras?
Påståendet, att
fattigdomen i världen beror på en ojämn och orättvis fördelning av resurserna,
delas säkert av en överväldigande majoritet människor i världen.
Att det - på ett mer
konkret plan - handlar om, att maktkamp, pengar och den medföljande girigheten,
ständigt orsakar nya motsättningar och konflikter, som i sin tur leder till
ökat förtryck, är ett annat påstående som sannolikt inte heller kommer att
mötas av någon proteststorm.
Tar man dessutom hänsyn,
till att utvecklingstakten mellan rika och fattiga nationer i många fall kan
jämföras med ett expresstågs och en snigels, jämte en förväntad exponentiell
befolkningsexplosion i redan svårt överbefolkade regioner, och samtidigt
betänker att den fortsatt negativa demografiska utvecklingen i rika nationer,
leder till en successiv höjning av medelåldern, med minskade skatteintäkter och
ökade kostnader som följd, ligger det nära till hands att dra slutsatsen, att
traditionella metoder inte kommer att kunna lösa de förväntade
problemen, hur mycket vi än VILL. Därav följer också,
att behovet av en ny moralisk teoribildning med en ny värdebas, med all
sannolikhet snart kommer att uppenbara sig.
När det gäller befolkningsexplosionen
finns det i 3:e världen också ett känt samband till det absolut omvända
förhållandet mellan våra försörjningsmöjligheter och antalet barn vi anser det
nödvändigt att sätta till världen, vilket ytterligare sätter press på våra
ansträngningar att finna nya lösningar.
(Se även faktauppgifterna.)
Vad om något, hindrar de gängse moraldefinitionerna från att
bidra till en förändring av våra attityder, men framför allt, till en
förändring i vårt handlande?
Det finns, enligt mitt förmenande flera
viktiga skäl för, att ifrågasätta de gängse moraldefinitionerna. Det främsta
skälet för detta, grundar sig på att inte någon moraldefinition som har
formulerats hittills har gett empati och villkorslös kärlek, ett intrinsikalt
värde.
Låt oss titta närmare på begreppet
”Empati”:
Begreppet
empati är inte något nytt påfund, det har alltid funnits och det har allt sedan
forntiden behandlats och tolkats av filosofer och tänkare.
I Bibelns Tredje Mosebok beskriver Moses
den ”gyllene regeln” som en universell etisk regel. Även Jesus påminner om
denna regel, att vi skall överskrida våra egna personliga intressen, när han
säger, ”du ska älska din nästa så som dig själv”. Samma tanke återfinns i
formuleringen ”gör för andra det ni vill att andra skall göra för er”. Kant
försökte utveckla tanken till det som kom att bli det berömda ”kategoriska
imperativet”; ”Handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja,
att den blir upphöjd till allmän moralisk lag”. Denna lag har i sin tur
modifierats av R. M. Hare, som betraktar ”universaliserbarhet” som en logisk
egenskap hos moraliska omdömen. Därefter har de brittiska filosoferna
Hutcheson, Hume och Adam Smith åberopat tesen på en ”opartisk betraktare” som
ett test på ett moraliskt omdöme. Den moderna motsvarigheten till denna tes,
finner vi hos Jeremy Bentham och J. J. C. Smart, som förfäktar den ”Ideala
Obervatörs-teorin” som säger att ”var och en räknas som en och ingen för mer än
en” när vi ska fatta beslut i moraliska frågor.
John Rawls, en framstående modern
kritiker av utilitarismen, införlivar i stort samma tanke med sin egen teori,
genom att härleda de grundläggande etiska principerna från en tänkt
beslutssituation (ursprungssituation) där de som väljer, inte vet om de kommer
att tillhöra, dem som vinner eller dem som förlorar på de principer, som de
väljer.
Många
kloka och värdefulla ord, men de har uppenbart inte motiverat oss att
följa dem!
Jag menar, att de omständigheter som
hittills har hindrat dessa principer från att fungera i praktiken, även i
framtiden kommer hindra oss från att skapa en bättre värld för alla
individer.
Dessa omständigheter kan delas in i två
grupper. Den ena gruppen har det gemensamt, att de moraldefinitioner vi har
sett hittills, utgår från ett rationellt och strikt logiskt tänkande.
Jag menar att det inte är möjligt att få
en moralisk eller etisk modell att fungera i praktiken, om inte människor KÄNNER
något för varandra och om vi inte anser oss ha några intuitiva skäl för, att spontant
agera som moraliska agenter i vår vardag, vilket i sin tur hindrar oss från att
förstå begreppet empati ur ett ontologiskt perspektiv och som därför också har
fått oss att inta en ofruktbar utgångspunkt för våra moraliska överväganden och
beslut. Till den andra gruppen hör, att de ”spelregler” eller trossystem som vi
använt ända sedan vi tillhörde ett samlarsamhälle, har tvingat oss att
konkurrera och bekämpa varandra i stället för att hjälpa varandra.
Så länge de yttre förutsättningarna
”tvingar” oss att dra rationella, logiska eller ekonomiska gränser för vårt
engagemang, kommer också vårt handlingsutrymme att begränsas till ett ”antingen
eller”, i stället för ett ”både och” resonemang. Därmed kommer vi
heller aldrig att kunna lösa de övergripande problemen!
Förslag
För att
inte moralbegreppet enbart ska bestå av en samling tomma ord, där vår uttalade
moral, så markant skiljer sig från den faktiska moral som styr våra handlingar
i vardagen, är det uppenbart att moraldefinitionerna och världen, behöver en ny
värdebas. Det är mycket som talar för att något väsentligt saknas i den
befintliga teoribildningen, då världsfreden förefaller lika avlägsen idag som
någonsin förr.
Får jag då föreslå EMPATI och VILLKORSLÖS
KÄRLEK, som värdebas för en ny moraldefinition.
Låt mig förklara vad jag menar.
Eftersom
begreppen empati och villkorslös kärlek förmodligen tolkas
väldigt olika, är det angeläget att jag först definierar dem.
Med empati
menar jag:
Ø
Att
intuitivt och spontant identifiera sig med- och att känna med, en annan
varelses belägenhet;
Ø
att
dela en annan varelses, glädje, oro och sorg;
Ø
att
också villkorslöst vilja hjälpa en annan varelse.
Empati, är också på ett avgörande sätt
beroende av, en trygg och framför allt kärleksfull barndom och
uppväxttid, för att kunna utvecklas. Detta förutsätter också, att de normer och
värderingar som vi förmedlar till våra barn, följer den önskade
moraluppfattningen, om våra handlingar ska kunna bli mer empatiska.
Villkorlig
kärlek =~ Kärlek
Det är
ingen som helst skillnad på om jag, säljer något, hjälper någon, eller älskar
någon, om det gemensamma är, att jag förväntar mig en likvärdig
motprestation.
Den villkorslösa kärleken är
därför i motsats till den villkorliga, inte kvantifierbar eller nedbrytbar i
sina beståndsdelar. Den bara ÄR!
Men det är inte ens tillräckligt att vi
förstår innebörden av begreppen empati och villkorslös kärlek, dessa är
något vi måste KÄNNA. Empati gör heller inte någon åtskillnad, på om det
är en nära anhörig, eller en vilt främmande människa som behöver hjälp.
Varför ska vi hjälpa
Men innan
vi tar ställning till om vi kan tänka oss, att anamma empati och villkorslös
kärlek som viktiga beståndsdelar i en framtida moraldefinition, eller om vi
förkastar dem som naiva och romantiska drömmar, bör vi först vara fullständigt
på det klara med om vi tycker, att det har ett intrinsikalt värde att hjälpa
andra, samt att vi förstår varför vi tycker så, eller om den hjälp vi
eventuellt är beredda att ge, är förenad med en mängd villkor!
Möjligen
kan följande exempel hjälpa oss att avgöra om vi tycker att det har ett
egenvärde, att vi gör allt som står i vår makt att göra; när t ex
ett barn har gått vilse i skogen, eller ramlat i sjön; att vi skickar iväg
ambulanser och ambulanshelikoptrar till olycks- och katastrofplatser; att vi
hjälper de svaga i samhället och även skickar nödhjälp till människor som
drabbats av krig, natur- och svältkatastrofer; likväl som vi själva förväntar
oss att få hjälp när vi blir sjuka eller hjälplösa.
Principiellt,
råder det nämligen inte någon som helst skillnad, mellan dessa exempel. För
inte i något av dem sägs det något om, att man endast bör undsätta
närstående som behöver hjälp!
Är det
då möjligt, att över huvudtaget dra en gräns mellan situationer, när det är
rätt att ingripa och när det inte längre är rätt att hjälpa. Om en person
anser, att en sådan gränsdragning är möjlig och kanske rent av nödvändig, bör
man rimligen också kunna avkräva den personen en närmare förklaring på, när och
under vilka omständigheter det inte längre är rätt, att ingripa alls, eller att
det t ex skulle vara rätt att handla på olika sätt, vid olika situationer.
Föreligger
det t ex någon principiell skillnad mellan följande två situationer;
när vi
framför våra ögon ser barn i tredje världen som svälter ihjäl, eller när vi
bevittnar ett barn som just har blivit påkörd av en bil?
De
flesta skulle emellertid säkert hålla med mig om, att det moraliskt sett är
lika förkastligt att inte hjälpa, oavsett situationen.
För att vår empati emellertid spontant
ska kunna utsträckas, till att även omfatta vilt främmande vuxna och barn i
tredje världen, är det uppenbart att moraldefinitionen måste vila på någonting
mer engagerande, än de gängse moraldefinitionerna, eftersom freden och
utrotningen av världssvälten, förefaller lika avlägsen idag, som när de första
moraldefinitionerna tog form. Därför menar jag att vi först skulle behöva
undersöka om det finns några gemensamma ”verktyg i vår verktygslåda”, som är av
den arten att de alltid, och med automatik tvingar fram den splittring,
girighet och destruktivitet, som har genomsyrat vår vardag, ända sen samlar-
och bytessamhällena.
Om och när vi har identifierat dessa
”verktyg”, kommer vi att behöva skaffa oss en uppsättning nya och ännu oprövade
verktyg, om vi vill skapa en bättre värld för alla. Med nya och oprövade
verktyg, menar jag t ex, att vi bör ge empati och villkorslös kärlek
ett intrinsikalt värde, istället för ett perifert instrumentellt värde.
De befintliga moralbegreppen, har aldrig
och kommer aldrig, att kunna ges ett meningsfullt innehåll, utifrån ett
strikt rationellt och logiskt tänkande, så länge våra relationer baseras på,
misstänksamhet, rädsla, förväntningar och krav (som i soldatens dilemma), eller
på ett matematiskt överslag (utilitaristiskt tänkande). De har heller aldrig
kunnat förebygga problemens uppkomst. Därför kommer också problemen i världen
att bestå, av det enkla skälet att vi måste KÄNNA empati gentemot
våra medmänniskor, för att välja att handla ”moraliskt”!
En reell förändring till det bättre,
kommer således att vara möjlig, först när vi har förändrat våra attityder och
när vi börjar fundera över de faktiska ORSAKERNA till att konflikter och
destruktiva motsättningar uppstår, istället för att som hittills,
symtombehandla alla stora och små problem i världen. Då först kommer vi att
kunna göra anspråk på att vara moraliska agenter och då först kan en
moraldefinition fungera i praktiken.
Nyckelordet för en positiv förändring är
därför, förebyggande!
Moraldefinitioner
De
invändningar jag har mot gängse moraldefinitioner, beror således på att de
förutsätter en ömsesidighet som aldrig kan säkras med rationella eller logiska
metoder.
Bara
för att man älskar någon, behöver inte detta innebära att kärleken är besvarad.
Eller bara för att man räddar livet på
någon annan, betyder inte detta att någon annan kommer att vilja återgälda
tjänsten. Rädsla och disciplin ger inte heller någon stabil grund för ett
ömsesidigt förtroende.
Eftersom, vi aldrig på förhand kan veta
hur någon annan kommer att reagera i någon situation, ännu mindre förvänta oss
en bestämd reaktion, förefaller det mig bättre att utforma en moraldefinition
som inte är beroende av andras reaktioner, utan begränsar sig till den egna
personen.
En sådan moral, som bara ställer krav på
en själv, skulle kunna definieras enligt följande:
Att alltid försöka leva upp till den
högsta tanken som man kan ha om sig själv.
Moral
fungerar emellertid i prakten som vi säkert alla vet, endast om vi har fler
goda skäl, att hjälpa varandra än vi har skäl, som säger åt oss att låta bli.
Men i en strikt hierarkisk värld, där konkurrens och utslagning genomsyrar alla
våra aktiviteter, från barndomens skolbetyg, till den ständiga kampen om makt
och pengar, motiveras vi sällan eller aldrig att hjälpa varandra villkorslöst.
Det vill säga, att göra något för en medmänniska utan att kräva, eller förvänta
sig en likvärdig motprestation. Incitamenten för att utnyttja varandra, är med
de ”spelregler” vi använder, helt enkelt så oändligt mycket starkare.
Vår vilja, att förändra våra attityder,
så att vi kan förbättra livsvillkoren för alla individer, och att börja förebygga
motsättningarna i stället för att ständigt springa efter med ”brandsläckaren”,
tycks mig emellertid återstå att upptäcka, då vi ännu så länge inte förefaller
beredda, att ifrågasätta en av våra allra mest monumentala illusioner,
nämligen den, att världen omöjligt skulle kunna fungera utan hierarkiska
maktstrukturer och pengar! Hur ska vi då kunna råda bot på fattigdomen i
världen och hur ska vi då kunna skapa en bättre värld för alla
individer, så länge vi envisas med, att behålla alla våra attityder, och även
alla våra verktyg i den befintliga ”verktygslådan”?
Om vi bara skulle kunna enas om, att det
vore troligt, att motsättningarna mellan enskilda människor skulle minska, om incitamenten
för girigheten kunde undanröjas, då skulle vi säkert också kunna förenas kring
tanken, att många av de oroligheter och krig som ständigt blossar upp runt om i
världen, också skulle kunna förebyggas, om vi kunde förhindra att vårt
naturliga habegär ständigt förvandlas till en destruktiv girighet som alltid
lever i symbios med maktkamp och pengar.
Därför menar jag, att om vi hade viljan
att utrota världssvälten och lidandet, (vilket är fullt möjligt) så skulle
vi alla tjäna på det!
Vägen dit kan emellertid vara lika lång
som mödosam, men den kan också vara lika kort som lätt, beroende på om vi
själva väljer den traditionella verktygslådan, eller om vi vågar välja
en ny, som inte ständigt måste brottas med omöjliga
finansieringsmodeller och krassa vinstintressen!
Det intressanta är inte huruvida vi har
några logiska eller rationella skäl, för att ta på oss ett moraliskt ansvar för
orättvisorna i världen. Vi kan sannolikt rada upp hur många exempel som helst,
utan att det förändrar våra attityder, om vi inte samtidigt är känslomässigt
engagerade.
Avgörande för om vi kommer att
råda bot på orättvisorna i världen, beror på omm:
1. vi KÄNNER en så stark empati
för våra medmänniskor, att vi anser det självklart att göra något åt saken;
2. vi därefter VÄLJER att byta ut de
”verktyg” som idag hindrar oss från att lyckas.
Min konklusion blir därför, att vi
självklart bör göra allt som står i vår makt att göra, för att hjälpa
varandra till ett värdigt och tryggt liv, om inte annat så av det enkla skälet,
att det ligger i ALLAS intresse att göra så.
När det gäller frågan, om hur vi ska
kunna åstadkomma en reell förändring, behövs en ny värdegrund för mänskligt
umgänge och mitt förslag är, att vi försöker forma en ny moralfilosofisk teori
som ger empati och villkorslös kärlek till ett
intrinsikalt värde, istället för ett instrumentellt.
Roland Mollbrandt
Faktauppgifter:
För 25 år sedan dog c:a 10.000 människor
varje dag, c:a två miljarder människor var då mer eller mindre undernärda.
Idag är det ungefär 24.000 människor som
varje dag dör av hunger eller hungerrelaterade orsaker. Räknar man dessutom med
infektionsrelaterade orsaker, som i många fall också har ett nära samband med
undernäring, mer än fördubblas den siffran hastigt, men inte alls så lustigt.
Tre fjärdedelar av de som dör är dessutom barn under fem år.
Om ytterligare 25 år förväntas Jordens
befolkning uppgå till c:a 9 miljarder människor. Om femtio år, kanske vi är tre
ggr så många som idag. Ökningen förväntas ske huvudsakligen i redan
överbefolkade områden, varför antalet undernärda förväntas öka dramatiskt.
Svält och krig står för bara 10% av de
hungerrelaterade dödsfallen, trots att det brukar vara dessa man oftast får
höra talas om. Majoriteten av hungerrelaterade dödsfall orsakas av kronisk undernäring.
Familjer får helt enkelt inte tillräckligt med mat. Detta orsakas i sin tur av
extrem fattigdom.
Förutom dödsfall, orsakar kronisk
undernäring också synrubbningar, apati, hämmad fysisk utveckling och ökad
mottaglighet för sjukdomar. Människor som är kraftigt undernärda är oförmögna
att fungera ens på en grundläggande nivå.
Man uppskattar att ca 800 miljoner
människor i världen lider av hunger och undernäring, ungefär hundra gånger fler
än de som faktiskt dör av det varje år.
Ofta kan utfattiga människor med små
medel komma att producera tillräckligt med mat för att bli självförsörjande.
Dessa resurser inkluderar utsäde av bra kvalitet, rätt verktyg och tillgång
till vatten. Små förbättringar i odlingsteknik och metoder för lagring av mat hjälper
också till att förbättra situationen. 80% av Jordens befolkning har inte
obegränsad tillgång till rent vatten.
Källor (per stycke):
1.
World Hunger and Moral Obligation.
2.
The Hunger Project, United Nations
3.
The Institute for Food and Development Policy
4.
United Nations World Food Program (WFP)
5.
Food and Agriculture Organization of the United
Nations (FAO)
6.
Oxfam
Peter Singer, Praktisk Etik, 1996
William
Aiken/Hugh La Follette, World Hunger and Moral Obligation, 1977
Jonathan
Glover, Causing Death and Saving Lives, 1977
J. O.
Urmson, ”Saints and heroes,” in essays in Moral Philosophy, 1958
Henry
Sidgwick, The Methods of Ethics 7th edn. 1907.
Summa
Theologica, ll-ll, Question 66, Article
paradigm@passagen.se ……………………………………..Tillbaka