|
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp och ensamhet. Där nattens sådd har fallit växer blommans själ av ingen sedd. - En doft av skumma stigar, lövskog, sanka ängar är tyst musik för varje vind som sakta, tvekande för bort en blommas dröm...
När mellan träden solnedgången ännu drömmer trolsk, ett återsken av själens längtan till det land där smärtor stillas och sorger glöms, när himlens vemod djupnar, ändlöst blånande. När ändlöst blek, i bleka drömmar fången skymningen har vävt sitt spindelnät - och när jag vandrar här av tunga tankar trött, på drömmar led, och dagg och ljuvlig svalka faller i min väg och allt är lugnt, då glömmer jag att tänka, ömkande mig själv: Hur ensam jag, hur ensam jag på jorden! - Ty jag delar ensamhet med varje blomma ...
Och lugnad stannar jag och lyssnar för mig själv till kvällens ljud: Väckt av en kvist som brutits lockar ensam fågel i sömnigt bo och i en bortglömd glänta hörs en koltrast slå sin glittersång ... Nu prasslar det i skogen, torra grenar bryts ... Nu åter tyst - men gömd där inne skrattar någon dämpat, lockande: Mjuk väntar mossan ....
En
kornknarr ropar någonstädes, som en sovande ... och djupt i varje hjärta håller nakenhetens fe
sitt törnroshov. - En bild av Eden ... Och kärret tänder sina lyktor, stenar grubblar åter på urtidsminnen ... Och alfer fladdrar av och an i luden fjärilsdräkt vid älvors bädd och tusen glittervingar dansar sjungande i ring och ängsull bugar ... Och genom skog och ängar går en ensam vind, en vällustrysning som
öppnar stumma blomsterläppar i en doftrik kör:
Och mellan träden ser jag själ och hjärta vandrande med hand i hand, i dunkel längtan än en gång förmälda med varann vid sagostranden där solnedgången ännu drömmer, trolsk och hägrande längs horisonten.
I deras silverstänkta fotspår växer tystnad upp och ensamhet. I deras silverstänkta fotspår sörjer blommans själ av ingen känd. - En doft av skumma stigar, lövskog sanka ängar blir tyst musik för varje vind som sakta, tvekande för bort en kärleksdröm ...
Och så som fången där i ensamhetens nät en spindel väntar på ludna fjärilar som hänger fångna i varann vid strån som sviktar. Så väntar jag ur sommarnattens famn förgäves min gåtas lösning Så längtar jag förgäves att få smälta samman med allt som längtar.
Och när jag vandrar här av tunga minnen trött, på drömmar led, och dimman stiger kylig, sakta döljande min väg och skogen tiger, då tvingas jag att tänka, ömkande mig själv: Hur ensam jag, hur tusenfaldigt ensam jag på jorden! Ty min ensamhet är varje blommas ...
Och när jag stannar här och lyssnar inom mig till nattens ljud: Hur syrsan redan börjat slipa sina saxar vassa mot tystnaden som genomtränger allt med dova pulsslag, skälvande i varje strå... Och när jag ser hur allting kämpar blint som jag, hur drömmar famnas av andra drömmar, sökande sin sista tillflykt - då fattar jag att liv är drömmar och att verklighet är död och livlöshet!
Då fattar jag att sommarnatten är min egen bild, dess väntan min: Som
spindeln fången i sitt nät, som blomman fästad förblir jag mina drömmars fånge, dömd att vänta på svar med vinden ...
Och vinden börjar spela sorgset över ängen och dimman rörs och blinda töckenväsen strövar sökande förbi: Är det en fjärlis död? Och stjärna efter stjärna tänds och skuggan djupnar i månskensångest och över gräset smyger frosten obevekligt sakta sitt silvernät ...
Då glider plötsligt genom skog och mark en viskning av andlös skräck och under träden byter gömda källor hemligt blickar: Förgängelsen!
Och skrämda alfer flyr och älvor skingras - och av två blir en och en ... Och alla blommar fäller ödmjukt sina kronblad ...
Då tiger allt och väntar djupt i tankar, gömmande ett frö i dödens mull.
Nattens drottning börjar skrida ... Såge sig blott en sig om! Då skymtade jag äventyret som jag lever på annat plan ... Är jag en tiggare med handen sträckt mot nattens rikedomar? Är jag en riddare som söker röva evighetens jungfrudom?
Synerna växlar ... I dessa trakter vacklar berget under mina fötter ... Nu är jag ensam, ensam nu är jag äntligen ensam och ensamheten sjuder inom mig som saven i ett träd, ett träd i vilket vinden spelar rysning efter rysning.
Omätliga natt, hur stjärnströdd är din ångest, hur andlöst är ditt stumma skri av skräck! Blott ur ångest kan det nya livet födas: Den som inte känner ångest är fördömd eller redan salig .... Blott ur ångest kan den nya glädjen lysa, stjärnan tändes endast för den drunknande! Se till mig: min ångest är ofantlig, jag är en tiggare på jorden, en bärare av den väldiga bördan, berget som vacklar. som stöder sig på mänska efter mänska ...
Stjärnskott på stjärnskott rispande himmelens mörkblå duk!
Världen försvinner i ögonspringan som en slända på glittrande regnbågsvingar ... det är de kokande vita tårarna! O, föll ej nu som en gång förr en skärva genom mitt öga ner i mitt hjärta ... Skänkte mig inte himlen sitt glödande mynt, min skärv av verklighet ... Hur fjärran skulle inte liknöjdhetens helvete mig vara om en bland dessa stjärnor dock hade blivit min!
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp och ensamhet Där nattens sådd har fallit växer själen vild, av ingen känd. En doft av höst och fallna löv på skumma stigar blir tyst musik för varje mulen vind som sakta plånar ut en mänskodröm
/ Gunnar Ekelöf /
Kommentar
till dikten
|