Arthur Rimbaud, Översättning Elias Wraak / Alastor Press

http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9189633059&checked=1

Ur "Delirium II" från "En tid i Helvetet"

Språkets Alkemi

Min tur. Berättelsen om en av mina galenskaper.

Sedan länge skröt jag om att besitta alla möjliga landskap, och jag fann den moderna konstens och poesins berömdheter skrattretande.

Jag älskade idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cikuskulisser, skyltar, färstarka skillingtryck; gammaldags litteratur, munklatin, felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga rytmer.

Jag drömde om korståg, om upptäcktsfärder som aldrig blivit beskrivna, republiker utan historia, kvävda religionskrig, revolutioner i seder och bruk, förflyttningar av raser och världsdelar: jag trodde på all tänkbar trolldom.

Jag uppfann vokalernas färg! – A svart, E Vit, I röd, O blå, U grön. - jag bestämde form och rörelse för varje konsonant, och smickrade mig själv med att i instinktiva rytmer ha uppfunnit ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll mig rätten att översätta.

Det började som en undersökning. Jag skrev tystnaderna, nätterna, jag nedtecknade det outsägliga. Jag fixerade svindeln.

__________

Långt från fåglar, hjordar och flickor från byn…
Vad var det jag drack där, på knä i ljungen,
Djupt inne i den mjuka hasseln och slyn,
I den dimmiga gröna aftondungen?

Vad drack jag där ur unga Oises brus,
- Stumma almar, blomlöst gräs, mulen sky! –
Från gul kurbits, långt från min kojas ljus?
En gulddryck som fick mig att svettas och gny.

Jag var som en tvetydig skylt till krogen.
-  en storm jagade bort himlen. Om natten
blöttes jungfruvit sand av fukten från skogen
och Guds vind vräkte is över sjöarnas vatten:
gråtande såg jag guld – och kunde inte dricka.

Gammal poetisk bråte hade en stor del i min språkliga alkemi.

Jag vande mig vid enkla hallucinationer: jag såg helt uppriktigt en moské istället för en fabrik, en trumslagarskola för änglar, kalescher på himlens vägar, en salong på sjöns botten, monster, mysterier; titeln på en vaudeville framkallade skräcksyner för mig.

Sedan förklarade jag mina magiska sofismer med ordhallucinationer!

Till slut såg jag min sinnesförvirring som helig. Jag var lat, offer för en tryckande feber: jag avundades djuren deras sällhet – larverna, som representerade dödsrikets oskuld, mulllvadarna, den jungfruliga sömnen!

Mitt sinne blev allt bittrare. Jag tog avsked av världen i en sorts ballader:

VISA FRÅN DET HÖGSTA TORNET

Den är nära, så nära,
Den tid vi blir kära.

Min väntan var så lång
Att allting har glömts.
Lidande och tvång
Har i himlarna tömts.
Och törstens sjuka flod
Förmörkar allt mitt blod.

Den är nära, så nära,
Den tid vi blir kära.

Så som en äng
Som glömts bort och kläs
i trädans refräng
av rökelse och ogräs
och grymt surrande fugor
från smutsiga flugor.

En är nära, så nära,
Den tid vi blir kära.


Jag älskade öknen, förbrända fruktträdgårdar, urblekta butiker, ljumma drycker. Jag släpade mig genom stinkande gränder, och med slutna ögon överlämnade jag mig åt solen, eldens gud.

”General, om det finns någon gammal kanon kvar på dina härjade fästningsvallar så bombardera oss med torra jordklumpar. Skjut mot de strålande butiksfönstren! In i salongerna! Låt staden äta sitt eget damm. Rosta sönder stuprännorna. Fyll budoarerna med brinnande rubinstoft…”

Åt! Den berusade lilla flugan i krogpissoaren, förälskad i gurkörten och upplöst av en stråle i ljus!

HUNGER

Om jag har någon aptit
är det på jord och granit.
Luft är mitt middagsmål,
Klippor, kol och stål.

Min hunger, vänd om. Beta, min hunger
På ängarnas klanger!
Drick de glada gifter som sjunger
I vindors girlander!

Ät av krossade stoder,
Stenblock från katedralen,
Rullsten efter syndafloder,
Limpor strödda i grå dalen.

________

Vargen ylar i gröna snår
Och spottar fjädrar omkrig sig,
Efter fågeln han frossat på:
Och likt honom förtär jag mig.

Salladsblad och frukt mognar
Under brännande sol,
Men spindeln i häcken
Vill bara äta viol.

Jag vill sova! Kokas i gryta
På Salomos altarstod.
Låt det rostbruna skummet flyta
Och blanda sig i Kidrons flod.

Till slut, o lycka, o klokhet, skilde jag det blå, som är svart, från himlen och levde som en gyllene gnista av naturens ljus. Av glädje lade jag mig till med ett så löjligt och sällsamt uttryck som möjligt:

Ja, den återvände!
Vad? – Tid utan ände.
I solen som brände
Havets skimmer.

Min eviga själ,
Minns våra band
Trots ensamma nätter
Och dagar i brand.

Så gör du dig fri
Från mänskligt hyckleri
Och vanliga begär!
Du flyr dit det bär..

Aldrig något hopp,
Ingen orietur .
Kunskap och långmod
Är en säker tortyr.

Bort rinner tiden,
Flammor av siden,
Själv är man fången
I plikten och tvången.

Ja, den återvände!
Vad? – tid utan ände.
I solen som brände
Havets skimmer.

__________

Jag blev en sagolik opera: jag såg att alla varelser var dömda till lycka: att handla är inte att leva, utan bara ett sätt att slösa bort sina krafter, en förslappning av nerverna. Moralen är en svaghet i hjärnan.

Jag tyckte att varje varelse borde ha rätt till flera andra liv.

…….

Jag var tvungen att resa, att skingra förtrollningarna som hopats i min hjärna. På havet, som jag älskade som om det skulle kunna skölja bort min smuts, såg jag det trösterika korset resa sig. Jag hade blivit fördömd av regnbågen. Lyckan var mitt öde, mitt samvetskval, min frätande mask: mitt liv skulle alltid vara för oöverskådligt att vigas åt styrkan och skönheten.

Morgon

Hade jag inte en gång en ungdom som var älskvärd, hjältemodig, sagolik, att nedteckna på gyllene blad – alltför mycket lycka! Genom vilket brott, genom vilket felsteg, har jag förtjänat min nuvarane svaghet? Ni som påstår att djuren snyftar av sorg, att de sjuka förtvivlar, att de döda plågas av mardrömmar, försök beskriva mitt fall och min sömn. Själkv kan jag inte förklara mig mer än tiggaren med sina ständiga Pater Noster och Aven Maria. Jag kan inte tala längre!

Och ändå tror jag mig idag ha fullbordat skildringen av mitt helvete. Det var verkligen helvetet; det uråldriga, vars portar slogs upp av människosonen.

I samma öken, i samma natt väcks mina trötta ögon alltid av silverstjärnan, alltid, utan att beveka livets Konungar, de tre vise männen, hjärtat, själen, förståndet. När ska vi vandra bortom stränder och berg för att hälsa födelsen av det nya arbetet, den nya visdomen, tyrannernas och demonernas flykt, vidskeplighetens död, för att tillbe - som de första! – Julen på Jorden!

Himlarnas sång, folkens vandring! Slavar, låt oss inte förbanna livet.