FERN HILL

Nu när jag var ung och fri under äppelgrenar
kring det trallande huset och lycklig som gräset var grönt,
natten över dälden stjärnströdd
och tiden lät mig hojta och klättra
gyllene i hans ögons glansdagar,
ärad bland skrindor var jag furste av äppelstäder
och det var en sång då jag värdigt lät träden och löven
tåga med råg och tusenskönor
fram längs floder av fallfruktsljus.

Och när jag var grön och sorglös, ryktbar bland ladorna
kring den lyckliga liden och sjungande som gården var hem
i solen som bara en gång är ung
och tiden lät mig leka och vara
gyllene i hans tillgångars barmhärtighet,
grön och gyllene var jag jägare och herde, kalvarna sjöng
till mitt horn, rävar på höjderna gav skall och kallt
och sabbaten ringde sakta
i de heliga flodernas stenar.

Att springa hela solen lång, det var luft, det var härligt,
melodier från skorstenar, slåttervallar höga som huset,
det var luft, lek och vågor
och eld grön som gräs
Om natten och under enkla stjärnor
när jag red mig till sömns bar ugglor iväg med gården,
salig bland stallar hörde jag hela månen lång nattskärrorna
flyga bort med hövolmar och hästarna
ljunga in i mörkret.

Att sedan vakna och gården återvänd som en vandrare silvrig
av dagg och med tuppen på axeln: allting glittrade,
jorden var Adam och orörd,
himlen åter samlad,
och solen mognade rund just denna dag.
Så måste det ha varit när det enkla ljuset föddes vid den första
kretsande boplatsen med förtrollade hästar vandrande varma
ut ur det gnäggande gröna stallet
bort över lovsångens ängar.

Och ärad bland rävar och fasaner vid det glada huset
under nygjorda moln och lycklig som hjärtat var liv,
i solen född gång på gång
sprang jag mina tanklösa vägar
mina önskningar banade sig genom det hushöga höet
och aldrig bekymrade mig i mina himmelsblå näringar att tiden
i sin växelringning endast medger så litet och så tidig sång
innan barnen gröna och gyllene
följer honom ut ur nåden,

aldrig bekymrade mig dessa lammvita dagar att tiden skulle ta mig
vid skuggan av min hand upp till det svalvimlande loftet
i skenet av månen som alltid stiger,
ej heller att jag skulle höra honom fly
med de höga ängarna när jag red mig till sömns
och vakna med gården för alltid flyktad från ett barnlöst land.
Å när jag var ung och fri i hans tillgångars barmhärtighet
och tiden höll mig grön och döende
fast jag sjöng i mina kedjor som ett hav.

Dylan Thomas

Fern Hill på eng.
Fern Hill 2, eng.

Dylan Thomas, kort biografi

Home / Humanistgruppen