Chrysaetos / annan länk

 August Strindberg ( ur Ordalek och Småkonst )

Vad vänta  de tråkiga kråkorna
Därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
Som fällde i nakna träd.
Vad vänta  de bråkiga kråkorna
Som stryka  i hundratal?
är det åtel och agn
på   hemslaktarns vagn?
eller ligger på strö
ett djur som ska dö?
eller håller kråkorna bal?


Vad vänta  de bråkiga kråkorna
därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarna
Och gunga  för vindarna;
På nattkvist kraxa  de,
På morgonkvist flaxa de,
Och väntar  att dagern blir ljus.


Vad tjuter de svarta hundarna
I tobaksplantörens gård?
De luffar  och letar  i lundarna;
De håller väl vaka och vård.
Vad sjunger de svarta hundarna?
De sjunger väl inte ut lik?
De sitta i klunga
och tjuta och sjunga,
Halsarna sträckta,
Öronen stäckta…
Nosarna heta och torra…
Nu hörs de morra,
När ugglorna börjar sitt skrik.


Vad skrika de gula ugglorna
På tobaksladornas tak,
När rostiga flöjeln med Bugglorna
Knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
Vid nattvindens sorgemusik?
Är det lik eller vitt?
Gäller mitt eller ditt?
Är det sorg eller nöd,
Eller varslar det död?
Det är död,  det är nöd,  det är lik!


Vad göra de krokiga karlarna
Därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararna
Men marken ligger i tö.
Granris bär  de,
Störar skär  de,
Ruskar  ut vägen,
Mäter ut stegen;
Vinterväg är det,
Brister eller bär det
Där bortnast på islagd sjö?


Vad göra de krokiga karlarna
Vid ingången till mitt hem?
Nu knakar porten i nararna
En snöil slår den i kläm.
Karlarna strö
Granris i snö;
Flingorna falla,
Snösjtärnor kalla
Spåren fylla de;
Ner myllar  de
Allt!   Allt!   Allt!
Vit och bitter är snön som salt!


Slädarna kommer,  kuskarna skriker,
Lyktorna flämtar,  dagen går ut.
Karlarna bära,  karlarna spika,
Sagan är slut!  Sagan är slut!


Då gick ett skrik…


Då gick ett skrik igenom trappors valv,
Det rungar över gårdar in i gränder,
Och vandraren ut på  gatan skalv
Och stannade med knäppta händer.
Däruppe i en våning av det öde hus
Vid öppet fönster,  över nakna träden,
En svartklädd man sig sträcker med ett ljus
Som om han ville lysa ut på heden:
Och med en dåres röst han ryter som ett djur,
Nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysaetos  är död!
Och ropet kryper över snöig hed,  och gråter
Tills det mot höjderna i norr dör bort,
Men skogen,  som har liv,  ger ropet åter,
Och svarar snyftande men kort:
Chrysaetos är död!


I tomma rummen ensam nu han irrar
Och tänder lampor, kandelabrar överallt…
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
Porträtten främmande och kallt…
Han rasar kring från rum till rum och letar,
Han söker vad som inte mera finns,
Ett lönlöst sökande,  som den förryckte retar,
Och vad han letar inte mer han minns…
Han öppnar lådor, skåp och skänkar…
Från korridoren till köket kommer sedan turen;
Han tittar under bord och bänkar…
till sist han stannar i tamburen.


Där hänger glömd en sliten kappa
Med kragens skinn så sirligt nött,
Där rundad kind den plägat klappa…
Då vaknar minnet,  ögat brinner rött! …

Och ut i natten..


.Och ut i natten på nersnöad hed
Han springer och söker,
Han går över diken och över led,
Men yrsnön kring honom ryker!
Tag upp!  Tag upp!  Har du spår?
I skur och i ur
Han stapplar mot sten,
Han snärjes i snår,
Och snötjockan står som en mur…
Som en tjur han rusar mot vind,
Han är blind,  han är blek om sin kind
Fast pulsarna går!  Gå på!
Gå på tå,  eller sjunker du ner,
Och ingen dig ser,
Och ingen dig hör,  om du ber,  när du dör,
När du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,  min son?
Se himlen är snart som ett plån
Utan skrift,  som en sten på en grift
Med ingen uti.
Stå bi! Håll ut eller bli!


Han hunnit fram till kullarna i söder,
Där unga björkar ibland lärkträd stå…
Här vaknar minnen,  hjärtat blöder…
Här arm om liv med henne plägade han gå…


Längst bort i norr -  är det en febervilla?
Han skymta ser det öde husets grå fasad,
Liksom ett iltåg på station står stilla
Han ser sin vånings fönster i en upplyst rad!


Och han ropar:

När ska tåget gå?
Hallå! - hallå!
Är det bröllopståg?
Var det bruden jag såg,
Min majbrud i fjol
I grönt och i vitt,
I siden och flor,
I grönt och i vitt
Som den blommande hägg
Därute mot vägg?
I solen jag satt med sol i mitt sinn…
Det var då!  Chrysaetos var min!

Och han sjunger:

Sommardagar,  ljumma vindar,
Blåa vågor,  varmgul jord,
Murgröna sig kring stugan lindar,
Hänger över dukat bord.

Ut på havets långa vågor,
Simma  vi nu arm vid arm,
Svala havet släcker låg. or
Solen tände i vår barm.

När du steg ur havets sköte,
Föll jag för din skönhet ner:
Väl förlåtligt om jag skröte
Nemesis dig aldrig ser!

Chrysaetos!…

Chrysaetos,  guldörn,  i ditt gyllene öga
Såg jag solen gå upp den sista gång…
När vi möttes över molnen i det höga
Lockade jag ner dig med min sång…
Ur din vinge röck jag då en penna,
Uti guldbläck sen jag skrev
Sångerna du känner - från Gehenna,
Som vårt paradis ju blev!

Sommarafton…

Sommarafton,  stilla vinden,
Ifrån bokars gröna ljus,
Sol i ögat,   sol på kinden…
Hemåt till vårt  murgrönshus…

Eftersommar,  tyst i skogen,
Fåglarna ej sjunger mer,
När som blomman först är mogen,
Faller bladen på er ner!

Guldpudran vid järnkällan,
Kopparormen under silverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!

Medan minnena yra…

Medan minnena yra som barnvinterns snö
Han tränger allt djupare in i skogen,
Men skogen tar slut,  han står vid en sjö
Där fårorna skönjas efter stora plogen -
Vintervägen är ruskad rak som ett streck,
På sidorna kantad med stubbade granar;
Men över vägen går en strimma av bläck…
Han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande,  ett dunkande,
Ett pustande,  ett stönande,  ett klunkande,
Och så ett tjut,  ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
En svart och röd koloss
Isen gungar,  vattnet brusar,
De böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
Bitarna klingar som glas,
Musik som ur tusende lutor
Av en jordbävning slås i kras.
Förbi som en sårad val,
Går ångaren,  flåsande stenkolsröken
Begraver allt i svallvågens dal
Och skummet dansar som vita spöken.

När solen går upp…

När solen går upp över isfält blått,

Då kommer de krokiga karlarna
Att skåda var ångarn gått;
Och kråkor kommer som stararna
Att plocka upp smått och gott.
På iskanten sitter hundarna
Och tjuter som förr i lundarna,
Det gick som de hade spått…

Tillbaks till dikter;

Humanistgruppen