Gunnar Björling ( 1887-1960 ) brukar kallas vår förste modernist inom poesin.
I sina dikter tycks han förkasta all känd mening och får sig själv att uppfinna ett diktspråk på nytt. Det finns bara kvar rester, fragment av språkets välkända typer av meningar.
Litteraturvetaren Anders Olsson har sagt att Björlings projekt går ut på att "skriva dagen". Som jag tolkar betyder det här att återge det fantastiska i något som vi annars tar för givet: "att vara vid liv" / att gå genom de rutiner som det innebär att vara människa. Att finnas till i dagen.
I Björlings dikter händer ingenting. Absolut inga av tidsepokens många "sensationer" och nyheter har satt spår eller går att identifiera. Dikterna är som i hymner - ett cirklande som stiger mot himlen och sjunker mot underjorden. Det är människans åkallan som "händer".
I sin egendomligt, stammande form fångar Björlings dikt det storslagna i att vara till.
I den här strofen t.ex., som kanske är en formulering av det upprörande i all förgänglighet - ( Skulle kunna stå på gravstenar, sjungas vid begravningar ) :

Och aldrig mer
skall
och jag ej se var solsken faller
rofullt
skall inga stränder
skall aldrig natten
ljudlöst invid stranden
skog och likt ej nåddes av en fläkt
skall aldrig dag och natten
linneatyst
midsommarsljus
en tystnad invid blåa stranden?

Till Månen,
Natten,
Älskandes hand,
Livets namn
Ljusbrun hund,
Dunig dager

/ G. Thorell

Home