Gunnar Björling ( 1887-1960 ) brukar kallas vår förste
modernist inom poesin.
I sina dikter tycks han förkasta all känd mening och får
sig själv att uppfinna ett diktspråk på nytt. Det
finns bara kvar rester, fragment av språkets välkända
typer av meningar.
Litteraturvetaren Anders Olsson har sagt att Björlings projekt
går ut på att "skriva dagen". Som jag tolkar
betyder det här att återge det fantastiska i något
som vi annars tar för givet: "att vara vid liv" / att
gå genom de rutiner som det innebär att vara människa.
Att finnas till i dagen.
I Björlings dikter händer ingenting. Absolut inga av tidsepokens
många "sensationer" och nyheter har satt spår
eller går att identifiera. Dikterna är som i hymner - ett
cirklande som stiger mot himlen och sjunker mot underjorden. Det är
människans åkallan som "händer".
I sin egendomligt, stammande form fångar Björlings dikt
det storslagna i att vara till.
I den här strofen t.ex., som kanske är en formulering av
det upprörande i all förgänglighet - ( Skulle kunna
stå på gravstenar, sjungas vid begravningar ) :
Och
aldrig mer
skall
och jag ej se var solsken faller
rofullt
skall inga stränder
skall aldrig natten
ljudlöst invid stranden
skog och likt ej nåddes av en fläkt
skall aldrig dag och natten
linneatyst
midsommarsljus
en tystnad invid blåa stranden?
Till
Månen,
Natten,
Älskandes
hand,
Livets namn
Ljusbrun hund,
Dunig dager
/
G. Thorell
Home
|