Artur Lundkvist: ur Glöd (Stockholm 1929, s 77-78)

Jag bröt mark, sådde säd, grävde i jorden efter vatten. Jag började bygga mig ett hus. Jag arbetade från morgon till afton. Det sjöng i mina händer – mina händer som jag skapade allt med! I de blåa kvällarna var jag ljuvligt trött och jag tänkte : Här skall jag leva mitt liv, här skall jag så min säd och hämta upp mitt vatten ur brunnen. Där har en liten rönn börjat växa, om en del år har den blivit lite större, jag skall ligga och se på den när jag dör!

Så en dag är allt färdigt, stugan, marken, brunnen. Det växer och blommar. Träd står höga upp mot himlen med vida kronor, stenar ligger halvt nedsjunkna i jorden och blundar mot solen som förnöjda djur, en bit åker är som guldbelagd av blommande senap.

Men snart kommer dagar då jag inte längre finner lycka och ro i mitt hus, på min mark. Se: mellan träden driver blå solrök bort, om kvällen hänger stora stjärnor och darrar över den mörka jorden, om natten drar vildgässflockar förbi, de ropar till varann och jag hör suset av deras vingar, men de är osynliga i det svaga stjärnljuset –

Jag river ut härdens bränder på golvet, lämnar mitt hus, min mark, min växande rönn, lämnar det allt, stenar och blommande senap, och vandrar bort. Mina steg sjunger, mitt hjärta sjunger – å, natten lutar sig ner ur rymderna och kysser min panna med len och sval mun!

Ett hus brinner långt borta, en bit mörker någonstans i skogarna färgas rött. Låt ett hus brinna – snart bygger jag nya hus!

Artur Lundkvist sajt

Retur / dikter, Humanistgruppen