En Berättelse från Gamla Tider

Nämligen Från 1864 tills i dag den 23 Juni 1939. Av A J Källberg, Väcktarelund Horn, Östergötland

Här i första avdelningen vill jag rickta några ord särskilt till ungdomen ty vi som är Gamla har överlevat densamma, och det finnas några gubbar som äro 3, 4 o 5 år äldre än jag, och dom kan bevittna min sanning och erfarenhet. Vi fick se med våra egna ögon vad som gestaltade sig från 1864 till 1870 för de mindre bemedlade såsom småbönder, torpare, backstuvesittare. Vi fick inte smaka något rent rågbröd förr än 1871, bistra tider. Vi fick hålla tillgodo med havrebröd i tre år efter varandra. 1868 började det svåra året då blev det en sådan värma och en torka så alt vad som stod och växte brändes ned av den heta solen, så det såg ut så man kunde tro att elden hade gått fram, ty det var brunt och rödt på både åker och äng och skog. Saken var den att det kom inte något regn från den sjette maj och till den ottonde september och då var det för sent för skörden att bli upprättad.

I början den 6 eller den 7 september då började det att regna och då blev alldeles som en sjö på mader och kärr så det gräs det var ju inte annat än starr. Men bönderna var ju tvingade att slå av det ty dom hade sina kreatur att tänka på till vintern. När det då hade regnat i två eller tre dagar då blev alldeles som en sjö så det starrgräs som Bönderna slog av fjärde och femte september det flöt ut i sjöar och vattendrag så att dom fick ingen nytta av det. Nu blev det att tänka på sina kreatur till vintern så det blev att gå till skogen och riva ihop mossa i stora högar och skära ljung och så fick dom köra hem det på vintern och besynnerligt nog att korna åt den vita mossan så bra. Men man måste dänka på helst med sillake. I brist på sillake kunde man dänka med vatten och strö på salt. Korna mjölkade bra av den vita mossan.

På så sätt fick dom uppehålla sin kreatursbesättning vinterm 1886 och 69 men dom hade inte så stora kreatursbesättningar på den tiden. Där dom har tio jur nu i den nya tiden på samma areal hade dom inte mer än 5 i den gamla tiden och dessa var ganska små och magra. Berodde mycket på att det inte funnes något konstgjort födoämne såsom rapskaka och flera sorter. Nu i den nya tiden så har dom säkert sju olika konstgjorda foderämnen. I den gamla tiden var det inte annat än halm och hö och vatten. När dom var ute i ladugården och gav juren mat var det för pigan att ta en liten tapp hö mellan händerna och sedan vira om så mycket råghalm så hon fick famnen full. Så gick hon och kastade det på bara jordgolvet framför jurets huvud ty någon foderkrubba viste dom inte om. Ni mina ärade läsare kan nog göra eder en föreställning om huruvida djuren blev 1868. Då dog det mycket jur i rösjukan på sommaren genom att att dom fick svälta. En del hade varken bete eller vatten och sedan på hösten fick dom lov att slackta ned en stor massa med jur för fodrets skull. Men som väl var blev det bättre sedan så 1871 och 1872 kunde dom börja att öka till sin kreatursbesättning igen. Sedan har det ju blivit alt bättre o bättre så nu i den Nya tiden står kreaturen blanka och feta och lämnar mycket mjölk. I den gamla tiden var juren små och magra ty dom fick både frysa och svälta.

Och nästan i alla ladugårdar så var det fryskallt. Om det var 30 grader kallt ute i det fria så var det säkert 10 a 15 grader kallt inne i ladugården. Då stod juren hopkrupna och frostiga på morron och om det stod ett vattenämbar på något plats i ladugården så var det säkert en halvtum tjock is i detsamma. Var juren för frostiga så måste dom kasta över dem en gammal skinnfäll eller ett gammalt täcke för att läna av frosten. Så blev då för pigan att bjuda såna frysande jur på en fin frukost som bestod av ungefär en mark hö lika med ett halvt kilo, och sedan fick hon svepa om råghalm tills hon fick famnen fuller, och sedan kasta till juren der dom stod, och sedan vatten.

Jag vill här i andra avdelningen berätta något lite om förhållandena med kläder, husrum och mat samt arbete. Vi som var fattiga fick börja vid sju a åtta års ålder med att följa med mor till skogen och hjälpa henne att plocka bär såsom smultron, hallon och blåbär samt lingon. Dagen efter plockning då fick man lov att sortera så att dom blev väl rena. I annat fall var dom inte säljbara. Så fick man då gå en halv mil till Kisa samhälle för att sälja smultronen och köpa något till mat. Om man hade två kannor smultron och fick åtta skilling kannan. En kanna lika med två och två tredjedels liter. Åtta skilling lika med sexton öre nu ( 1939 ).

Min syster som var nio år och sju år var jag och så vår moder då. Tre personer och vi tjänade då sexton skillingar på två dagar lika med trettitvå öre nu. Då var det för mor att köpa in mat för dom 32 örena så att vi fick äta oss halvmätta ungefär och sedan nästa dag så var det att gå till skogen igen, detta var 1867, 1868. Bleve missväxtåret men det året gick rätt så bra ty det finnes lite på förlager såsom råg och ärter m.m. men jag vill sanningsenligt tala om att 1869 då fick vi lära oss något annat ty då fanns det inga förlager på någonting mera än på Herregårdar och större Bönder. Dom hade ju lite av det gamla förrådet men så fick dom lov att hjälpa sin underlydande så länge dom hade något kvar i magasinet. Kapten Lindgren på Harg i Kisa Socken han hade rätt så stora förlager i sitt sädesmagasin men så hade han 7 torpare som kom då våren 1869 med sina tomsäckar. För det första ville dom hava råg till bröd och för det andra ville dom hava utsäde så som havre, korn, ärter m.m. Kapten hade ingen annan råd än hjälpa alla sju torparna i så fall att dom gjorde arbetet vid hans gård. Men nu kommer till så att småbönder och småtorpare kunde inte få köpa någon råg till bröd så till sist blev det ingen råd än bönder och torpare fick skicka ut sina barn att bedja om bröd på dom större gårdarna tu der hade dom nog bröd men dom kunde ingen råg sälja ty dom hade inte mer än för eget behov. Men så måste regeringen börja försöka hjälpa de nödlidande så på våren 1870 kom det in till Stockholm jag tror att et var tre stora segelskutor lastade rysker råg. Då blev det att skicka ut vissa tunnor till varje socken så blev det då för fattigföreståndaren att väga ut rågen så vi fick lite var och en. Vi fick inte så mycket men det blev ändå en stor hjälp till bröd. Men vi måste blanda rågen i annat fall hade den gått åt för kvickt. Då blev det att gå till den närmaste aspdunge och skära aspbark och torka den riktigt väl och så hade vi torra ekollon och vi fick lov att hacka aspbarken så att det en värktums (?) stora bitar. Så blev det att blanda ihop alltsammans - aspbark, ekollon, havre samt rysk råg. Och sedan draga det till kvarns och låta mala. Då mjölet kom hem så blev det för mor att baka men på den tiden fans det inget prästjäst utan dom fick begagna gammal surdeg. Men ni må tro att det brödet blev nog beskt men det smakade bra i alla fall ty hungern är en skälm i bistra tider.

1870 blev det lite bättre då var jag tio år då fick jag sex skilling om dagen hos bonden, lika med tolv år nu men det var för 13 a 14 timmars arbetsdag. 1871 var jag 11 år. Då började jag att fiska oh skjuta så tjänade jag lite mera. I den gamla tiden fick dom fattiga fiska och skjuta var man ville. Det findes ingenting som var förbjudet i fråga om att fiska, skjuta och plocka skogsbär, det dom fattiga väl behöv de. 1872 fick jag följa min far och hugga ved och gräva dike och göra vad som helst, men 1873 blev det ändå bättre. Då kom ängelsmännen över till Sverje och började köpa skog och avverkade mycket skog. Då blev det godt om arbete för både bönder och torpare och andra lösarbetare. Dom fick börja fäll timmer och bönderna fick börja köra timmer.

Så blev det att börja bygga ångsåg vid Hycklinge Brygga, och där lastas på pråmar och sedan boxeras ut till Ängeland och på flera håll utrikes. Så blev det att bygga flottränna från sjön Varvlen ned till Kölfors Kvarnar. Där fick dom lov att bygga en sluss vid dammfästet för att få fram timret. Och då fick en man stå vid slussen och släppa in två stockar i sänder så att dom kom i flottrännan. Det var sådant stup på rännan så stockarna gick lika fort som en bil som har 70 kilometers fart i timman, så det blev arbete på alla områden. Det finns 5 småsjöar mellan Kölefors och Varvlen i Kisa Socken och där måste dom bygga flottrännor mellan varje sjö. Och sedan fick dom lägga stora timmerflottar med läns omkring. Och sedan gjorde dom en brygga av timmerstockar för att kunna sköta timmerspelet och dom gjorde det själva ett timmerspel. Och sedan hade dom en ofantligt grov garnlina två hundra fot lång och så ett stort järnankare. Så rodde dom med 2 roddbåtar linan i en båt och ankaret i den andra båten. När dom då hade rott ut linans längd så band dom fast ankaret och släppte det till botten i sjön. Sedan var dom färdiga att draga vevarna på timmerspelet. Fick lov att vara fyra man, så fick dom hålla på tills dom kom till andra ändan på sjön och så fick vända om efter en ny flotta och blev det fråga om vem som skulle ut på timmer flottan. Den som gick ut på timmerflottan han fick 50 öre mera om dagen än dom andra ty det var mera riskabel för livet att springa därute då man inte hade annat än timmerstockarna att lita på. Obs att detta var 1873 och jag A J Källberg var den första som anmälde mig att gå ut på sjön. Vi fick en krona o 50 öre om dagen och dom andra fick ej mera än en krona. Nu fick vi silver kronor. Förr i den gamla tiden då fick vi enriksdaler. Dom var av papper men vi fik också silver så som femskillingar lika med 10 öre nu. Så fik vi åttaskillingar av silver, lika me 16 öre nu. Så fick vi tolvskillingar lika med 24 öre nu. Så fick vi tjugefyraskillingar av silver lika med 48 öre nu. Men 1874 kom silverkronan i marknaden, och även 25 och 50-öringar och dom begagnas ännu idag.

Jag vill tala lite mera från gamla tiden om min erfarenhet och hur det har gestaltat sig dom sista 75 åren. 1875 fick jag ut mitt betyg från folkskolan. Då fick jag reda på huru många dagar jag hade gått i skolan och det nämligen 400 och 35 dagar. Då fick jag lov att börja min nattvardsläsning så den 24 juni 1876 blev jag kånfirmerad i Kisa Kyrka av pastor Fagerdahl och sedan blev det första juli då tog jag tjenst hos en bonde och fick då endast 12 kroner för fyra månader från första juli till första november. Då tog jag tjenst hos en annan bonde. Då fick jag 40 kroner för hela året 1877. Sedan tog jag tjenst hos en annan bonde i samma by nämligen Gäddefall i Kisa socken Östergötland. Där fick jag 75 kroner för hela året. Men der blev det 14 timmars arbetsdag. Det var 1878 men jag blev kvar hos den bonden ett år till så jag var kvar tils 1879, ty då fick jag 199 kroner i lön för det sista året. Det var stor lön i den gamla tiden.

Men nu fästade jag mig inte för stora löner något vidare ty jag ville lära något sorts yrke. 1880 den första januari gick jag till en byggmästare Germundson i Kisa samhälle och tog tjänst för hela året. För det året fick jag 40 kroner men sedan arbetade jag för dagpenning i runda 5 år. Men jag kunde inte komma upp i någon hög daglön. Men 1885 och 86 fick jag 1 krona o 75 öre per dag. Sedan kunde man inte få större dagpenning i Kisa socken. 1886 på hösten slutade jag upp hos Germundson. I Hagaborg Kisa tog jag in hos en annan storbyggmästare nämligen Danjilson i Horn och var hos honom en sommar och då fick jag 2 kronor om dagen. Sedan började jag att på egen hand och har sedan bedrivit byggnadsarbete till 1924 då jag genom olycka fördärvade mig. Nämligen krossade 2 ryggkotor i min rygg. Då fick jag ligga på Kisa Lasarett tre månader och tio dagar. Sedan har jag ej kunnat göra något som har varit värt någon avlöning och nu är denna avdelning slut.

Tredje avdelningen.

Jag får lov att gå till 1868 en gång till. Jag har en lite katastrof jag vill berätta angående en kapten Lindgren på Harg i Kisa Socken Östergötland. Harg var en stor egendom och deeutom var det två utgårdar som hörde till Harg nämligen Farsbo och Gäddefall, men dom gårdarna hade kapten bortarrenderat. Men kapten förbehöll sig en beteshage där vid Gäddefall. Ganska gott bete så kapten hade sina unga kvigor i den hagen för varje år. Men obs att det fanns inte mer än en källa i hela hagen. Hagen var stor så då första juli år 1886 var min mor och jag i samma hage och skulle plocka smultron och vi blev törstiga så vi tog riktningen åt källan. När vi kom till källan så fick vi inte en enda vattendroppe ty källan var så väl utsinad och igentrampad av kreaturen. Så vi kunde inte få något att dricka. Rätt vad det var så sade min mor: jag vet inte vad det är som lucktar så illa, det lucktar presis som as. När vi hade gått en stund så hittade vi 2 döda kvigor. En stund senare hittade vi en död kviga. Det var dom juren som trampat igen källan. Man kan ju tänka sig att dessa jur hade fått törsta ihjäl. Längre in i skogen hittade vi tre kvigor men dom var levande. Så gick vi hem och då blev det min tur att kila i väg till Harg och tala om för kapten Lindgren vad som hade hänt i Gäddefallskogen. Då fick jag en tolvskilling av kapten och den var av silver och lika med 24 öre. Och den blev jag så glad åt som om jag fått en hel kviga. Nästa morgon skickade kapten tre av sina torpare till skogen med spadar och spett för att gräva ned dom halvruttna juren och så taga hem dom tre levande kvigorna. Vilket också blev verkställt och sen släpptes dom tre i Hargsjön där fick dom både äta och dricka så i sjön där juren fick goda dagar. Men vad hände två dagar därefter - så var dom tre kvigorna döda och så kapten fick förlora sex kvigor. Obs att detta var sommaren 1868 då det inte kom något regn från 6 maj till 7 september på hösten – således 4 månader.

Fjärde avdelningen

Här i fjärde avdelningen vill jag berätta en händelse. Det blir ingen fantasi utan det blir en sanningsenlig erfarenhet från år 1878. Det var nämligen en bondeson – han var född 10 oktober 1857. Alltså var han 22 år gammal. I hans granngård var en bondedotter, hon var född 1859 alltså 19 år. Dom var såsom barn i sin uppväxt lekkamrater och även jag var mycket i deras sällskap och lekte. När 8 a 10 år hade förflutit så blev det intima vänskap med dom unga barnen och det blev inte slut på vänskapen utan 1878 kom dom överens om att dom skulle gifta sig med varandra. Vilket och så gick i fullbordan.

Då fick dom lov att börja sätta hushåll men det gick ju ganska bra – ty dom var rätt så förmögna. För det första köpte dom sig en lantegendom på ett halvt hemman och betalade fjorton tusen två hundra kronor. Goda priser ( den är nu såld för 40.000 kronor ). Nu fick dom lov att köpa in ett par oxar, ett par hästar, nio kor och två kvigor m.m. Och det var samma gård som mina föräldrar var underlydande hela sin arbetstid. Nu fick mina föräldrar dom unga två till sina husbönder i rätt så många år. Jag namnger ingen varken på gården eller på folk, men detta försiggick i Kisa Socken Östergötlands län.

Men på sommaren samma år som dom båda giftge sig alltså 1878 så fick dom en liten motgång och det nämligen en kviga som inte var med dom andra juren fram till mjölkfållan. Det vill säga den plats där korna skulle samlas när dom skulle mjölkas. Och som sagt då felade det en kviga. Det blev stort bekymmer för bonden och unga frun. Nästa morgon när min mor kom till gården och göra sitt dagsverke så befallde bonden piga och drängen och min bor att dom skulle genast ut åt skogen och taga reda på en kviga. Och dom letade till middagen utan något resultat. Då gick dom till gården och fick middag. Då frågade min mor om dom skulle ut åt skogen på eftermiddagen och leta efter kvia. Nej svarade bonden – ni få gå ut på gärdet och gallra rovor ty nästan morgon skall det bli många att leta efter kvigan och då skall jag följa med också, sade bonden Och då hade han ordnat så att dom blev 7 personer som gick utåt skogen och börja leta. Och dom sökte i bonden hage och dom letade i grannas hagar och dom höll på att leta tills klockan åtta på kvällen oh alldeles utan resultat. Då gick folket hem var till sig. Och bonden såg att det var omöjligt att hitta kvigan så sade han till sin unga fru, det är säkert någon som har stulit kvigan. Men förhållandet var inte så, ty när min mor kom hel till sitt torpställe på kvällen då fick hon spörja av mina mindre syskon att dom hade hört ett besynnerligt låtandet. Det lät så illa så att barnen blev rädda och sprang in i sin stuga. När mor fick veta av barnen varåt det fula skriket var, tänkte mor der har jag nog kvigan. Min mor hon tänkte att då har kvigan ramlat utför berget och brutit av sig benen. Mor min gick tvärs över kärret. När hon kom till gärdesgården där hittade hon kvigan då kvigan fått in sitt huvud mellan gärdesgårds trinerna. Då hon inte kunde komma loss utan hjälp tog mor av sig förklädet och slog om hornen på kvigan och så fraktade hon hem den till sin lilla ladugård och släppte henne lös där så att hon fick vara fri. Och gav min mor henne vatten och hö. Följande morgon tog min mor en repstump och svepte om hornen på kvigan och ledde upp henne till bondegården. När hon kom fram till gården ledde hon in kvigan i bondens ladugård och gav henne hö. Tog så min mor sin mjölkflaska med sig för hon tänkte, jag får nog en kruka mjölk med mig hem för att jag hittade kvigan. När min mor kom in i köket satt bondens farmor där och grät. Då sa min mor vad gråter ni för farmor. Jo kan du tänka Karin att dom har inte hittat kvigan än.

Då sade min mor: har inte ni farmor något annat att gråta för än för att dom inte har hittat kvigan, då får farmor sluta upp när hon vill med att gråta, ty kvigan står i ladugården och äter hö. Men då skuttar farmor rätt upp: ha då Karin hittat kvigan då måste du bliva kvar här å äta middag med. Jag tackar så mycket sade min mor, och det blev potatis och sill och sedan efter fick dom riktigt god kärnemjölk. Det var ganska bra tyckte min fattiga moder, så frågade min mor om hon kunde få köpa ett stop kärnemjölk, för mor tyckte att den var så god. Då svarade den unga frun, det kan nog hända att jag har så mycket som ett stop. Unga frun mätte i ett stop i min mors kruka. Då när mor var tillreds att gå hem, då frågade hon vad den kostade. Då svarade unga frun: jag vet inget pris på kärnemjölk men det är väl samma pris som på sura mjölken, fyra skilling kannan. Min mor tog reda på två skilling i sin penningebörs och gav dem åt unga frun. Hon tog emot dessa två skilling. Enligt min åsikt skulle unga frun hava givit min mor någon krona för att hon bevarat livet på kvigan. Jag menar det att ett stop kärnemjölk skulle inte min moder behövt betala.

Men när min mor gick hem så grät hon hela vägen. Men hon grät inte över dom två skilling som hon gav ut för kärnemjölken men hon grät över den unga fruns beteende vilket aldrig kan glömmas.

Ja det var i den gamla tiden. Enligt min åsikt så tog den nya tiden sin början den 2 augusti 1914 då det oväntade världskriget bröt ut. Då blev det omändrat allt möjligt i hela Sverje – både i handel och vandel. Både kläder och mat blev så fördyrat så det var nästan omöjligt för den mindre bemedlade att kunna köpa något. Och för resten så kunde man inte få köpa en enda sak utan man fick lov att hava ett vedertecken att lägga fram för säljaren – i annat fall fick man intet. Vedertecknet det var smör- och brödkort, fläsk- och sillkort m.m. m.m.

Jag är för gammal och glömsk så jag kan inte specificera den nya värld och nya tid som vi nu leva uti, utan jag får sluta att skriva min simpla bok.

nu mina levnadsöden
ha växlat mången gång
från lyckan och till nöden
är vägen ej så lång.

Min lott den har ju varit
Som arbetslösa gå
Till land och rike vandra
För att pengar få

Här livet trådar brista
I kamp för dagligt bröd
Då får man ofta sakna
Föräldrars hulda stöd

Jag slutar nu att skriva
Ni har väl mig förstått
Med dessa enkla rader
Min levnadsskildring fått.

 

Nedskrivet av A.J. Källberg, Väcktarelund Horn Östergötland

Jag sade i föregående att jag hade slutat min skrivning men ursäkta om jag riktar några rader till ungdomen.

 

Ni unga män och unga kvinns
Som i den nya tiden lever och finns
Tag vara på de gamlas ord ty det
Är en sanning uppå vår jord
Fantasi och rykten kan jag ej lita på
Men erfarenhet och sanning det kan jag skriva på

A Källberg

Sådan är den Gamla Tiden