Som
ny medarbetare ska jag nu försöka författa ett
inlägg. Det är väl någon slags nybörjarrutin
har jag förstått. Och nybörjare är ju ett
helt riktigt epitet på mig, i alla fall vad det gäller
att hantera en dator. Men… övning ger färdighet,
heter det ju.
Jag
kommer att försöka mig på en liten resa bakåt
i tiden, ett slags betraktelse över vad som har varit viktigt
för mig på min väg tillbaka från en ganska
problematisk tillvaro, och hit till vad jag tycker verkar vara
en meningsfull arbetsverksamhet där jag kan ta till mig vad
som erbjuds, utan att behöva kämpa med diverse krämpor,
symptom med mera.
Det är på sätt och vis med stor sorg i hjärtat
som jag konstaterar att litet hårddraget är 90-talet
ett förlorat decennium för mig. Visst, de sista åren
ingår en kvalificerad rehabilitering på behandlingshem,
och det har ju verkligen varit avgörande, men ibland kan
jag ju tänka att jag hade kunnat vara ute i världen,
"den vanliga världen", och levt ett utåtriktat
liv istället för att hålla på och samla
ihop spillrorna av mig själv. Missförstå mig inte,
jag är mycket glad att jag nu mår så bra och
försöker tänka framåt, men det är klart,
denna sorgsenhet kan infinna sig ibland. Och just nu, i och med
denna betraktelse, är det ju ofrånkomligt. Men nu ska
jag fokusera på det positiva , det viktiga på vägen
tillbaka.
En
grundförutsättning för allt detta, för att
man ska kunna hitta tillbaka när man varit på avvägar,
är att man befinner sig i ett sammanhang, en miljö,
där den allmänna andan säger: vi tror på
människor! Och att samhället har resurser att agera
därefter. Och sådan tur mitt i all min otur har jag
haft, att jag befunnit mig i ett sådant samhälle. Och
det som krävs i inledningsstadiet är ju motivationsarbete.
Men om det finns resurser, så finns det människor som
är beredda att utföra detta arbete, det vet jag av egen
erfarenhet. Och det är jag tacksam för nu. Ibland kan
jag fråga mig: hur orkade de? Varför gav de inte upp?
De frågorna har jag inte riktigt svaret på nu heller,
men det spelar ingen roll, för jag vet att dessa människor
finns. Det är klart att det mesta jobbet måste man
göra själv, men för att överhuvudtaget komma
till det stadiet att man börjar ta itu med sina problem,
så behövs dessa människor.
För
mig gällde det att arbeta mig bort från en massa grundmurade
vanföreställningar om hur världen och människorna
är beskaffade. Att lära mig att alla människor
inte är onda och bara vill mig illa, att lära mig att
det inte är livsfarligt att gå ner till affären,
att kanske någonstans kunna tro på att jag inte är
den sämsta individ som någonsin satt sin fot på
denna jord. Naturligtvis hängde det här ihop. Mitt helt
obefintliga självförtroende var ju en bra grogrund för
mina vanföreställningar. Men nu har jag faktiskt kommit
en bra bit på väg bort från det där. Med
hjälp av tid och träget arbete. Och, som sagt, människor
som inte gav upp. En insikt jag har fått på vägen
och som jag gärna delar med mig av, är att man kan få
en massa goda råd av välvilliga människor, och
man hör dessa råd till leda utan att egentligen fatta
någonting. Inte förrän man kommer till en ny miljö,
ett nytt sammanhang i vilket man så att säga kan applicera
dessa råd, och PLING! Det är som om det trillar ner
en slant, och plötsligt
så
förstår man vad det var som menades, och man
kan använda dessa lärdomar på ett bra sätt.
Men
när man har jobbat sig igenom det här första,
och värsta, stadiet, och kommit upp på en mer
rimlig mänsklig nivå, är det jätteviktigt
att man kommer vidare i en takt och i en miljö som
är någorlunda lämplig för en själv.
Förhoppningsvis har man ett hum om vad man vill syssla
med, och har uppnått en sådan styrka att man
kan säga NEJ! till sådant som absolut inte passar
en själv. För så är det ju, att inte
ens i den här "svängen" kommer alla
att vara välvilliga och verkligen agera för ditt
bästa. Motgångar, bakslag och en räcka missade
och uppskjutna tider måste man vara beredd att tåla.
Tyvärr ligger det mycket sanning i påståendet
att "man måste verkligen vara frisk för
att orka vara sjuk i det här landet". Det ligger
nära till hands att ge upp ibland, men det är
ju det man inte får göra. Och då kommer
man att upptäcka att det kanske inte är så
jävligt som man en gång trodde. För min
del hittade jag till slut en plats som visade sig vara rena
lyckokastet, en arbetsverksamhet som ställde lite lagom
krav på arbetsinsats, ett visst mått av eget
intresse och självgående, men framförallt:
vanliga, vänliga människor i ett sammanhang där
jag så småningom kunde känna att här
ingår jag! Vilken upplevelse! Jag har jobbat i många
år tidigare, men det har nästan alltid varit
ensamarbete. För att jag inte riktigt visste vad jag
ville göra, och kanske också för att på
något sätt förstärka känslan av
utanförskap. Det var därför det var en sådan
stor upplevelse att ingå i en grupp på jobbet.
Men det är klart: det har hela tiden varit, och är
fortfarande speciella förutsättningar. Det är
inte den öppna arbetsmarknaden, man tar hänsyn
till att jag haft problem, men jag tycker att nivån
har höjts i en rimlig takt. Och målet är
ju att jag ska klara mig själv "därute"
så småningom. Men jag vet att det kommer att
bli svårt. Jag pratar ibland med en del gamla kollegor,
och de säger att tempot är någonting i hästväg
nu, att det har förändrats oerhört under
den här tiden jag varit borta. Men för att knyta
ihop det här på något sätt så
är poängen att en rehabilitering tar lång
tid, kräver resurser i form av engagerade människor,
och så småningom kommer arbetsverksamheterna
in som en mycket viktig del. Missförstå mig inte,
det är verkligen engagerade människor i verksamheterna
också, men här kommer ju själva arbetsinnehållet
in som en central del, alltså att man kan lära
sig något som kan göra en mer attraktiv på
arbetsmarknaden. Det är alltså olika typer av
engagemang, men de är precis lika viktiga. Allt i sinom
tid, det är det som är "tricket".
Och
det allra viktigaste för mig, som människa, har
varit upptäckten att det finns så många
härliga människor. Vanliga, strävsamma, vänliga
människor. Ju mer jag vågar mig ut i världen,
ju fler människor jag möter i olika miljöer,
ju mer stärks jag i denna uppfattning. Nu menar jag
inte att allt är rosenskimrande och problemfritt, det
är ju bara att titta på nyheterna, men det finns
så mycket bra också! Och från och med
nu, är det dessa intryck jag kommer att bevara.
Krister
|