Hemlösa – ett klassiskt fattigdomsproblem ( publ. i Socionomen okt 08 )

En människa som är hemlös är i verklig mening utsatt. Svårast är förstås avsaknaden av ett eget hem, där man kan stänga sin egen dörr. Men man är också utsatt för andra människors moraliserande och föraktfulla attityder och för risker av olika slag och då inbegriper jag rån, våld och kränkningar. Hemlösa befinner sig ständigt i de offentliga rummen utan chans till en privat sfär, även i de mest privata situationer som då kvinnor menstruerar, eller vid behov av toalettbesök, av att duscha, men också när man är sjuk, deprimerad eller har ångest och behöver avskildhet. Hemlösheten undergräver hälsan, gör något med människornas kroppar och psykiska hälsa. Hemlösheten både förstärker de problem som fanns innan och skapar nya.

När jag står på trappan upp mot moskén vid Björns trädgård ser jag ut över ett Medborgarplatsen som myllrar av människor. Uteserveringarna befolkar nästan hela torget och unga, välklädda människor flanerar mot Söderhallarna. Vid tunnelbaneuppgången står många och väntar på dem de bestämt träff med. Luften fylls av sorlande människoröster som blandas med ljudet från förbipasserande bilar. På en bänk mitt i folkvimlet sitter ett gäng män, finska missbrukare, jag känner igen dem. De är högljudda och runt fötterna ligger urdruckna flaskor. En bit därifrån sitter en kvinna på marken med ett gäng plastkassar omkring sig, det är hennes ägodelar som hon släpar runt. Hon är helt utslagen, håret hänger i långa stripiga testar kring hennes ansikte och hennes ena öga är igenmurat som av en misshandel eller också har hon fallit och slagit sig. Hon är ett lätt offer för de mer aggressiva missbrukarna som kommer i hennes väg. Jag tar upp mobilen och ringer till Kvinnoteamet och berättar var hon är. De har letat efter henne och skriver just nu på en LVM-ansökan.

Detta är Stockholm en höstdag 2007 och jag är på väg till mitt arbete på Enheten för hemlösa.

På det kändistäta Södermalm blandas unga och gamla, välklädda och utslagna med muslimska män på väg till moskén. Här kan man tala om en smältdegel av etnisk tillhörighet och social klasstillhörighet. Jag ser ett välmående samhälle där de hemlösa sticker ut som påminnelse om att det finns ett annat liv parallellt med det välmående. Skillnaderna mellan de välmående och de hemlösa är iögonfallande stor.

Jag får ofta frågan hur det kan komma sig att hemlösa och utslagna personer blir allt synligare i det offentliga rummet. Allmänheten möter dem sovande på soffor och portar, eller tiggandes på gatorna i city. Är det ett tecken på att de är fler? Är det ett tecken på att de har sämre hälsa? Att myndigheterna nedrustas så att de inte längre får hjälp? Och vad gör Enheten för hemlösa egentligen?

Hur ska alla dessa tecken tolkas av medborgarna? Och hur ser professionellt verksamma på alla dessa synliga fenomen?

Det finns en rad frågor om hemlösheten och välfärdssamhällets möjligheter eller oförmåga att möta behoven. I den här artikeln har jag försökt beskriva hemlösheten i en samhällelig kontext, reflektioner från min dryga trettioåriga erfarenhet av socialt arbete. Det blev lika mycket en tillbakablick över hemlösheten, som en resa om hur det sociala arbetet förändrats över tid.

En tillbakablick

Idag beräknas det finnas omkring 3500 hemlösa personer i Stockholm, enligt uppgifter från 2005, av dem är cirka 400–600 personer uteliggare eller boende på stadens härbärgen. Övriga hemlösa bor i olika former av stödboenden för kortare eller längre perioder eller vistas på olika institutioner. Med jämna mellanrum räknas de hemlösa. Både i landet av Socialstyrelsen och i Stockholm av staden. Stockholm har i dagarna beslutat att göra en ny beräkning under april 2008. Siffran har varit tämligen konstant under de senaste åren.

Enheten för hemlösa tillkom 1968, den hette då Specialbyrån för bostadslösa män. Då, 1968, fanns det 6000 bostadslösa och bostadsbristen var stor. Dels flyttade stora grupper arbetssökanden från landsorten till Stockholm och dels hade bostadsbyggandet inte hållit jämna steg med befolkningstillväxten. Med miljonprogrammet i slutet av 60-talet tillkom nära 1 miljon bostäder. Det är den största bostadspolitiska satsningen någonsin.

Idag kan vi se hur segregationen är intimt förknippad med de stora förorterna från miljonprogrammets dagar, som till en början var tänkt som lösningen på den allvarliga bostadsbristen. Efter tillkomsten av alla dessa bostäder minskade också antalet hemlösa i Stockholm. Det blev en lösning för många, samtidigt som den offentliga sektorn expanderade. Socialtjänst och barnomsorg var verksamheter som växte, stora kullar av förskollärare, fritidspedagoger och socionomer befolkade den utbyggda välfärden. Det tycktes inte finnas någon gräns för välfärdens expansion och optimism. Samtidigt som de lokala socialkontoren växte och byggdes ut, fanns de statligt finansierade alkoholistanstalterna kvar (torkarna). Dit skickades alkoholmissbrukare för att ”torka” och vila upp sig i perioder. Där förekom i princip ingen sprit och inga droger, utan man sov och åt i matsal på bestämda tider, lite trädgårdsarbete eller snickeriarbete förekom, men mycket tid fanns till – ingenting.

På Södermalm i Stockholm fanns flera ungkarlhotell, bland annat Pelikan och Monumentet för dem som fortfarande saknade en egen bostad. (För kvinnor fanns endast hotell Spjutet). Hotellen bestod oftast av små spartanska rökiga och ofräscha rum i långa korridorer. Det var stökiga miljöer, där spriten flödade och bråken mellan hyresgästerna hörde till vardagen. Utanför Specialbyrån för bostadslösa män samlades de i väntan på bussarna som transporterade dem ut till natthärbärgena Skrubba och Skarpnäck. Spritångorna i bussen, sorlet av högljudda och berusade män upprörde knappast den personal som följde med. De hade en pragmatisk inställning till uppdraget. Det fanns en hygglig ton mellan personalen och de hemlösa. Ganska sent, ofta i skymningen anlände de till Skrubba och tidigt på morgonen dagen därpå gick färden tillbaka till södermalm. En natt i sänder gällde. Det vanliga var att man delade ut biljetter för övernattning och till mat. Det var då Alltinget på Gamla Brogatan öppnades och Ny Gemenskap bildades, efter Alternativ julrörelsen som under slutet av 60-talet samlade hemlösa till gemensamma julfester.

Samhällskritik och social mobilisering

Det fanns en rörelse av solidaritet mellan unga akademiker och hemlösa, där det inte alltid var så noga med gränserna – mellan de professionella och de som var samhällets olycksbarn. Jag hade en kollega som tyckte att det var självklart att flytta ihop med en klient. Själv deltog jag i Alternativ jul, då jag under ett par timmar lämnade familjen och åkte in till Gamla Brogatan för att fira jul med hemlösa. En handling som skulle visa den solidaritet som vi socialarbetare kände för de mest utsatta samhällsgrupperna.

Flera samhällsprojekt pågick, ett omtalat var Aspuddenprojektet och som de flesta andra projekt syftade till att mobilisera och radikalisera de som var samhällets ”offer” mot förtryck och utanförskap. Revolten hyllades som metod och definierade tydligt vem som var offer och vem som var förövare- det etablerade samhället.

Krukis , ett behandlingshem på Krukmakargatan blev riksbekant då personalen dokumenterade sina ”gubbar” och sitt arbete, och forskning i socialt arbete började spira. Några socialläkare skrev indignerade rapporter under 60- och 70-talet, om utslagna hemlösa som levde i fattigdom och ohälsa. De ställde krav på reformer. Den mest kända rapporten om dem som stod utanför välfärden är nog Den ofärdiga välfärden av Maj-Britt och Gunnar Inge (1968). Författarna kom redan 1962 med en rapport om hemlösa. Psykiatrikern Stefan Borg publicerade några studier under tidigt 1970-tal som visade att dödligheten bland hemlösa var fyra gånger högre än i övriga befolkningen. Många studier om hemlösa som visade att många led av olika sjukdomar, missbruksproblem och psykisk ohälsa redovisades under 70-talet.

Dessa rapporter fick samma betydelse som de rapporter som murarförmannen Fahlberg och några läkare skrev flera decennier tidigare (1913). De hade besökt Stockholms ungkarlshotell och natthärbärgen, som det fanns många av, och de flesta låg i Gamla stan och på Södermalm. Gruppen skapade opinion med sina rapporter och den politiska debatt som därefter följde medförde flera förbättringar av logiverksamheten i staden. Utgångspunkten för deras kritik var att den misär som logerarna tvingades leva i på smutsiga och vanskötta härbärgen, ledde till sjukdomar men också till alkoholism. Deras slutsatser var:

”Det är lätt att förstå vilket förfall, som måste inträda hos de stackare, som tvingas till hålor som de här skildrade. Mörkret, kölden, ohyran, bristen på rengöringsmöjligheter måste i längden bryta den kraftigaste karaktär. Här finns blott en lisa: alkoholen.-” Ett rationellt ordnande av härbärgesfrågan skulle säkerligen vålla staden en del direkta utgifter. Säkerligen skulle dessa rikligen ersätta. Det nuvarande systemet berövar samhället goda och produktiva arbetare och skattebetalare.” (Ungkarlshotell och natthärbärgen i Stockholm)

På 1960-talet fick även landets fängelser känna på de radikala förändringsambitionerna som rådde vid den här tidpunkten. Internerna organiserade sig och ställde krav på en demokratiserad fångvård och KRUM (Riksförbundet för kriminalvården humanisering) bildades 1966. Socialarbetarna solidariserade sig också och gav sitt stöd till KRUM. Förbundet var som mest aktiv vid starten och i början av 70-talet för att så småningom upplösas 1984. Tidskriften R-pocket var en socialpolitisk tidskrift som tog upp olika sociala teman utifrån ett radikalt politiskt perspektiv, och som de flesta socialarbetare hade i sin bokhylla.

Socialtjänst istället för socialvård

1982 infördes den nya socialtjänstlagen där begreppet socialvård ersattes med socialtjänst. Lagen skiftade perspektiv från vård till tjänst/service och i Stockholm infördes sociala servicecentraler. En servicecentral i allmänhetens tjänst skulle man kunna säga, dit medborgarna kunde vända sig för att få barnomsorg, äldreomsorg och bistånd i andra sociala frågor.

Under åttiotalet växte också ett områdesinriktat och fältförlagt socialt arbete fram, förmodligen sprungen ur eller som en utveckling och en nedtoning av det mer politiskt laddade samhällsarbetet från 70-talet. Byalagstanken och synen på att människor behöver gemenskap och inflytande i sitt närområde var några av de ideologiska drivkrafterna. Här var det inte demonstrationer och kamp som stod på dagordningen, utan människors vardagsliv med granngemenskap och service. Att skapa mötesplatser och ta tillvara människors egna resurser blev centrala inslag i det sociala arbetet. Socialdistrikt 8 i Stockholm med Ruth Wächter och Maivor Gustavsson i spetsen blev förebilder för många socialarbetare. Deras modell var att inrätta kvarterslokaler som mötesplatser för de boende. Bland annat tillkom Emma i Hökarängen (som fortfarande finns kvar), där socialtjänst och psykiatri samordnades för personer med psykosocial problematik som bodde i området, men på de boendes och inte på personalens ensidigt dikterade villkor. En slags konkret och praktisk välfärdsmodell av förortssnitt som byggde på människornas delaktighet.

  Från samhällsarbete till terapi

Socionomerna blev i början av 80-talet alltmer intresserade av att professionalisera yrkeskåren och sökte då efter olika metoder. Den revolutionära yran hade lagt sig också inom det sociala arbetet. Samhällsarbete och grannskapsarbete, populära former av socialt arbete, som byggde på synsättet att mobilisera eller företräda ”svaga” grupper för att förbättra deras villkor, övergavs. Man vände bort blicken från gatorna och de utslagna för att istället hämta inspiration från psykologer och terapeuter i strävan att professionalisera kåren. På de stora torkarna skedde samma förändringar. Personalen blev nu terapeuter och tillämpade olika metoder. Gestalt terapi, Hasselapedagogik, miljöterapi, institutioner som drevs av före detta missbrukare, Daytop, primalterapi och de så kallade prattorkarna uppstod. Nu byttes det hittillsvarande lugna men auktoritära lunket mot konfrontationer och gruppsittningar som spreds över landet. Experimentlustan för olika metoder var stor, man kan i efterhand konstatera att missbrukarna var ett tåligt släkte, men troligtvis fanns det tillräckligt med positiva inslag i behandlingen som bidrog till uthålligheten hos de inskrivna. De gamla torkarna var förlegade och det behövdes förändringar som byggde på de inskrivnas delaktighet och behov. Att avhålla sig från spriten under en period räckte inte utan nu introducerades olika behandlingsmodeller som skulle förändra människorna mer än samhällsvillkoren. Under den här tiden utvecklades det sociala arbetet, men många, både socialarbetare och klienter for illa av felaktiga och ibland direkt skadliga trender och självutnämnda behandlingsgurun.

Frivillighet kontra tvång

Under samma period pågick hetsiga debatter på socialkontoren om frivillighet kontra tvång. Diskussionen om att slopa eller behålla tvånget mot missbrukare pågick. På min arbetsplats var det en hätsk stämning mot företrädarna för den frivilliga linjen. Själv betonade jag frivillighet, men ville behålla tvånget i nödfall. Jag utsattes för kritik för den uppfattningen av kollegor. Det var tvång som gällde. Alla narkomaner skulle tvångsomhändertas utan urskillning. Hela diskussionen delade in socialarbetarkåren i skilda ideologiska ståndpunkter som mer handlade om politik än om vårdmässiga överväganden. I likhet med hur många andra frågor diskuterades på den här tiden, fanns starka inslag av fundamentalism. Tvånget blev som bekant kvar i den LVM-lagstiftning som fortfarande gäller, men fortfarande diskuteras värdet och effekterna av tvångsmedlet inom socialt arbete. Frågan är idag inte lika laddad. Socialstyrelsen granskade ett stort antal tvångsomhändertaganden med stöd av LVM för ett par år sedan, men som många gånger tidigare finns ingen tydlig evidens. I vissa fall fortsätter missbrukaren sitt missbruk, i andra fall leder åtgärden till en positiv förändring.

Krav på drogfrihet ökade

Nu hamnade de stora ungkarlshotellen i fokus. De ansågs ovärdiga med sina små utrymmen och stökiga miljöer. Ungkarlarna, de hemlösa männen, fick flytta ut och husen renoverades och övertogs av den kommunala Stiftelsen Hotellhem (1969). Skrubba stängdes och Skarpnäcksgårdens H-hus öppnades. En annan plats dit många hemlösa tog sin tillflykt var till industriområdet Lugnet , som blev som ett litet svenskt Kristiania med levande verkstäder, men också av skrot och uttjänta bilvrak. Ända sedan mitten av 70-talet hade det blivit vanligare med droger som heroin och amfetamin. Kriminaliteten ökade bland missbrukarna som fick slita hårt för att få ihop pengar till droger. Plattan blev ett ökänt tillhåll för missbrukarna.

Efter renoveringen av ungkarlshotellen som nu blivit Hotellhem ökade kraven på nykterhet och skötsamhet. Antalet lägenheter minskades genom att Hotellhem renoverade bland annat Monumentet som moderniserades till små lägenheter med pentryn och dusch. En klar standardhöjning för de hemlösa, men på Hotellhemmen blev det nu nolltolerans mot droger och det var många som inte klarade kraven och åkte ut i kylan.

Inom socialtjänsten betraktades hemlösa som i första hand missbrukare som måste genomgå behandling och bli drogfria innan något boende kunde bli aktuellt. Hemlösheten uppfattades inte som ett problem i sig, utan som ett resultat av missbruket. En uppfattning som dominerade i Stockholm också under hela 90-talet. Många hemlösa hade en allvarlig missbruksproblematik, men hemlösheten i sig skapade nya och svårare problem, något som socialtjänsten inte alltid tog hänsyn till. De enda ställen som hemlösa som befann sig i aktivt missbruk kunde ta sig in på var härbärgena. Under 90-talet ökade förmodligen antalet hemlösa igen, de strikta kraven på drogfrihet utestängde många från boenden och det blev allt vanligare med vräkningar. Den ekonomiska krisen i början på 90-talet bidrog till att kommunerna fick minskad budget som i sin tur medförde att socialtjänsten också blev restriktivare med att ge socialbidrag till hyresskulder. Anslagen till missbrukarvården skars ned och några kommuner satsade nu på öppna behandlingsformer och blev mer restriktiva med att skicka personer till behandlingsinstitutioner. En orsak var att det var mer kostnadseffektivt med vård på hemmaplan som man uttryckte det, men också att resultaten från de många institutionsvistelserna inte var så goda. Många återföll ganska snart efter hemkomsten.

Ansvar delegerades

I slutet på 80-talet och i början av 90-talet delegerades personal och budgetansvaret ut i linjen och mellancheferna inom socialtjänsten fick nu ta ett större ansvar för att hålla budgetramen. Tidigare hade få chefer budgetansvar och medvetenheten om vad vården kostade var liten. Ingen hade talat om pengar, men nu talades det bara om pengar.

Jag skrev en artikel i Socionomen om ekonomism (Nr 7 1998), som hette ”När klienten blir en utgift”. I artikeln pekade jag på de risker som finns när praktiker omdefinierar varje hjälpbehov till en kostnad. Min uppfattning var att det var viktigt att hålla en balans i organisationen mellan att hjälpa och att hålla budgeten. Ta itu med det som är mycket svårare, prioritera och utveckla nya metoder i arbetet. Koncentrationen på priset kan skymma sikten för vilken hjälp som skulle leda till det bästa resultatet. Många billiga insatser som inte leder till något resultat är på sikt en dyr affär.

Bostadsbristen tilltar

Samtidigt med den förändrade hållning som präglade socialtjänsten, ökade bristen på bostäder i Stockholm igen och en ombildning från hyresrätter till bostadsrätter påbörjades, då i blygsam skala.

Fortfarande var det en ovanlig företeelse med tiggare och uteliggare i Stockholm. Nu fanns flera natthärbärgen i Stockholm som drevs av kommunen, Frälsningsarmén och Stadsmissionen. För personer med drogproblem fanns små möjligheter att få någonstans att bo utom på härbärgena. En person som stod i kö till en försökslägenhet, vilket innebar mycket lång tid i bostadsbristens Stockholm, åkte ur kön vid återfall och fick börja om. I genomsnitt kunde det ta närmare fyra år av strikt skötsamhet innan en f d missbrukare kunde få överta ett eget hyreskontrakt och äntligen få nyckeln till en egen lägenhet.

Detta medförde att flera forskare anklagade socialtjänsten för att delta i en cynisk bostadspolitik, där man gick fastighetsägarnas ärenden och enbart erbjöd bostäder på den sekundära bostadsmarknaden (andrahandsmarknaden, stödboenden mm). Jag anser att deras kritik var berättigad men fel adresserad. Socialtjänsten var själva i händerna på samma marknad: För att överhuvudtaget kunna erbjuda en lägenhet till en hemlös krävdes garanti på både hyra och skötsel. Ett krav man naturligtvis ställde upp på för att hjälpa de hemlösa. Vad var alternativet i mötet med de enskilda människorna?

Bostadsbristen var en bidragande orsak till att bostadsbolagen kunde ställa allt högre krav för att få ett hyreskontrakt, även om personerna varit skötsamma under flera år. När tusentals människor stod i kö för en bostad blev det bostadsbolagen som kunde ställa ensidiga villkor. Skulder, låga inkomster, ingen fast anställning, socialbidragsberoende med mera utgjorde hinder för många att få en bostad. Idag har bostadsbyggandet minskat köerna en del, vilket medfört att Bostadsförmedlingen kan erbjuda hemlösa fler försökslägenheter än tidigare. Fortfarande sätter dock bostadsbolagen upp hinder för hemlösa genom alltför stora krav på inkomster, inga skulder och så vidare för att få överta ett hyreskontrakt. Det orosmoln som också finns är att den stora omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter långsiktigt kommer att slå ut de resurssvaga hushållen.

  Var finns de bostadspolitiska ambitionerna?

Under de senaste åren har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att fördela utvecklingsmedel till kommunerna i deras arbete för att minska hemlösheten. Det som har förvånat är den ensidiga inriktningen på de sociala aspekterna av hemlösheten som direktiven från Socialstyrelsen anger för att söka medel. Det är tydligt att man ser hemlösheten som främst en fråga för socialtjänsten. Det finns självfallet ett bostadspolitiskt perspektiv i hemlöshetsproblematiken som handlar om tillgången till bostäder. För socialtjänsten är de sociala aspekterna naturliga utgångspunkter, men kommunerna har både ett ansvar och en skyldighet i att planera för kommunens bostadsförsörjning. Det borde vara lika självklart att detta ingår i den kommunala planeringen på samma sätt som man planerar för servicehus, äldreboenden, gruppboenden, studentbostäder mm. När detta inte sker borde kommunerna stimuleras till en sådan planering, vilket sker i våra grannländer där staten har gjort frågan om hemlöshet också till en bostadspolitisk fråga. Tillgången till bostäder är en nyckelfråga och en viktig utgångspunkt även för de sociala insatserna.

Hemlösa kvinnor uppmärksammas

Svenska och finska män med grava alkoholproblem hade dominerat härbärgen och Specialbyrån under hela 70-och 80-talet. På 90-talet skedde en förändring, då började de hemlösa kvinnorna uppmärksammas allt mer. Specialbyrån inrättade en särskild kvinnosektion för att bättre kunna fånga upp och bistå hemlösa kvinnor. Ordet män ströks i namnet och sedan 1994 fick verksamheten namnet Socialvårdsbyrån för bostadslösa . Genom Kvinnosektionens tillkomst synliggjordes nu de hemlösa kvinnorna. Deras situation och behov började alltmer uppmärksammas och inte minst axlade kvinnosektionen rollen som pionjärer. Bland gruppen hemlösa befann sig de hemlösa kvinnorna allra längst ner i hierarkin, de var ofta missbrukare eller hade stora psykiska problem. De levde med missbrukande män och var alltför ofta utsatta för både fysiska och sexuella övergrepp. Många hade omhändertagna barn och bar tydligare än männen på ett destruktivt självförakt och stora skamkänslor. Däremot var det till en början kontroversiellt att hävda att man skulle inrikta arbetet särskilt till kvinnor, men de kvinnliga tjänstemännen fick ett politiskt stöd för denna inriktning. Idag har detta ifrågasättande tystnat, däremot finns nu ett spirande intresse av att också diskutera det sociala arbetet med män utifrån ett könsspecifikt perspektiv.

Substitutbehandling var kontroversiellt

Successivt har narkotikamissbruket ökat bland de hemlösa under 80 och 90-talet. Det vanligaste är blandmissbruk. Inställningen till metadonbehandling har varit restriktiv både bland politiker och bland socialtjänstemän i flera decennier. Antalet personer i substitutbehandling var få och attityden att ingen drog ska ersättas av en annan var totalt förhärskande. Enligt de kartläggningar som gjordes då fanns ett stort antal personer i Stockholm som var injektionsmissbrukare. Det fanns även forskning som påvisade stor överdödlighet bland injektionsmissbrukarna. Dessa fakta påverkade dock inte attityden bland personer inom socialtjänsten och inom beroendevården. Det samma gällde i den politiska debatten.

Det är först på 2000-talet som en vändning skett och idag går ett stort antal heroinmissbrukare i både metadonprogram och subutexbehandling. För några år sedan lyssnade jag på dr Marcus Heilig som tidigt förespråkade substitutbehandling och anklagade både beroendevården och socialtjänsten för cynism. Genom att förneka personer med allvarligt missbruk denna möjlighet, trots att internationell forskning visar på goda resultat, leder för många till en för tidig död. Antalet personer som missbrukar heroin har minskat bland de klienter som är aktuella på Enheten idag, anledningen är att många kan få en läkemedelassisterad behandling. Idag är amfetamin kanske den vanligaste drogen bland de hemlösa som Enheten kommer i kontakt med. Det förekommer dock sidomissbruk och både metadon och subutex finns att köpa på den öppna drogmarknaden.

Samma diskussion pågår nu om sprututbytesprogram, men även där har det skett en förändring. Idag är det många som anser att Stockholm bör pröva ett sådant program. Frågan har diskuterats både i landstinget och i Stockholms kommunfullmäktige, framförallt utifrån en smittskyddsaspekt.

Synen på drogfrihet

Det finns många principer som kolliderar i arbetet med missbruk. Några har jag nämnt som synen på substitutbehandling, på sprututbyte, på den enskildes eget ansvar och så vidare. En fråga som dominerat missbrukarvården har varit kraven på drogfrihet. Under 80- och 90-talet fanns i princip enbart härbärgen där det var tillåtet att vara påverkad för att komma in. Övriga stödboenden, inackorderingshem, Hotellhem med flera hade nolltolerans. Inom socialtjänstens vuxengrupper krävdes nykterhet/drogfrihet när man kom på besök, ett krav som i och för sig är begripligt. Samtidigt är det dessa gruppers uppgift att arbeta med personer som har en missbruksproblematik, vilket skapar en slags paradox. Just för att dessa personer har problem med att vara drogfria/nyktra finns dessa socialarbetare, men de ville inte träffa klienterna i drogpåverkat tillstånd. Med det förhållningssättet var det inte märkligt att det inte fanns några lågtröskelboenden i Stockholm. Där har det dock skett en stor förändring. Bland socialarbetarna blev det allt tydligare att många hemlösa missbrukare blev kvar i hemlöshet på grund av de hårda kraven på drogfrihet. Alla klarade inte av att sluta och blev då hänvisade till gatan med en slags ”skyll dig själv” attityd.

Så småningom började allt fler kritisera den hårda attityden och idag finns ett stort antal stödboenden med en tillåtande attityd. Från dessa ställen åker missbrukaren inte ut i kylan vid återfall utan kan få ett värdigt boende. Däremot är det betydligt svårare att bli drogfri där. Det finns uppgifter som styrker att ett lågtröskelboende kan bidra till att minska konsumtionen och förbättra hälsan genom att man har fått ett mer ordnat liv, men det finns också uppgifter om motsatsen. Forskning och ordentlig uppföljning både medicinskt och socialt, kan bidra till att vidareutveckla dessa former, som är tämligen nya företeelser i svensk missbrukarvård. Det finns en risk för att hemlösa enbart erbjuds ett boende på den sekundära boendemarknaden (utan egna kontrakt) genom antingen drogfria stödboenden eller lågtröskelboenden, istället för att få tillgång till egna boenden.

Psykisk ohälsa ett växande problem bland hemlösa

Att psykisk ohälsa funnits bland logerarna i Stockholm finns dokumenterat sedan tidigt 1900-tal. Det är inget nytt problem bland hemlösa. Psykiatrireformen (1994), innebar att personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder skulle integreras med övrig befolkning i en samhällelig normaliseringsprocess. De skulle bo som alla andra, eller i olika former av gruppboenden, men få stöd (både praktiskt och medicinskt) så de skulle klara sitt boende.

Resultatet av psykiatrireformen har diskuterats sedan dess. Trots allt hade den gamla mentalvården spelat ut sin roll med sina stora slutna och i många fall inhumana institutioner. En stor grupp patienter fick nu ett värdigare liv, genom ett boende i egna lägenheter eller i kommunens gruppboenden. För en mindre grupp patienter blev situationen dock sämre. Antingen genom att de så småningom vräktes från sina bostäder genom obetalda hyror eller/och på grund av störande beteende. Flera patienter slutade medicinera eller kunde inte säga ifrån till objudna gäster som helt sonika flyttade in till dem (hemlösa missbrukare). En uppföljning som gjordes några år efter reformen visade att ett stort antal personer som flyttat ut från institutionerna var döda. Sedan i slutet av 90-talet finns det också en yngre grupp som istället för att bli föremål för insatser av en institutionsstyrd psykiatri, idag lever som hemlösa missbrukare (s k dubbeldiagnoser). De har varken kontakt med psykiatrin eller med beroendevården. Den tillgänglighet av alla droger som finns idag, utgör ett allvarligt problem för personer med psykisk ohälsa.

Den organisatoriska uppdelningen i landstinget mellan beroendevård och psykiatri har omvittnat skapat flera problem. Socialtjänsten är inte heller felfri, jakten på att minska kostnaderna skapar revirtänkande och yttrar sig i det som brukar kallas Svarte Petterspelet som uppstått mellan olika vårdgivare. Det är mycket olyckligt för den grupp personer som är i stort behov av vård av flera vårdgivare och som varken är särskilt enkla att ha att göra med eller motiverade att ta emot vård. På Enheten för hemlösa är det en växande grupp. Uppskattningsvis utgör gruppen 40 procent av hela gruppen aktuella klienter (860 personer). När man redovisar män och kvinnor för sig är det en betydligt större grupp bland kvinnorna som har en psykiatrisk diagnos eller konstaterad psykisk ohälsa.

Antalet personer som har en neuropsykiatrisk störning som ADHD och Asperger ökar. Bland Enhetens klienter med en missbruksproblematik är det till och med mycket vanligt och många står i kö för att få en neuropsykiatrisk bedömning. Dessa funktionshinder har naturligtvis funnits tidigare utan att personerna fått någon diagnos eller blivit utredda. Den nya forskningen har inneburit helt nya möjligheter till behandling med bland annat läkemedel som Concerta.

En annan grupp som ökar bland hemlösa är de personer, framförallt män, som kommer till Sverige från krigsdrabbade länder. Dessa fanns inte under 60 och 70-talet. De bär med sig personliga upplevelser som plågar dem, har ångest och olika fysiska och psykiska funktionshinder, men också missbruk.

Arbete eller sysselsättning är viktiga frågor för personer som försöker ta sig ur hemlöshet och missbruk. Idag ställs stora krav i arbetslivet. De tillfälliga jobb, till exempel restaurang och städarbeten, som fanns på 70- och 80-talet finns inte längre. Däremot finns fortfarande enklare arbeten, men de kräver full kapacitet och uthållighet. Dessutom finns en konkurrens med personer som kommit till Sverige för att arbeta och som inte har dessa problem, utan kan tänka sig att arbeta både långa dagar/nätter till mycket låga löner.

Tiggeriet

Tiggeriet som är en ganska ny företeelse i Sverige. Det har funnits politiker som velat förbjuda tiggeriet. Vi är ovana att personligen möta tiggande människor. Vi är vana att genom en omfördelning av skatten fördela medel så att samhället ingriper för att ingen ska behöva bli helt medellös. Verkligheten är sådan att i princip ingen behöver tigga idag till en plats på härbärge eller för att få mat på ett daghärbärge som drivs av frivilligorganisationer. Socialtjänsten i Stockholm kan inte neka en person plats på härbärge då det finns en Tak-över-huvudgaranti som i praktiken innebär att det är gratis att sova på härbärgena. Varför tigger de då? Det finns flera skäl. Bland annat att man vill ha pengar till sprit, droger mm för att man är missbrukare. Jag ger inga pengar, men att beskäftigt informera om att det är gratis att bo på härbärgen i Stockholm är kränkande i den situationen. Det är en kunskap som personen i fråga naturligtvis redan känner till. Förnedringen är ändå tillräckligt stor.

Andra som tigger är personer som kommer från andra länder, med färdigskrivna lappar om sjukt barn med mera. De tillhör ofta organiserade familjer som reser runt i Europa. Det är inte ovanligt att de är rumänska romer som kommer från fruktansvärda förhållanden av misär och fattigdom.

Det finns också personer som sitter och tigger på gatorna i ur och skur. De väcker en upprördhet hos allmänheten (även hos mig) då det är uppenbart att de far illa. De flesta som sitter på detta vis har blivit kontaktade av uppsökande socialarbetare som försöker övertyga dem om att det går att få hjälp, men många vägrar ta emot erbjudanden. Med en ängels tålamod måste man återkomma dag efter dag för att försöka förmå dessa personer att lämna gatan. Hela tiden måste socialarbetaren visa den största hänsyn och respekt. Dessa personer har ingen tillit till myndigheter och andra människor av olika skäl, ibland på grund av att de är psykiskt sjuka. Men det går, kanske inte alltid men ofta, att få dem att lämna gatan. Då krävs professionell och ett icke-integritetskränkande arbete kombinerat med stort tålamod.

Antal hemlösa personer med utländsk härkomst ökar.

Unga vuxna (18 -25) söker sig i allt större utsträckning till stadens natthärbärgen. En oroande utveckling, där drogmissbruk och kriminalitet har bidragit till tidig utslagning. Flera undersökningar har visat att antalet hemlösa med utländsk härkomst också ökar, inte minst kan vi se det genom egna kartläggningar vi gjort på Enheten. Det är uppgifter som också bekräftas av föreståndarna på stadens härbärgen. Varför är det så? Antalet personer som är födda utomlands utgör en växande andel av befolkningen i Sverige och i Stockholm. Personer med denna bakgrund dominerar också i städbranschen, i restaurangbranschen, bland tunnelbanearbetarna (spärrvakter och kontrollanter bland annat), bland hemtjänstpersonal, på servicehusen för gamla, bland distriktsläkarna på vårdcentralerna för att nämna några områden. På femtiotalet och även på sextiotalet hade vi en arbetskraftsinvandring till framförallt industrin, men sedan sjuttiotalet har vi haft en invandring av personer som sökt asyl, haft ekonomiska skäl eller sökt som anhöriga. Är det egentligen så märkligt att den gruppen också växer bland de hemlösa, då de ökar totalt sätt överallt i samhället. Den ekonomiska globaliseringen och internationaliseringen handlar om att pengar, investeringar och företag rör sig över gränserna, men det gör även människorna. Vi vet också att i de segregerade förorterna till Stockholm, Göteborg och Malmö finns de ekonomiskt svagaste grupperna, så varför blir vi förvånade över att de också finns representerade bland de hemlösa?

  Klyftan mellan de som har och de som inget har ökar.

1968 då det fanns nära 6 000 hemlösa i Stockholm, det vill säga nära dubbelt så många, så uppfattades inte frågan som lika kontroversiell och komplicerad som nu, vilket kan tyckas märkligt.

Men hur vi betraktar hemlösa är beroende av hur vi uppfattar vad som är normaltillståndet i samhället. Ju bättre genomsnittssvensken tjänar, klär sig, bor, äger hus och bilar, ju större blir avståndet till de egendomslösa, fattiga och hemlösa. En hemlös person är och känner sig marginaliserad i ett samhälle, men blir än tydligare om det är ett välmående och köpstarkt samhälle, där rangordningen bland människor heter köpkraft och statusjakt. Att köpa sig materiellt välstånd bottnar inte enbart i behovet av dessa ting, utan är också ett sätt att förhålla sig till andras materiella välstånd.

Jag har försökt beskriva några områden som påverkat hemlösheten, under den period jag varit verksam som socialarbetare. Hemlösa tillhör landets fattigaste och mest marginaliserade grupper och utöver hemlösheten har alltid missbruk, psykisk och fysisk ohälsa dominerat bland hemlösa. Redan i rapporten från 1913 beskrevs dessa problem sammanhänga med hemlösheten. Man kan säga att hemlösheten visar på ett klassiskt fattigdomsproblem. Däremot har livsbetingelserna förbättrats och den allmänna standarden höjts avsevärt för befolkningen i övrigt, till en nivå långt bortom de hemlösas. Detta har vidgat klyftan mellan de fattigaste och det stora flertalet i samhället.

Trots mångas krav på kommunala skattesänkningar och ett alltmer individualistiskt synsätt, finns hos många både empati och engagemang för socialt utsatta. Det finns både resurser och kunskap om hur vården kan förbättras och vad som krävs för att fler hemlösa ska få ett boende, därför finns det ingen anledning att vara uppgiven. Däremot kan jag känna en större oro för att så många unga människor idag saknar utbildning och står utanför både arbets- och bostadsmarknaden. Detta i kombination med den stora tillgången till droger, vilket kan bidra till att de ligger i riskzonen för att bli morgondagens hemlösa.

Claudette Skilving / Enhetschef, Enheten för Hemlösa Stockholm