Gud bevare oss för Herren ( publicerad i Ordfront Magazin, 02 )

Text: Eva Moberg

Sid 1

Till sid 2

»Gud går alltid fri i debatten«, påstods det förra året i bl.a. Dagens Nyheter och Månadsjournalen. Orden måste klinga något överraskande för de läsare av Ordfront magasin som till äventyrs erinrar sej min essä om Gamla Testamentet (1-2/00) med anledning av nyöversättningen. Den har gett upphov till presspolemik, tv-samtal, offentliga debatter i Stockholm, Göteborg, Västerås och Sundsvall, samt två offentliga angrepp i S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Här ska jag främst ta upp de två sistnämnda, eftersom jag där inte erbjöds möjlighet att försvara mej.

Vänliga människor har i stället låtit mej få ta del av bandupptagningar från de här tillfällena. Det ena var ett föredrag av generalsekreteraren i Credo, Stefan Gustavsson, som senare också la ut föredraget på sin hemsida. Det andra tillfället var en paneldebatt med tre medverkande: rabbinen Morthon Narrowe, prästen Jesper Svartvik och författaren Agneta Pleijel.

Vad som händer när man kallar en katt för en katt i kyrkliga frågor kan i viss mån förklara varför Gud så länge har gått fri i debatten. Det är ytterligt deprimerande att betraktas som antisemit för att man ger ord åt självklara iakttagelser som de flesta håller tyst med. Jag har tydligt motiverat varför jag kallar Herren i GT för nazist, och jag har deklarerat de kriterier som anses utmärka sådana, och var och en kan själv konstatera att de stämmer, så snart man går utanför de mera godartade partierna av GT.

Både Agneta Pleijel och Stefan Gustavsson påstår att jag har kallat Gud psykotisk. Det blir väl enklare så. Som jag skrev är det psykologiprofessorn, historikern och språkforskaren Julian Jaynes som har sagt att Herrens beteende och språkbruk i GT är karakteristiskt för en psykotisk mördare. Andra sidor av Herrens svårt störda personlighet har analyserats av bl. a. psykologen Tomas Videgård (Ordfront magasin 5/98).

Vad jag har föreslagit (utan att själv vara kristen) är att Svenska kyrkan avsakraliserar och avskiljer den ansenliga del av GT som främst skildrar och förhärligar krig och folkmord. Återstoden av GT skulle ändå bli av samma omfång som Nya Testamentet.

De avskilda partierna kan då behandlas som de historieböcker och mytsamlingar de är. Och för dem som gillar krigs- och våldsskildringar kan de fungera som äventyrsböcker och stoff för långfilmer och tv-serier.

Något utplånande av texter i GT har jag givetvis varken föreslagit eller haft en tanke på. Mitt motiv bottnar i insikten att världen är en, och att religionerna inte kan lämnas utanför politisk debatt. Vi kan inte ha sådana sakrosankta zoner av föreställningar och tänkande vilka starkt påverkar världens tillstånd eller avgör ramarna för det möjliga. Sålunda ska inte heller vi sekulariserade behöva vörda en påstådd »värdegrund« där en maktberusad tyrann outtröttligt pläderar för folkmord.

Det här förslaget kommenterade Agneta Pleijel i paneldebatten på S:ta Katharinastiftelsen med följande ord: »Att med vårt kulturperspektiv som plattform förkasta, reducera eller förstöra ett arv av det här slaget är precis lika illa som när en fundamentalistisk ordning som den talibanska spränger buddhastatyer därför att de inte har skapats med Koranen som riktmärke.«

Att inte längre se dessa texter som heliga utan som historiska vittnesbörd skulle alltså betyda att man krossar dem, på samma sätt som talibaner krossar buddhastatyer. Just krossandet av andra folks gudabilder är en verksamhet som Herren i GT ivrigt anbefaller och ser med stort välbehag, minst sagt. Och i GT ska detta alltså förbli heligt.

Själv tror jag på full religionsfrihet, och därmed inte på särskild vördnad för texter som uppmanar till oförsonlig kamp mot alla som inte tillber samma gud.

Likheterna mellan fundamentalismerna i de här tre religionerna - judendom, kristendom och islam - är för den utomstående människan mycket iögonfallande. Alla har de den ende och sanne guden, alla har de skrifter som är okränkbara och måste följas, och alla har de gett bränsle till fasansfulla krig i historien.

Därför tycker jag, »religiöst tondöv« som jag är, enligt Agneta Pleijel, att det är hög tid för alla de här religionerna att gå till botten med sitt destruktiva tankegods och vaska fram det som alltjämt håller och går att leva med i framtiden. För sånt finns det trots allt en hel del av i alla tre fallen. Såna här processer tar ju åtskilliga generationer så det är dags att börja.

Ett grepp som kommit i svang är att kalla kritik av GT för »fundamentalistisk«, och det använder även Agneta Pleijel. Jag har nämligen bara läst texterna rakt upp och ner och inte rådfrågat teologisk expertis, inte satt in dem i en religiös tradition eller använt ett sofistikerat tolkningsmönster.

I vanligt språkbruk betyder »fundamentalist« bokstavstroende, dogmatisk, att tro på en gång givna formuleringar som för alltid giltiga och tvingande. Alltså motsatsen till det förhållningssätt till GT som jag föreslår. Ska »fundamentalism« nu betyda att läsa själv innantill, utan hjälp av legitimerade uttolkare?

Det nya språkbruket verkar vara en projektion. Man är rädd att själv framstå som fundamentalist i sin vilja att slå vakt om en okränkbar och helig dimension hos dessa texter.

Alla tre i panelen är bara bekymrade över tolkningssvårigheterna, inte över innehållet som sådant. Det finns ingen folkutrotning som är avgrundslik nog för att dessa omtolkare ska ge upp. Avsnitten kallas bara för »svåra« texter. Ja, de är verkligen svåra att ge en gudomlig innebörd. De är en spännande »utmaning« för omtolkande teologer. Panelen talar om de »svåra« ställena som om det rörde sej om några få sidor och inte flera hundra.

Panelen är oroad över att de kan »misstolkas«, att sofistikationsnivån kan bli för låg, att arbetet med omtolkningen ska vara för krävande, etc. »De som ofta läser heliga texter är ovanligt hermeneutiskt skolade«, upplyser Jesper Svartvik. »De svåra texterna skärper våra sinnen och utvecklar vår sensibilitet«, påstår han. Tvärtom, studiet av dem verkar bli så avtrubbande att man i längden inte fattar vad det faktiskt står.

Till slut frågar en man ur publiken: »Är inte religionen till främst för vanliga människor och inte för teologer?«

På bandet hör jag så Margit Sahlin, S:ta Katharinastiftelsens grundare, med sin blida stämma föreslå »en genomgående synpunkt« i tolkningen av de »svåra« ställena: Vi ska tolka folkmorden så att Israels barns fiender också är Guds fiender, och då kan det ibland vara nödvändigt att utplåna dem. Därmed blir det en akt av gudstro för oss att här identifiera oss med Israels barn! Säjer Sahlin.

Ingen i panelen har något att invända.

Sahlin gjorde ett inlägg med samma innebörd i en debatt i ABF-huset i Stockholm i mars förra året, men jag trodde och hoppades då att jag hade hört fel.

Den långa rad av folk som utplånas i GT, alltid »till sista man«, ska alltså ses som Guds fiender, och sådana har man en plikt att utrota. Förmodligen i något slags symbolisk mening. Men som

Till sid 2