Utgångspunkten för mig är att mediernas uppgift i ALLA
samhällen är att framställa verkligheten på ett för eliten fördelaktigt och
i grunden för dem ofarligt sätt. För att göra det måste de ljuga och jag har
valt att ta exempel hur de ljuger i Sverige.
Ett övertydligt exempel på ljugandet är de 6-7000 ( sex-sjutusen ) påstådda
ubåtar som under 17 år enligt "våra" medier har kränkt våra farvatten utan
att Kustbevakningen märkt det ( ! ).
( Min favorit är DNs förstasidesnyhet om en rysk ubåt instängd i
Hammarbyslussen. Svårslaget rekord. Om en enskild person under 17 år skulle
påstå motsvarande saker som journalister och medierna gjort om de 6-7000
ubåtarna skulle han/hon spärras in som farlig för sin egen och andras
säkerhet; grav paranoia. )

Utgångspunkten är alltså inte OM "våra" medier ljuger utan vad de ljuger om.
Systemet i ljugandet och för vem man gör det. Naturliga frågor blir; vem
tjänar på detta systematiska ljugande? Följdfrågorna blir bl a varför du och
många andra journalister inte vill (?) se detta ljugande. ( Igen för att bli
övertydlig;  ALLA staters medier, med några få undantag som nu i Venezuela
t ex, tjänar sitt lands ledare, etablissemang, elit etc oavsett statsskick. )

Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle se ut om det motsatta
gällde; att MSM skulle gå in för att störta den sittande regeringen, ( bättre
kanske att kalla det "regeringsformen" ). eliten, etablissemanget, Vilket
land, eller annan större organisation som PLO eller IRA skulle tolerera en
press som arbetade på att störta "sin" organisation? (Återigen; se Benedict
Andersson; "Den föreställda gemenskapen" för grunderna i mediernas / språkets
betydelse för nation/statsbildningar.)
I  diktaturer behöver sambandet mellan mediernas stöd till eliten och hur
det därigenom nödvändiga ljugandet ser ut, inte döljas; ingen trodde på
Pravda ändå.
Alla visste att det var Partiets röst.
I demokratier MÅSTE medierna framstå som "fria", "obundna", "självständiga"
etc för att försöka vara trovärdiga. Mycket stora ansträngningar satsas på
denna trovärdighet.
Trots det är enligt Holmbergs m fl undersökningar mediernas, även
morgontidningarnas, trovärdighet på en all-time low.
Alla stater och organisationer (utom möjligen diktaturer, men troligen även
de) har ett eller flera organ som undersöker i vilken utsträckning deras
medier är tillräckligt trovärdiga. I Sverige är det Styrelsen för
Psykologiskt Försvar (SPF). Den ger regelbundet ut sin skrift där man
redogör för hur trovärdigheten ser ut och hur vissa speciella händelser har
uppfattats av allmänheten. Detta sker helt öppet och är tillgängligt för
alla, inklusive dig. Ibland hör jag uppfattningen att just detta att SPFs
skrifter är offentliga skulle vara ett "bevis" på att medierna (!) inte har
något att dölja. Det rimliga är att se SPFs skrifter som offentliga
uppmaningar till MSM att skärpa sig på vissa undersökta områden.
Det är rimligt att anta att just nu är SPF bekymrat över "våra" mediers låga
trovärdighet.

För mig blir de grundläggande frågorna;
är medierna, som du tycks tro, ett ärligt försök att framställa verkligheten
på ett fullständigt objektivt och förutsättningslöst sätt, oberoende av
ägare, annonsörer, olika ideologier (nyliberal ekonomipolitik och
antikommunism t ex) och andra hänsynstaganden,
eller är de ett redskap för sina ägare, annonsörer, makthavare, etablissemanget
och andra eliter som har ett intresse av att verkligheten framställs på ett
för dem fördelaktigt sätt?

I det förra fallet blir tolkningarna av mediernas tillkortakommanden endast
tillfälliga misstag av hårt arbetande journalister
I det andra fallet är det medvetna (dock tydligen inte av alla journalister)
och systematiska delar av hur MSM vill att allmänheten skall uppfatta
verkligheten.

Du ifrågasätter mina påståenden om hur de som går utanför de av MSM bestämda
gränserna för rapportering bedöms och bestraffas som privatspanare,
rättshaverister, konspirationsteoretiker och historierevisionister. Eller
slutligen som "begravda".
Anér är helt "begravd".  Hans Palme-Nytt innehåller dokumentation (inte i
första hand "tyckanden" som du tycks tro) som MSM absolut inte vill skall
komma fram till allmänheten.
Borgnäs är en anomali. Han har lyckats skaffa sig en position, som gör att
han i kraft av sina utomordentligt genomarbetade reportage har sina chefers,
inom Public Service, förtroende och han är fri från annonsörers
påtryckningar och privata ägarintressen. Säkerligen är de tittarsiffror han
får också en anledning till att han får fortsätta att göra program.
Begravningen i hans fall är att MSM bemöter hans program med tystnad. De
vill inte ha någon debatt eller annan slags uppföljning om de ämnen han tar
upp.
De har ansträngt sig för att begrava dessa ämnen, men de kan inte hindra
honom från att ta upp dem.
Jag kan inte se att det finns någon motsvarighet till Borgnäs inom
annonsmedierna.
Internationellt finns det några lysande undantag; t ex Fisk och Pilger i
England och Moyer, Hersh och Palast i USA (verksam för det mesta i England.)

Ytterligare exempel på hur viktigt en stat anser att MSM är för sina (och
andras) stater bevisas av att USA systematiskt bombar TV-stationerna i
Bagdad och Kabul.
Om du har skrivit något om hur 17 av dina kollegor dog vid USA:s bombning av
TV-stationen i Belgrad, och vilka konsekvenser du drar av det, vill jag
gärna läsa det.

Vissa ämnen är mer begravda än andra. Frågor som berör, eller påstås beröra,
"nationens säkerhet" är sådana. Till detta område hör SÄPO, MUST, och andra
liknande områden. Flera personer har i Borgnäs program med namn och i bild
uttalat att de lämnat dokument om  hot mot Palme till SÄPO. Jag har ingen
anledning att betvivla att de talar sanning om detta. Du undrar om jag
föreslagit någon journalist att ställa frågan om de "försvunna" dokumenten
på SÄPO till Jan Danielsson.  En journalist på SvD gjorde det på mitt
förslag och han kom tillbaka med beskedet att han inte fått något svar.

Slutligen; beteckningen "begravning" innebär att uppskjuta, fördröja,
förvränga och om möjligt helt förtiga något med mer eller mindre trovärdiga
förklaringar (Lisebergsbesök t ex) eller utan förklaring alls. Det kan
alltså visa sig på flera sätt; kontentan är att man undviker att svara så
länge det går.
Nu har du svarat och jag är som sagt tacksam för det.

Jag kallar mig medieanalytiker för att jag har studerat medierna under mer
än 50 år och att det är vad jag numera sysslar med mest.
Dessutom tycker jag det låter bra.

Hälsningar / Jan Olof Rönn

fr. e-postlistan Mediekritik, 04 10 05