Denna artikel av Diana Johnstone publicerades på Counterpunch den 28 februari 2005. Jag har översatt den till svenska.
Den handlar om inskränkningar av yttrandefriheten i Tyskland och Frankrike, men som den vakne läsaren snart noterar har den också stor relevans för situationen i Sverige.
/Christer Lundgren

/ till Mediekritik fr. Bo Modén


Säg inget ont: censur och imperiet
Diana Johnstone, Paris, Frankrike

Då makten blir skränigt kriminell, är det dags att få folk att tiga. Den tiden tycks ha kommit över hela imperiet. Yttrandefriheten hotas allt mer, både i USA och i "det gamla Europa", men angreppen kommer från helt olika håll.

I USA leds attacken klart av fanatiker långt ut på högerkanten som David Horowitz, som uppmanar studenter att fördöma lärare som vågar undervisa dem om något som de inte trodde att de redan visste. Syftet är helt klart att förbjuda kritik av USA:s krigspolitik.

I gamla Europa är attacken mer subtil och dess syften förmodligen mindre uppenbara. Den leds delvis av folk som ser sig själva som vänster och som förefaller välsignat omedvetna om faran med att begränsa yttrandefriheten.

I Tyskland har det länge varit olagligt att förneka att förintelsen ägde rum: det brott som kallas "Auschwitzlögnen" kan bestraffas med upp till tre års fängelse. Tysk television ägnar sig obarmhärtigt åt Hitler och hans brott, som om han fortfarande lurade i kulisserna. Det har inte på något sätt förhindrat framväxten av nynazistiska grupperingar. Det har till och med hjälpt dem att växa, enligt det fenomen som bevisades i Sovjetzonen, att en fastställd "officiell sanning" - även om den är sann - kan vara bästa sättet att få människor att tro motsatsen. Men mer än så, yttersta högern i Tyskland tycks vinna mark till följd av utbredd besvikelse, särskilt i östra Tyskland, över den nyliberala politik som man trodde skulle ge välstånd, men istället har gett växande arbetslöshet och fattigdom.

I vilket fall som helst har socialdemokraternas och de grönas center-vänster-regering beslutat reagera på högerdemonstrationer genom att utvidga lagen mot "Volksverhetzung" - ett begrepp som kan översättas som "uppvigling av massorna" eller "förgiftande av folkets tänkande". I framtiden ska det inte vara nog med att åtala personer som "godtar, rättfärdigar, förnekar eller undervärderar folkmord på judar och zigenare" på ett sätt som kan "störa den allmänna ordningen" (ett vagt begrepp). Den nya lagen skulle göra det lika brottsligt att tala på något av dessa sätt om "folkmord" som fördömts av någon internationell domstol vars jurisdiktion har erkänts av Förbundsrepubliken Tysklands regering.

Den juridiska historien är emellertid full av berömda orättfärdiga domslut, vilka ändrats efter lång kamp för att rätta till det oriktiga. Men den tyska lagen kan komma att göra det till ett brott att ifrågasätta Internationella Domstolen för före detta Jugoslavien [ICTY], som upprättats av Natomakterna för att kontrollera och manipulera politiska konflikter på Balkan, då den officiellt dömer serber för "folkmord". Var och en som påpekar att tribunalens definition av "folkmord" har uppfunnits av politiska skäl, och att dess rättegångar är uppenbart partiska, kan riskera att bli fängslad.

Om det ska finnas begränsningar för yttrandefriheten, bör de vara direkt relaterade till handlande. Så att om en politisk ledare uppmanar en sal full av anhängare att gå ut och begå en pogrom, kan detta med rätta anses som en brottslig handling. Men nu finns en tendens att utvidga kriminaliseringen av yttranden långt utöver sådan uppvigling till att omfatta uttryck för åsikter, däribland åsikter om det förgångna - om fakta som till själva sin natur är sådana att de kan diskuteras men inte förändras.

I Frankrike började också begränsandet av yttrandefriheten med kriminalisering av "Auschwitzlögnen". Och liksom i Tyskland kommer det troligen inte att stanna där. Uppvigling till rashat eller diskriminering har varit olagligt i Frankrike sedan 1972. I juli 1990 antog den franska nationalförsamlingen ett tillägg som utvidgade lagen från 1972 till att omfatta personer som bestrider existensen av brott mot mänskligheten, som de definierats av Nürnbergdomstolen, och "vilka har begåtts antingen av medlemmar av en organisation som förklarats kriminell [?] eller av en person som befunnits skyldig till sådana brott av en fransk eller internationell rättsinstans". Avsikten med denna lag var klart att bestraffa uttalanden som förnekade förekomsten av nazistiskt folkmord mot judarna. Den oprecisa hänvisningen till "internationell rättsinstans" kan emellertid oavsiktligt ha öppnat dörren för åtal mot personer som ifrågasätter domsluten i helt andra internationella domstolar, som den Natoanknutna tribunalen i Haag.

Lagtillägget från 1990, känt som "Gayssotlagen", lades fram av en kommunistisk ledamot av Nationalförsamlingen. Det tycks som om den franska vänstern, särskilt Kommunistpartiet, i sin förståeliga önskan att slå vakt om arvet från den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, inte såg någon fara med att sätta prejudikat för bestraffning av tal lika väl som handlingar.

De senaste åren har sammanhangen förändrats väsentligt. Inför världsomfattande protester mot behandlingen av palestinier har växande ansträngningar gjorts för att utvidga definitionen av "antisemitism" till att innefatta kritik mot Israel. Genom att hävda att man inte kan göra någon distinktion mellan judar och "den judiska staten" (ett påstående som många, om inte de flesta, franska judar bestämt motsätter sig), och därmed identifiera kritik av Israel med "antisemitism", tycks ultrasionisterna provocera fram den antisemitism som de fördömer. Om detta är avsiktligt kan diskuteras. Frankrike har den största judiska befolkningen i Europa, en välutbildad och assimilerad befolkning som Ariel Sharon öppet försöker locka till Israel genom att hävda att judar inte är säkra någon annan stans, och särskilt inte i Frankrike på grund av påstådd antisemitism.

Då kritik av Israel väl identifierats med antisemitism, blir den implicit tabu på grund av att antisemitism förbinds med förnekande av förintelsen. En av de främsta utövarna av denna moraliska skrämseltaktik är Roger Cukierman, en sionist långt åt höger som leder "Representantrådet för judiska organisationer i Frankrike" (CRIF). I april 2002 hyllade Cukierman faktiskt Le Pens överraskande starka framgångar i den första omgången av de franska presidentvalen som "en bra läxa för araberna". Cukierman företräder förvisso inte de otaliga franska medborgare med judisk bakgrund som inte är medlemmar i judiska organisationer. Trots det har CRIF:s årliga middag blivit "ett måste" för Frankrikes politiska ledare, som lyssnar undergivet varje år då Cukierman tar dem i upptuktelse för att de inte gör tillräckligt för att stoppa antisemitismen. (Undantaget, för två år sedan, var en av de gröna som gick ut efter att Cukierman identifierat "röda och gröna" med fascist iska "bruna" för deras stöd till palestinier.) I år böjde sexton av regeringens ministrar på huvudet medan Cukierman angrep president Chiracs utrikespolitik. Därmed avses Chiracs opposition mot USA:s krig mot Irak och försöket att föra en balanserad politik mot Mellanöstern.

Detta illustrerar det faktum att "kampen mot antisemitism" i växande utsträckning injiceras i den geopolitiska diskussionen som en förevändning för att stämpla den vävande oppositionen mot såväl Israels som USA:s politik.

Detta stämplande har nått en ny höjdpunkt med den pågående kampanjen för att tysta, lagligt eller olagligt, den franske komikern Dieudonné. Kampanjen började i december 2003 efter en kort TV-sketch där Dieudonné, klädd som en uniformerad israelisk bosättare i de palestinska ockuperade områdena, uppmanade ungdomar att "ansluta sig till den amerikansk-sionistiska godhetens axel". Detta avbröts gång på gång av "Isra-heil"! En storm följde. Judiska organisationer lyckades i stor utsträckning tvinga teatrar över hela Frankrike att inställa Dieudonnés framträdanden, ibland genom att hota att störa dem med våld. Ändå avskrev domstolarna alla de många åtal som väcktes mot honom. Då han lyckades finna en teater som lät honom framträda, fick han stormande bifall från en fullsatt salong.

Dieudonné M'Bala M'Bala är fransk son till en mor från Bretagne och en far från Kamerun. Som ganska ofta sker, blev "Gudagåva" (den bokstavliga översättningen av hans dopnamn) genom sin utbildning i katolska skolor en fritänkare, skarpt kritisk mot alla religioner. I sina enmansshower parodierar han vanligen alla religioner utan undantag - inklusive sina afrikanska förfäders animism. Vanvördnad är en grundläggande beståndsdel i fransk humor, som ständigt driver med katolicism och islam i de mest kränkande ordalag.

Dieudonné som håller fast vid sin övertygelse om jämlikhet och universellt människovärde, har vägrat lägga band på sig själv, som hans kritiker krävt. De har legat på lur. Vid en presskonferens i Alger förra månaden, citerade han uttrycket "minnesmärkespornografi", som myntats av en israelisk historiker, Idith Zerkal, för att beteckna vissa minnesceremonier för förintelsen. Ingen av de algeriska journalisterna tycks ha ansett det lämpligt att rapportera om just denna kommentar, vilket gjorde den till ett privat uttryck. Men den plockades upp av en sionistisk webbsida www.proche.orient.com , som spred uppgiften att Dieudonné hade beskrivit Shoah som "minnesmärkespornografi". En ny och mer våldsam "Dieudonnéaffär" drogs igång.

Komikers råmaterial är överdrifter och dålig smak. I båda dessa avseenden är Dieudonné relativt mild. Hans uppförande är av god natur; helt fritt från den giftighet som karaktäriserar vissa värdar för talk shows i USA. Åter i Paris talade Dieudonné om för media att hans ord hade vanställts. Han hade aldrig nämnt själva Shoah och framhöll sin respekt för offren för den tragedin - en tragedi för hela mänskligheten.

Men detta var inte nog för att rätta felaktiga citat. Vad han än sade, krävde fientliga reportrar att få veta: "Men vad *menade* du? Med andra ord: vad *tycker* du? Kriminaliseringen av det talade ordet leder nästan oundvikligen till försöket att kriminalisera outtalade tankar.

Då Dieudonné förklarade sin politiska uppfattning sade han at hans kamp mot rasism ledde honom till att motsätta sig ?hätsk samfundsanda? som ställer en religiös gruppering mot en annan. Men varför fanns det inget minnesmärke över offren för slavhandeln? Hur kommer det sig att det finns bidrag för omkring 150 filmer om förintelsen, medan han inte lyckats få något stöd för en film om ?code noir?, den juridiska grunden för den franska slavhandeln?

Detta gjorde absolut ingenting för att blidka hans kritiker, och kören av medieattacker under de följande dagarna blev allt hätskare. Bernard-Henri Levy beskrev i målande ordalag komikern som en "son till Le Pen" - trots det välkända faktum att Dieudonné i sin hemstad Dreux har varit politiskt aktiv motståndare till Le Pens Nationella Front.

För Dieudonné fortsätter de inställda föreställningarna och dödshoten. Även om han vinner i domstol, som han gjort hittills, är media uppenbarligen ute efter att krossa honom. Denna kampanj har långt mer vittgående betydelse än dess inverkan på karriären för en begåvad ung artist med barn att försörja. Två mer allmänna följder kan nämnas.

Först och främst är kampanjen mot Dieudonné ett försök att tysta en av den profana universalismens ledande röster, en strömning som har starkt stöd bland unga människor inom alla trosriktningar i Frankrike, särskilt - men absolut inte endast - bland barn till invandrare från afrikanska och arabiska länder. Många, till skillnad från honom, är religiösa. Men om beslöjade muslimska flickor kan skratta åt komikerns satir mot islamiska extremister, varför är liknande satir mot ortodoxa sionistiska bosättare inte tillåten? Varför har CRIF större inflytande än någon organisation som företräder de långt fler muslimerna? Är inte Dieudonnés profana universalism ett sunt svar på hotet om konflikt mellan religiösa folkgrupper?

För det andra, och kanske ännu viktigare, är kampanjen mot den franske komikern en liten del av en utbredd tendens att använda anklagelsen om "antisemitism" för att tysta kritik av USA:s politik i Mellanöstern, inklusive erövringen av Irak. Detta är ibland uttalat och ibland dolt. Uttrycket "minnesmärkespornografi" saknar utan tvekan både precision och god smak. Men det uttrycker en viss trötthet, inte minst bland ett antal judiska gymnasister, över det ständiga högtidlighållandet av minnet av ett fruktansvärt förflutet, medan man bortser från andra (bombningen av Hiroshima till exempel). Det finns en växande misstanke om att denna repetition egentligen inte hjälper till att säkra att "det får inte hända igen". Snarare utnyttjas det för att tysta opposition mot den krigspolitik som förs av USA och dess främsta partner i Mellanöstern. Sådan opposition, trots allt, var avsikten med Dieudonnés parodi på "ondskans axel" - huvudsakligen inriktad på nuet och den omedelbara framtiden, och absolut inte ett förnekande av det förflutna.

På den ideologiska nivån skapar det ständiga hänvisandet till förintelsen, med innebörden att en ny förföljelse av Europas judar kan börja imorgon, en dold med grundläggande klyfta mellan USA och "gamla Europa". För Tyskland, naturligtvis, men också - med oändligt mindre skäl, men lika stor envishet från amerikanska kritiker - för Frankrike, skapar hänvisningarna till förintelsen en oändlig känsla av skuld, som diskvalificerar dessa europeiska makter från någon som helst framtida geopolitisk roll.

För USA, tvärtom, har förintelsen blivit nyckelfrågan i en ideologi som rättfärdigar USA:s militära intervention för att "rädda offer" runt om i världen. Detta baseras på den mytologiska föreställningen (som bortser från, bland annat, röda arméns avgörande roll för att besegra Tredje Riket) att det var USA som till sist kom till undsättning för förintelsens offer. Innebörden av denna myt, som ligger till grund för den enorma överdriften av "antisemitismens återkomst" i Frankrike, är att européer, om de lämnas att göra som de själva vill, troligen kommer att börja förfölja judarna igen. Och bara USA kan hindra dem.

Så får myten om välvillig amerikansk militär intervention kraft genom det ideologiska utnyttjandet av förintelsen, precis som "gamla Europa" berövas kraft genom den. Detta är ett skäl till att politiker och media i Europa  - varav långtifrån alla är judiska -  som vill att deras länder ska följa Washington, finner det politiskt användbart att ständigt spela på förintelsen.

Detta är inte respekt för offren, utan exploatering av dem. Genom en ständigt underförstådd utpressning håller de politiker och media som stödjer Nato Europa moraliskt förlamat, diskvalificerat från att motsätta sig USA-ledda krig för att omforma Mellanöstern.

Det tycks ha varit mer indignation i franska media över vissa förvanskade rapporter om kommentarer av Dieudonné än över den totala förstörelsen av den irakiska staden Fallujah. Finns det i en sådan värld mycket plats kvar för humorister?